Under en tid nu har #metoo-rörelsen uppmärksammat oss på hur viktigt det är att erfarenheter av kränkningar blir berättade och delas, att det som har blivit nedtystat blir hört, att de som blivit osynliggjorda blir synliga och att fler kan ges mod att berätta.
Hälsa i samband med kränkningar och övergrepp handlar bland mycket annat om just detta: att ge plats för de svåra berättelserna och att erkänna dem. Men det behövs också mer. Det är nödvändigt att arbeta med ansvarsfrågor och att skapa möjligheter att rikta skuld och skador rätt. Inga kränkningar uppstår i ett vakuum – de uppstår alltid i våra relationella sammanhang. Därför är det också viktigt att vi som kyrka och samhälle vågar oss in i det många gånger svåra arbete det innebär att ta itu med de relationella skadorna på ett bra sätt. Då kan vi arbeta med en försoning som inte slätar över utan som erkänner det asymmetriska ansvarstagandet och ger utrymme för de svåra mötena.
”Jag behövde se att den där blicken inte fanns kvar!”
Så sa en kvinna som i en Victim Offender Dialogue på Malmesbury Prison i Sydafrika hade mött den man som hade våldtagit henne. Jag hade frågat vad som var viktigt för henne i mötet med honom, och jag undrade varför hon alls ville se honom igen, hur hon kunde sitta ner och prata med honom.
”Jag behövde se att den där blicken inte fanns kvar, blicken han såg på mig med när han våldtog mig.”
Så många hade rått henne att inte möta honom: låt honom ruttna i helvetet, lås in honom och släng nyckeln, res dig och gå vidare …
”Men det var viktigt”, sa hon, ”det var värt all oro och fruktan. För nu är det jag som har makt över mitt liv igen, inte han. Det är han som måste röja upp efter sin mess och inte jag. Det är han som ska gå ut i the community nu och berätta att det inte var mitt fel, utan hans fel! Och den känslan, den är outstanding!”
Pumla Gobodo-Madikizela, som är professor i psykologi och forskar i trauma och transformation i Sydafrika, understryker hur läkande mötet mellan brottsoffer och förövarekan vara. Förutsättningen är att det får ske på ett sådant sätt att brottsoffret får tillbaka makten över sina erfarenheter igen, något som har berövats henne eller honom i kränkningen.
Professor Gobodo-Madikizela beskriver det till och med så att förövaren, paradoxalt nog, kan bli den som assisterar brottsoffret. Genom att bekräfta brottsoffrets erfarenheter och svara på hennes eller hans frågor kan förövaren hjälpa brottsoffret att återerövra kapaciteten att berätta och äga sin egen berättelse. Att förlora makten och kapaciteten att berätta och sätta ord på sina erfarenheter orsakar brottsoffer både svåra lidanden och stor maktlöshet.
Vi har mycket att lära av Sydafrika. Under årtionden har människor där tvingats arbeta med försoning. Ett genomtänkt arbete har utmejslats, och det är maktåtertagande, transformerande och rehumaniserande – för både brottsoffer och förövare.
Gobodo-Madikizela understryker att tid aldrig läker ett trauma, tid befäster trauma.
Desmond Tutu skriver att verklig försoning handlar om att våga arbeta med ”… skymfen, smärtan, förnedringen och sanningen … för endast genom att ta itu med den verkliga situationen kan vi åstadkomma verkligt helande.”
En annan kvinna på en annan kontinent är förövare och avtjänar ett livstidsstraff. Hon möter sina anhöriga och deras frågor som är fyllda av djup smärta och uppgivenhet. Mötet är långt, alla gråter, och i rummet böljar nervositet, besvikelse, rädsla, skam och skuld fram och tillbaka.
Efteråt konstaterar hon och hennes anhöriga hur otroligt viktigt och läkande det har varit. Hon har ställts till svars, och tvärtemot vad många kanske tror är detta läkande för henne och också för hennes anhöriga och brottsoffer.
Bilden av en förövare är, i våra samtal, nästan alltid bilden av en man. Det får till följd att de kvinnliga förövarna ofta berövas den hjälp de behöver för att kunna bära sin skuld och ta ansvar för sina kränkningar. Därför går de ofta miste om sina möjligheter att göra något åt sin existentiella och relationella hälsa. Här har vi som kyrka och samhälle ett särskilt ansvar: att inte befästa, eller ta i försvar, de fördomar som gör kvinnan till offer och mannen till förövare. Vi får inte lämna de kvinnliga förövarna ensamma.
Att värna den relationella och existentiella hälsan efter kränkningar innebär bland annat att våga se vårt gemensamma beroende av varandra. Försoning handlar inte om att förlåta och släta över. Försoning handlar om modet att ge utrymme för de svåra berättelserna och mötena och veta att ansvarstagande är läkande för alla parter.
___
Ulrica Fritzson är församlingsherde i Lunds Allhelgonaförsamling. Hon disputerade 2017 på avhandlingen ”Jag kunde åtminstone berätta hur jag dödade henne …” – Om transformerande, rehumaniserande och försonande möjligheter för en skyldig människa, med utgångspunkt i Martin Bubers diskussioner kring existentiell skuld. Arbetet med den finansierades delvis med anslag från Lunds Missionssällskap.
