Scroll to top

När diakonin flyttar in

Kristina Hellqvist. Foto: Ikon

Kristina Hellqvist arbetade fram till nyligen som utredare på Kyrkokansliet i Uppsala och blev i våras klar med rapporten En tid av möten, som handlar om det stora mottagandet av människor som sökte asyl i Sverige 2015 och 2016 och om hur det har engagerat Svenska kyrkans församlingar.

Kristina, på vems uppdrag gjorde du utredningen, och tillsammans med vilka?

Rapporten är gjord på uppdrag av Svenska kyrkans kyrkostyrelse. Jag arbetade på analysenheten på Svenska kyrkans kansli i Uppsala och gjorde rapporten tillsammans med min kollega Andreas Sandberg. Syftet var att samla lärdomar från den här tiden och att synliggöra det stora arbete som görs i Svenska kyrkans församlingar i mötet med människor som söker asyl i Sverige.

Hur samlade ni in underlaget? 

Vi skickade en nationell enkät med frågor om arbetet till alla kyrkoherdar i Svenska kyrkan, och vi studerade särskilt fem församlingar där vi gjorde fem–tio intervjuer med medarbetare, volontärer och förtroendevalda.

De fem församlingarna valdes utifrån olika kriterier, till exempel geografisk spridning och typ av samhälle. Alla församlingar har berörts av ett ganska stort mottagande av asylsökande. De fem församlingarna är Hammarby församling i Upplands Väsby, Karlskoga församling, Pajala församling, S:t Johannes församling i Norrköping och Teckomatorps församling i Svalöv.

Det var jättespännande att besöka de här platserna, höra om arbetet och intervjua människor som ofta har upplevt mötet med asylsökande som livsförändrande på ett positivt sätt. De berättar verkligen om att bygga gemenskap över olika typer av gränser. Det är inte alltid enkelt.

Tyvärr har vi inte haft möjlighet att också intervjua människor som är asylsökande och kommer till Svenska kyrkans församlingar, men några av de medarbetare och volontärer som vi har intervjuat har själva den bakgrunden.

Vad var ditt starkaste intryck medan du arbetade med En tid av möten?

Hur berikande och viktigt det har varit för församlingarna att möta människor som har kommit som asylsökande till deras ort. Det är verkligen den dominerande bilden. Det finns väldigt starka vittnesbörd i vårt material om vad som händer när diakonin på riktigt flyttas in i församlingsverksamhetens hjärta. Någon berättar att det har utvecklats en ny ”bry-sig-om-attityd” i församlingen, att fördomar har raserats och att församlingen upptäckt vad det innebär att älska sin nästa.

Är det något som har gjort dig förvånad (eller extra glad eller arg)?

Jag har jobbat länge med flyktingfrågor i Svenska kyrkan, och jag känner igen mycket. Det har varit väldigt roligt att få fördjupa sig mer. Det som är mest frustrerande för människor är alla ständiga uppbrott, att det arbete som påbörjas och de vänskapsband som knyts gång på gång slits av eller sätts under press på grund av att myndigheter behöver flytta runt asylsökande mellan olika orter och boenden och att nu många ska utvisas från Sverige. Ändå är det trösterikt som en kvinna säger att ”jag fick i alla fall vara med en bit på vägen” – och det är väl ofta det som möten mellan människor handlar om. Ibland blir de korta, men de kan ändå betyda väldigt mycket.

Är det något som har framträtt extra tydligt senare, medan du har skrivit och redigerat? 

Ja, till exempel vikten av att vara en utåtriktad församling med medarbetare som inte bara sitter i församlingshemmet och uppdaterar hemsidan utan som verkligen är ute och visar sig på stan, presenterar sig, knyter kontakter, arbetar upp goda relationer, bjuder in, ber om hjälp. Alla våra särskilt studerade församlingar har medarbetare som är extra bra på det, och det har betytt enormt mycket.

Stämmer din bild av vad som händer nu överens med de intryck som du får om du öppnar en dagstidning eller tittar på nyheter på TV?

Vår rapport speglar ju en speciell tid. Nu har det stora mottagandet och ”refugees welcome” på många sätt vänts till en annan typ av politik som snarare vill skicka signalen ”kom inte hit”. Det skapar ett annat klimat.

Kanske att rapporteringen om ”människors oro” dominerar för mycket i media. Många vill ändå engagera sig och tycker att det är fantastiskt att få mötas mellan länder och kulturer och ställa upp för varandra. 

print