Det är lördag eftermiddag. I Villa Alnäs på Djurgården har en grupp tonåringar och unga vuxna samlats.
Det är dags för studiecirkel – Eva Westling, själv drygt 20 år, har samlat dem för att läsa boken Den nya människan, diskutera och dricka te.
Yngst i gruppen är Vibeke och Anna Karin, som är klasskamrater i en skola på Lidingö. De är 14 år.
Anna Karins föräldrar Gun och Silas åker ofta till Villa Alnäs, och det är så flickorna har hittat hit. De andra i gruppen har olika bakgrunder. En del har blivit medbjudna av vänner.
Eva planerar för att bli heltidsmedarbetare. Det innebär att hon kommer att vara utan inkomst och fast hem. Hon får klara sig på vad andra erbjuder henne och bjuder henne på.
Sådana medarbetare finns på Villa Alnäs i perioder. Vibeke tycker att de har så fula kläder – tråkiga färger, omoderna. De kommer från olika länder och bor och arbetar i villans kollektiv tillsammans med svenskar. Eva ska i sin tur åka till Sydafrika.
Studiecirkeln som Eva leder handlar mycket om livets mening men lika mycket om samhällsfrågor. Ibland bjuder hon in deltagarna att stanna på kvällsmat i villan.
När det är arbetsdagar i huset eller trädgården åker Vibeke och Anna Karin gärna en extra gång. De firar Valborg och midsommar där, och de deltar i julbaket. Ibland är de med på samlingarna med de vuxna också: föredrag eller film i biblioteket, diskussion efteråt, nyskrivna sånger som framförs eller sjungs av alla tillsammans, kanske middag.
Kristna förtecken
– Mamma och pappa tyckte inte om MRA, säger Vibeke Olsson. De tyckte att det bara var prat. En av mina vänner skulle åka till Australien för MRA, och när hon var hemma hos mig sa mamma: ”Du ska åka till Australien och bara prata och prata och prata och dricka te!” Om hon hade haft en sjuksköterskeutbildning hade det varit annorlunda, tyckte mamma. Man borde kunna göra nytta. Det slutade med att vi grät alla tre.
MRA är en förkortning för rörelsens engelska namn, Moral Re-Armament. På svenska hette den egentligen Moralisk Upprustning. Den började strax efter första världskriget som Oxfordgrupprörelsen, och grunden var total överlåtelse till Kristus – den människa som sökte Guds ledning ensam och tillsammans med andra skulle kunna leva på ett nytt sätt. Riktlinjerna var de fyra absoluterna: absolut renhet, ärlighet, osjälviskhet och kärlek. Den uppenbarelsen hade Frank Buchman, grundaren, fått redan 1908. Under andra världskriget kom MRA till och växte mycket snabbt i Storbritannien och USA genom stora kampanjer och genom att kända politiker, kulturpersonligheter och idrottsstjärnor blev talespersoner för rörelsen. Direkt efter kriget reste grupper av sympatisörer, bland andra Anna Karins pappa Silas, för att hjälpa till med röjning och återuppbyggnadsarbete i Tyskland.
Stilla tillsammans
– Alla möten i MRA avslutades alltid med att man skulle bli stilla tillsammans. Det som kom till en då skulle man skriva i stillastundsboken, och sedan skulle man samtala med någon annan om det man hade skrivit – ”dela ledning” – för att det inte skulle spåra ur, berättar Vibeke.
MRA var alltså inte något nytt samfund, det firades inte gudstjänster i vanlig mening, och den tradition som hade hunnit etableras när Vibeke kom med i början av 1970-talet byggde förutom på samtal, stilla stunder och delad ledning också mycket på gemensamt praktiskt arbete. Då hade också sympatisörer som inte var kristna kommit med – Vibeke minns att hon bad tillsammans med hinduer och buddhister.
Vibekes föräldrars intryck stämde delvis: mötena byggde på samtal. Men poängen med samtalen var viktigare än vad som gick att se utifrån.
– De bjöd hela tiden in människor till Villa Alnäs. Vi blev uppmuntrade att ta med oss vänner, och vi försökte, men det är ju inte så lätt med skolkamrater, säger Vibeke. Ett av mina finaste minnen är hur alla försökte bry sig om de människor som skulle komma – bastanta hemmafruar satt och läste på om fotboll för att kunna samtala med en 14-årig pojke som var mest intresserad av det. Jag och min syster gick mycket på fotboll och hockey, och när de bjöd dit Orvar Bergmark fick jag sitta bredvid honom under middagen.
Samtalsmiljö
Inbjudningarna hade tre syften: dels var samtalen och gemenskapen i sig värda något, dels skulle alla inbjudas till en stunds stillhet (”och förhoppningsvis bli förvandlade”, säger Vibeke), och dels skulle samhällets inflytelserika kunna mötas och umgås i MRA:s miljö och ta de första stegen i riktning mot viktiga förändringar.
– Det var mycket det där att man skulle träffa ”viktiga människor”, och det vände jag mig mot, säger Vibeke. De bjöd företagsledare, riksdagsmän och andra politiker från alla partier, folk från nöjesbranschen. En gång när de pratade om ett möte sa jag: ”Men kan ni inte bjuda hit en vanlig arbetare?” Då tyckte de att de lyssnade på mig, och så bjöd de dit en fackföreningsledare … Jag tror inte att man kan förändra saker uppifrån. Alla människor är lika viktiga!
Det var mycket tal om Caux, MRA:s konferensanläggning i Schweiz, och efter några år begav sig Vibeke också dit med tåg ner genom Europa. Verksamheten där var lik den på Djurgården, fast i större format: volontärer skötte det praktiska arbetet, världsledare inbjöds till möten, sympatisörer och intresserade kunde delta i veckolånga konferenser. 250–300 gäster fanns det plats för – det vet Vibeke eftersom hon arbetade i köket.
– Under mina år i rörelsen var det urbefolkningar i hela världen och apartheidfrågan som var de största frågorna, säger Vibeke. Många svenska aktiva hade kontakt med samer, till exempel, och i Caux bjöd de in politiker och andra ledare från Sydafrika för att de skulle kunna samtala. Jag tror att det ligger mycket i att sådana personer kunde mötas på en plats som inte var så synlig.
Inget Europa utan Tyskland
Åren efter andra världskriget var fyllda av omsorger om de länder vars invånare hade drabbats, och kanske var det då som MRA gjorde sin allra viktigaste insats: inbjudningarna till Caux resulterade i de möten som ledde fram till att Kol- och Stålunionen, EU i sin första skepnad, bildades. Konrad Adenauer var en av deltagarna. Men det som Vibekes generation fick höra om var det som hände Iréne Laure.
– Hennes son hade varit med i motståndsrörelsen i Frankrike under kriget, blivit gripen av Gestapo och torterats till döds. Hon kom till Caux för att vara med på en konferens 1947. När hon fick reda på att det var tyskar där gick hon upp på sitt rum för att packa och åka hem igen. Frank Buchman gick efter henne och frågade: ”Men Irene, hur ska vi kunna bygga ett nytt Europa utan Tyskland?” Hon stannade på sitt rum och fastade och bad i ett par dagar och gick sedan ner och bad tyskarna om förlåtelse för sitt hat mot dem. Efter det var hon med i MRA:s arbete tillsammans med tyskar i flera länder.
MRA blev aldrig särskilt stort i Sverige, och Villa Alnäs såldes i början av 2000-talet. I andra delar av världen har arbetet fortsatt på olika vis – föreställningen Up With People, som har turnerat i Sverige och haft svenska medverkande, är en av de utåtriktade satsningarna, och i London fanns det under en period en musikalteater som MRA drev. Numera är rörelsens namn Initiatives of Change.
Mer medveten kristen
– Jag lämnade MRA när jag blev en mer medveten kristen – jag tyckte att det blev för mycket gärningslära, och jag saknade nåden och försoningen. I den kristna tron är ju också kärleken större än allt annat, och jag tyckte inte om att de ställde den bredvid renheten och ärligheten och osjälviskheten. Det talades mycket om rena motiv, men vad är det? Om man blev förälskad skulle man pröva den känslan mot de fyra absoluterna, men det finns väl ingen som vill bli älskad med en helt osjälvisk kärlek?
Vibeke säger sig inte ha märkt något av den anti-kommunism som har blivit en del av MRA:s rykte – det de svenska sympatisörerna talade om var att stå upp för dissidenter i Östeuropa, och en del av dem smugglade biblar. Det var inte någon extremhögerrörelse, inte på hennes tid. Hon säger att den stora missen kanske var att sympatisörerna inte insåg vad kapitalismen kunde leda till.
– Men jag vill gärna berätta om MRA, för jag tycker att en del av det som har sagts som arbetet är orättvist. En del anklagelser var helt absurda.
Hon berättar att trots att rörelsen i sig är ganska okänd i Sverige har den ”kraftfulla barn”. Anonyma Alhoholister, AA, har sina rötter där, till exempel.
– Det fanns inga stora ledare, jag har aldrig hört talas om någon som skodde sig på de aktiva, säger hon. Vi såg upp till alla som var ”helöverlåtna”, och vi hade lagmöten där vi bestämde vad som skulle göras. Det som verkligen var positivt för mig var att alla försökte känna in andra, och tron på att världen kan förändras, och allt praktiskt som vi arbetade med. Jag hittade ett sammanhang där människor brydde sig om varandra, talade om livets mening och samhällsfrågor och gjorde saker tillsammans.
Moralisk Upprustning
Den kristna rörelsen Moralisk Upprustning, MRA, startades av amerikanen Frank Buchman. Han hade en andlig upplevelse 1908 och startade den första Oxfordgruppen 1921. Under andra världskriget blev MRA en känd och ganska stor rörelse i England och USA, och efter krigsslutet arbetade sympatisörer med röjning i krigsdrabbade länder i Europa.
Viktiga politiska frågor som MRA har arbetat med har varit freden i Europa, ursprungsbefolkningars rättigheter, mänskliga rättigheter i Sydafrika och mänskliga rättigheter bakom järnridån.
Centret i Caux i Schweiz används nu för konferenser under somrarna och rymmer en skola under resten av året.
Ulrike-böckerna
Under åren i MRA skrev Vibeke Olsson sin första roman, Ulrike och kriget. Den handlar om en tysk tonårsflicka i Tredje riket och kom ut på Bonniers när Vibeke var 17 år. Lite senare kom Ulrike och freden, och i mitten av 1990-talet återvände Vibeke till andra världskrigets Tyskland i Molnfri bombnatt.
