Det är mycket som händer i sakristian i Linköpings domkyrka när Gerd Lantz bär in en stol för att berätta om sin del av det pedagogiska arbetet här: domkyrkolektorn Johannes Zeiler plockar undan efter en gudstjänst, musikpedagogen Jenni Skogsfors byter om efter en medeltidsvandring med skolbarn, vaktmästaren Kira Engholm förbereder för resten av dagen.
– Jag var domkyrkopedagog och diakon här i tio år, och innan dess arbetade jag på stiftskansliet, säger Gerd Lantz. Men från början är jag lärare, och jag arbetade som lärare i 20 år. Det var en bra förberedelse.
Medarbetare
Det finns en rad berättelser om hur Frälsarkransen kom till – en av dem handlar om en storm i den grekiska övärlden. En annan handlar om Karin Carlsson, pedagog och diakon, och om en barngrupp som hittade ett gemensamt lugn på ett osannolikt sätt. Martin Lönnebo har återgett den bland annat i boken 101 idéer för arbete med Frälsarkransen.
– Jag var hemma hos Karin förra veckan, säger Gerd Lantz, vi är goda vänner sedan många år.
De båda hör till den stiftsmedarbetarskara som inspirerade Martin Lönnebo, provade hans idéer i grupper och gudstjänster på olika sätt, gav honom respons och hjälpte honom att utveckla dem.
Strid ström
– Jag arbetade tillsammans med Martin Lönnebo på stiftskansliet hans sista sju år som biskop, berättar Gerd Lantz. Sedan hann jag arbeta med Martin Lind i ett par månader innan jag blev domkyrkopedagog istället. Den elfte september 2001 hade jag arbetat här i en och en halv månad.
Hon har funderat mycket över vad möjligheten att komma in i en kyrka och tända ett ljus kan betyda för människor – under veckorna efter terroristernas attack blev det så tydligt att det var ett starkt behov hos många.
– Jag är ju inte uppväxt med att tända ljus, och det har ju med reformationen att göra – om man ville göra det fick man ju åka utomlands, säger hon. Men den strida strömmen av människor var det första jag upplevde här.
Utmed domkyrkans södra vägg finns ett slags hylla som har blivit en böneplats för många ortodoxa familjer i Linköping. Gerd Lantz visar den och ser att någon bland lyktor, blommor, ikoner och familjeporträtt har ställt dit en ny bild, en av Aleksej Navalnyj.
En symbol för hoppet
Ungefär tusen gånger har hon visat domkyrkan för olika grupper sedan 2001, och sedan 2008 utbildar hon också nya guider – alla som är intresserade kan gå guidekursen.
– Jag berättar alltid med egna ord när jag visar kyrkan, berättar hon, men jag måste skärpa mig för att inte stanna vid Livets träd och berätta hela historien. Carl Gustav Jahnsson gjorde skissen, men så dog han, och det var vänner till honom som gjorde klart trädet.
Det är en av domkyrkans ljusbärare.
– Jag kan klara det på fem minuter när det är mycket folk, men jag skulle gärna stanna där i en halvtimme. Den har de nio frukterna, men den har också 153 blad, som fiskarna vid Petrus fiskafänge – 153 är en symbol för hela världen. Sockeln är tredelad – för treenigheten. När jag måste välja en symbol brukar jag berätta om duvan. Det är många som inte känner till den heliga Anden, så jag brukar säga att den betyder att Gud är här och att den är en symbol för hoppet.
