När dagen driver bort från vår gata ut mot havet, är du där
bland mossiga stenar på en kulle där solen lyser
och i kärrets smutsiga spegel visar sig himlen.
Moder Teresa talar till mig: Justera ditt dygn, säger hon
hon menar: sov på natten, arbeta på dagen, älska ständigt.
Det är alltid nu det ljudlösa ropet når oss,
nu som samariern väljer, långt innan han når vägkanten.
Gjorde jag mig en fristad längst ut i mina dagdrömmar,
sorger och mest orealiserbara projekt, bort där klipporna stupar
i havet som blåser orden rena och nästan
kastar omkull mig med brusande berättelser,
skulle också där din ängel säga med sträng blick:
Gör dig inte förfluten medan du ännu lever.
(Det är bara det att de avlidna är verkligare än vi,
vill jag svara, berättelserna är verkligare,
men det är svårt att tala till en ängel med sträng blick.)
– skulle också där din högra hand föra mig tillbaka hit
där koltrastarna återupptar sina sånger.
När jag vaknade skulle jag ännu vara hos dig.
Marie Tonkin arbetar som skribent och redaktör, är medlem i redaktionsrådet för tidskriften Pilgrim och har en fil kand i litteraturvetenskap. Hennes dikter och noveller har publicerats i en rad tidskrifter, bland andra Karavan, och böcker.
