Scroll to top

Drömmen om att lyfta upp


I samtal om något enkelt, vackert och fridfullt, om en stor himmel, föddes Anafora. Katja Bexar var med redan då.

■ ■ ■
Utsikt från verandan på den gamla huvudbyggnaden. Foto: Anna Braw

Det är en sådan där dag då inget vill, kallt, slutet på vintern 1999, januari kanske. Utanför fönstret dånar ett aldrig vilande Kairo, omöjligt att stänga av ens för en sekund. Man kan bara drömma.

Vi har gjort det förr, biskop Thomas och jag, och han har gjort det med med många andra.

Men nu smyger sig något nytt in.

Vi drömmer oss inte bara bort, utan till en ny plats med lugn och ro, där inga krav ställs, där ingen försöker styra oss eller göra om oss, där vi själva får ta ansvar för våra liv, tankar och handlingar, vara i fred om vi vill, prata om vi vill. Vackert, enkelt, fridfullt, stor himmel, mycket natur och fritt från kommers, öppet för alla oavsett ekonomi. Inga förbud, inga påbud, inga pekpinnar, utan allt vilar på respekt för varandras livsval och viljan att se det goda hos varandra. En person skriver på sin bok, en annan mediterar djupt och en tredje ligger i sängen och äter godis.

Som om hela världen ville vara med

Drömmarna djupnade och kanske… en liten markplätt med sju små enkla hus… nära Nilen eller med utsikt över en pyramid.

Bollen var i rullning, vi började leta mark och prata med våra vänner. Biskop Thomas har ett stort och brokigt kontaktnät. Idéer kom ur djupt koptisk-ortodoxa kretsar och ur mycket liberala. Företagsledare och byggherrar hade åsikter liksom konstnärer, sökare och journalister. Det kändes som om hela världen ville vara med, svenskar inte minst men också vänner från bland annat Australien, USA och Sydafrika. Alla tycktes dela samma längtan.

Marken köptes i juli, större än vi tänkt, en nedkörd farm på ungefär 25 hektar. Biskop Thomas hade tydligt känt att platsen var rätt.

När husgrunderna började grävas i oktober fanns 26 hus med bassäng, palmer och fruktträd i planen. Som mest bodde 400 arbetare på farmen, och vi var fyra som turades om att dagspendla, ofta med arkitekter, ingenjörer, hantverkare och vänner i sällskap.

Underverk i enkelt kök

Nyfikenheten på det för Egypten ovanliga bygget växte också. Besökarna ökade i antal och behövde sitt. En toalettstol ställdes på ett fält över ett hål i marken, och en stråmatta spändes runt. Flickor bussades upp från biskop Thomas stift i Quosia, sex timmars bilfärd söderut. De gjorde underverk i ett mycket enkelt kök. Några blev kvar och är det alltjämt.

Det lilla startkapitalet och gåvorna tog snabbt slut, beslutet att bygga och driva på donationer fattades, och biskop Thomas blev en fullfjädrad tiggare.

En vän skänkte kor, och en annan erbjöd oss att billigt hyrköpa en generator som gav elektricitet fyra timmar per dygn. En tredje ville bygga ett stort fint hus åt biskopen. Det blev senare Anaforas kyrka. Och så vidare.

Allt gick i ett rasande tempo, och vi planerade för öppnandet medan Anafora öppnade sig självt.

Första gången vi sov över var på begäran av en svensk författare som gjorde research för en bok.

Ingen reklam

Så fortsatte det, och fortsätter än. Tempot har lugnat sig efter 20 år, men hittills har det inte funnits tid att rekonstruera historien i datum och årtal. Kanske är det inte ens viktigt.

Vi har aldrig gjort minst lilla reklam, inte ens en informationsfolder, eftersom varje försök visade att Anafora inte vill definieras endast på ett sätt. Var och en har sitt Anafora, baserat på sin inre längtan och sina behov.

Ofta säger vi att Anafora är mer ett sätt att vara än en plats, att det är ett försök att leva kärleksbudskapet, Gud som verb.

Eller är det mest jag som säger så?

Detta ”vi” så svårt att definiera, ”vi” ser olika ut varje dag med så många som kommer när de kan och känner sig delaktiga och hemma bland oss runt 70 som borrat ner våra bopålar djupare.

Syster Hanuna. Foto: Anafora

20 vigda diakonsystrar

Anafora är en process, en levande dialog med livet, platsen och alla som vill växa i sina drömmar. Ta Hanuna som exempel. Hon var en av de första flickorna att flytta in och längtade efter ett liv i Guds tjänst, ville viga sig helt åt Gud. Först skrattade vi, viftade bort, men hon var enveten, och när vi gick in i 2006 blev hon syster Hanuna. Idag har hon 19 vigda diakonsystrar.

Eller ta vår affär. Visionen var glasklar från början: ingen kommers alls! En annan verklighet infann sig omedelbart när gäster sa ”farmor får alltid ett vykort när jag reser”, ”jag har lovat min son en pyramid” och ”vi vill inte åka till Kairo för att handla”.

Samtidigt stöpte vi, i avsaknad av el, vår kvällsbelysning, våra ljus. Gäster ville köpa.

Från början visste vi att vi ville odla giftfritt, och vi hankade oss fram på mer vilja än kunskap i ett svårhanterligt ökenlandskap.

2005 kom Maithé Leroy från Frankrike, utbildad i naturmedicin, på ett treårigt stipendium. Vi började odla örter och göra teer och tvålar, och nu har vi flera storsäljare förutom att vi har blivit duktiga på att bota våra egna åkommor.

Helena Nikkanen från Finland flyttade in 2011 och har med sin gedigna kunskap öppnat en ikonvärld som inte ens våra vildaste fantasier kunnat skapa. Den växer fram på kyrkväggarna, och den säljs i affären. Kommersen har tagit sin plats i visionen – och inkomsterna kommer väl till pass.

Plats för lek

Det finns fler exempel på att Anafora gick sin egen, och en bättre, väg än vi i våra förstlingsfantasier. Vi fick tidigt ett återkommande problem när tysta retreater från utlandet och bussar med daglediga kopter krockade. De egyptiska barnen exploderade av glädje över natur, över att få springa och leka. Tysta var de inte, och deras föräldrar älskade Anafora, men deras liv gav inte en chans till mer än dagsutflykter. Vad göra?

Mer mark köptes, och Anamnesia öppnade 2006 i liten skala för dem som bara kan komma över dagen, med gott om plats för lek och för att dra sig undan. Förra året kom det en bra bit över 33 000 personer.

Samtidigt föddes Anastasia ur en liknande historia. Att alla som bor på Anafora och vill utbilda sig ska få göra det blev tidigt en självklarhet, och lyckan är fortfarande störst när någon som aldrig fått gå i skola skriver sitt första brev eller entusiastiskt förklarar att larven blir en fjäril och att jorden är en planet bland andra.

Utbildningen skedde i början där det för dagen fanns plats. Vi tyckte att världen var full av ställen för kurser och konferenser, men det blev för svårt och kändes ofta fel att säga nej till dem som ville boka.

Lösningen blev Anastasia, vars verksamhet sätter synliga spår i samhället utanför våra murar. En fattig by har till exempel blivit mönsterby efter att en präst använt de verktyg han fick i sin utbildning i lokal utveckling, driven med stöd av Université Catholique de Lyon i Frankrike.

Exemplen är många fler, inte minst i de fattigaste av familjer eftersom många hundratals pojkar som hoppat av skolan och än fler unga kvinnor fått framtidshopp och möjligheter till ett mera värdigt liv.

Cyklande jämställdhet

Miljöarbetet har också varit centralt från första stund. Städning har övergått i sopsortering och återvinning. Gifter byts ut mot naturmedel där vi kan. Vi gjorde en gemensam målsättning för miljöarbetet, högtidligt undertecknad 29 januari 2016 med alla våra namn, och det är dags för en ny. Att många nu cyklar är ett av våra uppnådda mål, och det stärker samtidigt jämställdheten mellan könen eftersom det är ovanligt med cyklande kvinnor i Egypten.

Allas lika värde och den jord vi är satta att vårda kan inte skiljas från varandra. Men de kan förenas i ekoteologi som vi i framtiden hoppas kunna skriva in bland utbildningarna på Anastasia.

En del drömmar slår in, andra inte. Vi utvärderar inte speciellt mycket, hinner inte. Vi gör, och vi ser. Det räcker för att veta att visionen håller. Varje gång vi ser det inre ljuset tändas och lysa ur någons ögon vet vi att filosofin fungerar, att det vi själva saknade när vi satt i Kairo och pratade 1999, det behöver också andra.

print