Scroll to top

”Det ger så mycket”


En medmänsklighetens revolution i det tysta

■ ■ ■
Bettan och två av hennes vänner på Nyfiket i Fryksände kyrkas församlingshem. Foto: Pierre Eriksson

Det är tisdag morgon, och i Fryksände kyrkas församlingshem i Torsby är mötesplatsen Nyfiket i full gång. Runt trettio deltagare med olika etniska bakgrunder har dykt upp i första hand för att lära sig svenska lite bättre och dessutom för att äta lunch, samtala och lära känna nya människor. En person utmärker sig lite extra: Bettan. Inte enbart för att hon har en tatuering som letar sig fram mot halsen, eller för att hon är ganska bullrig och inte verkar bekymra sig över om hon hörs och syns, utan framför allt för att hon mer än någon annan personifierar vad det innebär att stå med öppna armar. Den före detta dagmamman har blivit som en extramamma för många av de ensamma asylsökande som dyker upp. Hon kramar, skämtar, frågar och lyssnar. Sitt engagemang motiverar hon med självklarhet och på bred Torsbydialekten:

”Det är nog det att jag inte kan lämna nå’n utan å bli sedd. Jag har inte e krona betalt. Jag har min sjukpension och om jag då kan göra nå’t som är bra, då gör ja’t. Det ger så mycket. Jag tror att vi måst bju på oss sjôl.”

Vi måste våga bjuda på oss själva. Det skulle kunna vara det samlade tipset från de senaste åren när jag har sökt upp människor som engagerar sig ideellt för asylsökande och nysvenskar. Jag besökte Bettan och Nyfiket under våren 2016 i samband med att jag skrev Tillsammans – en reportagebok om tio församlingars integrationsarbete. Jag kuskade Sverige runt, reste till Broby i söder och till Piteå i norr, och träffade oerhört många engagerade människor. Men det som gjorde djupast intryck på mig var alla volontärer som frivilligt gav generöst av sin tid och sina kunskaper. Det var nästan som om det pågick ett slags medmänsklighetens revolution i det tysta bland helt vanliga svenskar. De hade vitt skilda utbildningar och socioekonomiska bakgrunder men förenades i engagemanget för de nyanlända. Visst träffade jag gott om pensionerade lärare i samband med olika sorters språkkaféer, men här fanns också företagare, snickare, sjuksköterskor, fotografer, bilmekaniker, studenter, elektriker, arbetslösa, industriarbetare och sjukskrivna. Man behöver inte ha en speciell utbildning för att engagera sig, man kommer långt med en öppen famn och god vilja.

Trots att det bara gått två år sedan jag gjorde min rundresa känns det som en helt annan tid. Statsminister Fredrik Reinfeldts tal i augusti 2014 om att svenskarna skulle öppna sina hjärtan känns oändligt avlägset, och många av dagens politiska utspel hade varit otänkbara för bara några år sedan. Eller som Stefan Jonsson, professor vid Linköpings universitet, konstaterar i DN den femte juli i år:

”De flesta partier har övertagit SD:s falska budskap, att ’utlänningarna’ inverkar negativt på ’svenskarnas’ välfärd och säkerhet.”

Och han målar en dyster framtidsbild:

”Vi närmar oss nu den punkt där det blir nödvändigt att ta ställning. Antingen en framtid där människan, alla människor, även fortsättningsvis har rätt att flytta och få en fristad när de behöver det. Eller också en framtid där bara en viss sorts människor kan röra sig över gränserna.”

Och jag tänker på alla de där volontärerna som runt om i Sverige oförtrutet fortsätter att engagera sig i det tysta, som vecka ut och vecka in välkomnar alla som sökt sig hit i hopp om ett bättre liv. Alla de som skapar integration på gräsrotsnivå enbart för att det är det enda medmänskliga och förnuftiga. De människorna är vårt lands framtid och hopp.

Jag ringer runt till några av dem på nytt. Flyktingboenden har stängt, och verksamheter har förändrats. I Torsby är Bettan fortfarande lika engagerad även om Nyfiket inte finns kvar. På något ställe har medarbetare gått in i väggen eftersom församlingen ville för mycket, och på en annan plats försöker man komma underfund med hur man bäst kan använda sina resurser. Men viljan att hjälpa är lika stark som tidigare, och engagemanget är lika brinnande. Fortfarande strömmar det till människor som vill göra något. Det är dem vi borde fokusera på, dem vi borde ha som föredömen. Speciellt i dessa politiskt dystra tider. Någonstans i bakhuvudet ringer välbekanta ord: ”Vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Jag undrar om inte Bettan och alla de andra frivilliga förstått den djupaste innebörden av ”att göra gott”.

Pierre Eriksson. Foto: Evelina Eriksson

Pierre Eriksson är redaktör och formgivare på Argument förlag i Varberg, författare till boken Tillsammans – en reportagebok om tio församlingars integrationsarbete och frilansjournalist.

print