Scroll to top

Pakistan: ”Jag kan bidra till förändring!”


Asma Jahangir (1952–2018)

Asma Jahangir dog i februari, 66 år gammal. Redan som barn tvingades hon bli aktivist när hennes pappa fängslades, och som en av Pakistans första kvinnliga jurister blev hon både en förebild och en måltavla.

I Uppdrag Mission publicerades Gunilla Hallonstens artikel om Asma Jahangir i en förkortad version för att den skulle få plats på två uppslag. Här är Gunillas originaltext.

■ ■ ■
Asma Jahangir i samband med utdelningen av Right Livelihood Award 2014 i Stockholm. Foto: Wolfgang Schmidt

— Hela mitt liv har jag kämpat för ett rättvist juridiskt system i Pakistan, för människor som inte kan försvara sig, som är värnlösa, som lever i marginalen. För kvinnors rättigheter. För mänskliga rättigheter. För religions- och övertygelsefrihet. Det finns en tillit och tilltro inom mig till att jag kan bidra till förändring! Jag ger aldrig upp!

Så uttryckte sig Asma Jahangir, Pakistans främsta jurist och människorättsaktivist, som alltid stått upp för kvinnor, barn och religiösa minoriteters rättigheter. Under alla år har hon kämpat för mänskliga rättigheter och rättvisa domslut i Pakistan. Hon har kämpat med sitt liv som insats!

Asma Jahangir dog i februari, i en hjärtinfarkt, 66 år gammal. Sorgen la sig tungt över mig. Asma var för mig detsamma som ett hopp för Pakistan. Denna fantastiska Right Livelihood Award-pristagare som jag haft förmånen att få möta i olika sammanhang där hon med sin klokskap stått upp både för människor och för uppbyggnaden av miljöer i sitt hemland. På samma vis stod Asma upp även globalt och visade på andra perspektiv, andra berättelser, andra bilder. Bilden av Den Andre har helt enkelt fått ett annat utseende genom Asmas autentiska, orädda, modiga och kärleksfulla tolkning av livet i länder som varit så genomsvåra och farliga att leva i.

Hur kunde Asma behålla sin klarsynthet och kombinera den med kärleksfullhet? Hur kunde hon präglas av oräddhet när hela Pakistan vibrerar av en reell rädsla för våld?

När jag mötte henne första gången i februari 2013 var det för att intervjua henne eftersom hon var kandidat till RLA. Hon var nominerad, och ett större frågebatteri behövde gås igenom.  Jag hade fått med mig flera sidor med hennes CV och ansvarspositioner. 

Den våren var en ganska svår tid, och det var endast genom andra jag kunde nå henne och bestämma en tid för att möta henne. Hon gick inte ofta ut då.

Vi besökte organisationen Pakistans kommission för mänskliga rättigheter och mötte där Asmas medarbetare som gav oss en ansenlig mängd litteratur om mänskliga rättigheter (MR) och religions- och övertygelsefrihet. De svarade inte på våra frågor om när hon var på kontoret eller om hon var på kontoret då.

Hennes hus var omgärdat av tungt beväpnade livvakter. Oavsett om Pakistan styrts genom militärdiktatur eller av folkvalda så har Asma alltid levt under allvarliga hot från både säkerhetstjänsten ISO och militanta grupper. Asmas fiender fanns bland religiösa ledare och diktatorer, i säkerhetstjänst och militär samt inom det pakistanska etablissemanget.

I omgångar har hon varit fängslad eller placerad i husarrest. Attentat har genomförts, och vid ett tillfälle togs hennes familj tillfånga. När de släpptes sände hon sina döttrar och sin son utomlands och valde att stanna kvar ensam. Hon gav ALDRIG upp! Aldrig, aldrig!

Intervjun var ett privilegium för mig. Vi tillbringade den kvällen tillsammans och talade oss igenom hennes liv, hennes passion, sorger och glädjeämnen. Många cigariller röktes, mycket te dracks. Och trots tyngden i hennes livsberättelse skrattade vi mycket. Intensitet och viljestyrka var henne signum.

Asmas liv präglades sedan barndomen av domstolsmiljön. Det var dit Asma gick med sin mamma och sina syskon för att möta pappan och tillika politikern Malik Ghulam Jilani som fängslades av och till under Asmas uppväxttid. Pappan satt i fängelse och i husarrest för att han motsatte sig den militära diktaturen och Asma själv vann sin första juridiska strid när hon överklagade att pappan fängslats.

Den kollektiva berättelsen i Asmas familj består av aktivism och arbete för mänskliga rättigheter. Asmas mamma bekämpade det traditionella systemet och startade sitt eget klädföretag. Det gjordes ungefär samtidigt som familjens landtillgångar konfiskerades 1967 på grund av pappans politiska engagemang.

Både Asma och hennes syster Hina Jilani utbildade sig 1987 till jurister vid Punjab University, och tillsammans med två väninnor startade de den första advokatbyrån i Pakistan med enbart kvinnliga anställda.

Vilka var då deras klienter? Det var kvinnor som levde med våld i nära relationer. Det var kvinnor som själva ville få välja vem de skulle gifta sig med. Det var fattiga livegna arbetare på landsbygden, ofta tegelbruksarbetare, som lever under slavliknande förhållanden. Det var kristna som anklagades för blasfemi både före det att blasfemilagen kom till och efter. Asma var den enda advokat i Pakistan som generellt valde att försvara kristna minoriteter mot blasfemilagen.

1987 var också året då Asma var med om att grunda Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, som hon sedan ledde under många år. Asma blev dessutom den första kvinnan att leda högsta domstolens juristorganisation. Honvar en förebild för många pakistanska kvinnor, och för många kvinnor och män runtom i världen.

Asma var som jag redan beskrivit initiativtagare till flertalet juridiska institutioner i Pakistan så att dessa ramverk skulle kunna bidra till kvinnors rätt och rättvisa och för de fattiga och marginaliserade. Ja, hon kände en stolthet över organiseringen av institutionerna och de människor som valt att engagera sig genom dem och därmed stå upp för exempelvis kvinnors rätt och motverka religiös intolerans. Asma beskrev hur dessa två frågor är intimt förknippade med varandra och hur religiös intolerans direkt bidrar till diskriminering av kvinnor.

Jag frågade henne vilka rättsfall som get henne mest tillfredsställelse genom åren.

— Inget av dem. De har rakt igenom inneburit stress och sorg för de inblandade för sådant är vårt rättssystem här. Flera av mina klienter har mördats under rättegångstiden, flera har tvingats fly. Och kvinnor som tvingas stå till svars inför rättssystemet i Pakistan kan endast räkna med nackdelar på grund av sin könstillhörighet!

Asmas erfarenhet var att Pakistan är ett land med bristande mänskliga rättigheter där religiösa minoriteter diskrimineras, människor torteras och försvinner. För att nå egenmakt i situationer där människor inte har någon makt är det viktigt att anhöriga till dem som försvunnit tar ägarskap och kämpar för att få vetskap om vad som hänt.

— Det är avgörande att uppmuntra människor att mobilisera, nätverka, organisera sig och stötta varandra. Det bidrar även till att fler kvinnor kommer ut med sina berättelser om sina erfarenheter och om det omfattande våldet i nära relationer. Vi har fått kämpa hårt för kvinnors rättigheter.

En utmaning som hon arbetade med var att nå gräsrotsnivån och att skapa gräsrotsstöd för de frågor som institutionerna arbetade med. Så därför startade hon Shelter Home för att kunna bidra till kvinnors skydd under tiden rättsprocessen fortgår. Det blev så att Shelter Home drevs av kvinnor som själva haft möjlighet att leva där under rättprocesser. Shelter Home har kommit att fungera som en utbildningsplats och ett utrymme som möjliggjorde ett politiskt engagemang. Lärdomen generellt är att när vi arbetar tillsammans, när vi organiserar oss så uppnår och klarar vi mycket mer än när vi är ensamma.

Asma har uppburit två oerhört viktiga uppdrag av olika karaktär som FN:s speciella rapportör. Under åren 1998 till 2004 arbetade hon som FN:s speciella rapportör för Extrajudicial, Summary and Arbitrary Executions och där blev en del av hennes fokus barns rättigheter och att motverka kroppsbestraffning och fängslandet av barn. Hon arbetade för FN med att undersöka Sri Lankas kränkningar av mänskliga rättigheter och även med att undersöka israeliska bosättningar på ockuperad mark i Palestina. Under åren 2004–2010 var hon FN:s speciella rapportör för Freedom of Religion or Belief.

Asma arbetade systematiskt juridiskt och politiskt mot växande religiös intolerans och politisering av religion. Hon beskrev det som en intellektuell utmaning där hennes fokus på mänskliga rättigheter tog sin utgångspunkt i kvinnors rätt. Hon uppfattade den ökande trenden av straffrihet bland dem som begick brott i religionens namn som ett starkt hot som främjade ökad intolerans och var en stark förespråkare mot detta.

— Det är inte religionerna som har rättigheter. Det är människorna som har rättigheter!

Asiens kristna råd, Christian Conference of Asia (CCA), uttryckte sin sorg efter att Asmas bortgång och skrev om hur mycket hon betytt under många år för CCA och Kyrkornas världsråds globala påverkansarbete. Tillsammans med Asma som ledare för Pakistans kommission för mänskliga rättigheter arbetade de mot blasfemilagen i Pakistan i det gemensamma arbetet för religiösa minoriteters rättigheter och demokratiseringen av Pakistan. Asma inbjöds i början av 2000-talet att tala till Kyrkornas världsråds central kommittee. Hon påtalade då hur viktigt det var att den globala ekumeniska rörelsen skulle vara försiktiga med trenden att ta in religion i lagsystemen eftersom lagarna i sig själva kunde bli instrument för förföljelse av religiösa minoriteter.

När jag intervjuade henne för RLA-priset uttryckte hon att det var svårt att tala om religion utan rädsla. Jag frågade henne hur hon haft det i relation till talibanerna.

— Ja, sa hon, en av dem suckade och sa till mig att dig har vi ju tolererat i alla år!

Asma gav sig aldrig: hon var en uthållig kritiker av auktoriteter och undantagstillstånd i Pakistan. Det var också anledningen att hon sattes i husarrest 2007 när undantagstillstånd införts i Pakistan.

Hösten 2017 var det som om trycket och hotet minskat något, eller var det en chimär? Jag fick frågan om jag kunde kryptera mina meddelanden. Hon ville gärna möta ärkebiskop Antje i sitt hem och bjöd hem Svenska kyrkans delegation tillsammans med ett antal intressanta personer till en lunch. Hon välkomnade oss till sitt vackra hem i Lahore, och mötte oss med vänner och familj. Barnen var tillbaka i Pakistan. Det var första dagen, strax efter att vi landat, och det var så bra och hjälpte oss i vår förståelse och problematiserande av det vi sedan upplevde, såg och diskuterade under resan. Vi hade startat i ett samtal med Asma som visade oss på hennes älskade Pakistan som hon aldrig gav upp kampen för. Som hon stred för att göra mer demokratiskt, rättvist och öppet.

I kampen mot blasfemilagen var Asma väldigt ensam. Inte många vågade företräda den som anklagas för blasfemi. Blasfemilagen har inte förändrats men idag är det en öppnare diskussion kring den.

Vi frågade om det skulle bli någon avgörande skillnad om blasfemilagen togs bort eller reformerades och om Asma kämpar för att den ska bort.

— Nej, det viktiga ligger inte i om den finns eller inte. Det är människors förhållningssätt och hur de agerar utifrån tankarna kring blasfemi och inte lagen i sig självt.

Arbetet var en balansgång för Asma, så som hon berättade om det – att motsätta sig terroristlagar och samtidigt ha respekt för det juridiska systemet där människor interneras utan rättegångar. Vi fick själva erfara konsekvenserna av användningen av undantagstillstånd när ärkebiskopens delegation några dagar efter mötet med Asma skulle besöka stiftet Peshawar och undantagstillstånd åberopades på grund av en shiitisk religiös högtid. Alla utlänningar som befann sig i Peshawar tvingades lämna regionen och vi fick vårt inresetillstånd tillbakadraget. Det visade sig också att offentliga hängningar utfördes i Peshawar under de dagarna.  

— Det jag ser är att som jurist behöver jag väga in varje människas liv och rättigheter. I en diktatur kan ingen av oss åtnjuta våra rättigheter och därför måste vi kämpa för ALLA människors rättigheter, inte endast ett fåtal privilegierades rättigheter.

Jag insåg Asmas profetiska karaktär och storhet när jag hörde henne tala om behovet och betydelsen av fred mellan Pakistan och Indien. Hon förespråkade fred, och för detta anklagades hon för att vara utländsk agent. Hon anklagades därför för förräderi. Asma förespråkade ett Pakistan som skulle främja frihet från rädsla. Asma arbetade för mänsklig värdighet för alla människor.

“Everyone is entitled to a dignified life, and no society can advance unless the individuals within it are free from fear and can at least enjoy basic political rights.”

— ur Asma Jahangirs tacktal vid Right Livelihood Awards priscermoni i Sveriges riksdag i december 2014

***

En intervju med Asma Jahangir finns här.

Läs mer om Asma Jahangir och Right Livelihood Award här.

Talet vid Right Livelihood-priscermonin i Stockholm finns här.

print