Per Kristiansson, sekreterare i Lunds Missionssällskap, stiftsadjunkt för teologi och mission i Lunds stift och präst i Västra Skrävlinge i Malmö, berättar om 19 av sina förebilder bland vår världs missionärer.

Paulus
första århundradet e Kr
Ofta framställs Paulus som den store missionären, men det var först i slutet av 1800-talet som bibelforskare började se på honom så.
Tre tankar är utmärkande för Paulus missionsstrategi:
1. Zentrumsmission (ett begrepp myntat av tyskspråkiga teologer). Paulus satsar på strategiska centra och tänker i regioner.
2. De kristna ska leva på ett sätt som gör att ”de andra” kan respektera dem. Paulus skriver att de ska älska alla människor genom att förlåta, be för och välsigna dem. Deras livsstil ska vara attraktiv och inbjuda till gemenskapen.
3. Passionen för Guds rike går hand i hand med medkänslan för de behövande i världen.

Lukas
troligen första århundradet e Kr
När jag började arbeta som präst på 1980-talet betydde Lukasevangeliet 4:16–30, Jesu framträdande i synagogan i Nasaret, mycket för många av oss. Den och ett annat avsnitt i Lukasevangeliet, Marias lovsång, var viktiga för de kristna som kämpade för andra strukturer i Afrika, Latinamerika och Asien, men också för oss som var engagerade i Svenska kyrkan och längtade efter en kyrka som tog ställning och kämpade för en rättvisare värld. Inspirationen till detta fick vi från världens fattiga kyrkor via Lutherhjälpen och SKM.
Freden är ett genomgående tema hos Lukas. Vi möter det grekiska ordet för fred, eirene, 14 gånger i Lukasevangeliet och sju i Apostlagärningarna.

Ett av de mest spridda porträtten av den helige Franciskus. Bild: Wikimedia Commons

Franciskus
1181–1226
Franciskus kommer från en välbärgad familj, men upplever ett livsavgörande möte och grundar en kommunitet. Han och hans bröder är på ständig missionsresa.
Den resa som jag tycker är den mest inspirerande är den han gör till sultanen Al-Malik al-Kamil år 1220. Korståget pågår, men Franciskus lyckas ta sig från Italien och genom stridslinjen till sultanens läger i Egypten. När sultanen förstår att Franciskus kommer som religiös man och inte som korsriddare tar han emot honom med stor gästfrihet, och efter samtalen ser han till att gästen eskorteras tillbaka igen.
Sultanen ger också Franciskus en avskedsgåva, ett horn som de muslimska trupperna använder för att kalla till bön bland soldaterna.
Att den regelbundna muslimska bönen har gjort ett starkt intryck på Franciskus visar sig när han kommer hem och föreslår ett liknande böneschema i sin kyrka.
I den ordning som dateras till strax före eller strax efter Franciskus möte med sultanen finns förslag till två metoder för missionsarbete bland muslimer och icketroende:
1. Kristen närvaro och vittnesbörd som inte börjar med argument och diskussion utan är grundade i att för Guds skull finnas till för varje människa som Gud har skapat.
2. Att öppet och tydligt proklamera Guds ord – det kan leda till att människor blir kristna och vill bli döpta.
Vilken av de två metoder som ska användas i en viss miljö eller situation är det enligt Franciskus upp till missionären att avgöra.
Franciskus lär också ha sagt: ”Predika alltid, och om nödvändigt, använd ord.”

En av många Clara-ikoner. Bild: Wikimedia Commons

Clara
1194–1253
Clara kommer också från en välbärgad familj men blir så inspirerad av Franciskus att hon rymmer för att leva med honom och hans bröder.
Clara grundar en orden där hon kombinerar en kontemplativ riktning med att tjäna världen i Franciskus anda. Hon talar om att människan ska spegla Kristus.
Vid 1200-talets början har klosterväsendet blivit mycket inåtvänt, inte minst dess kvinnliga del, men Clara öppnar det för missionen igen genom att grunda sin orden inom den franciskanska rörelsen – hon och hennes systrar ser sin kontemplation som en uppgift i missionens tjänst.

Bartolomé de las Casas. Bild: Wikimedia Commons

Bartolomé de Las Casas
1474 eller 1484–1566
Columbus ”upptäckt” av Amerika leder till att kanske så många som 60 miljoner människor som tillhör urfolken dör i svält, sjukdom, militära operationer och slavarbete. Européer kommer med svärdet och korset för att ta guld och silver. Något som ytterligare förstärker det tragiska är att många missionärer stöttar denna statliga mission.
Men det finns också de som höjer sina röster och arbetar mot förtrycket. Den mest kände av motståndsprästerna är Bartolomé de Las Casas. Han är dominikanpräst och blir känd som ”indianernas försvarare”. Han förespråkar evangelisation med dialog baserad på varje människas rätt till en egen livsväg och religion.
Faktum är att en tredjedel av biskoparna i Amerika 1620 försvarar urfolkens mänskliga rättigheter. Ljuset lyser, till och med under dessa mörka år.

Modernare katolsk helgonbild av Francis Xavier. Bild: Wikimedia Commons

Francis Xavier
1506–1552
Jesuiterna använder ordet ”mission” om de uppdrag som påven ger dem. Snart har ordet fått betydelsen ”att vara sänd” – sänd att evangelisera icke-kristna, icke-katoliker och katoliker.
Francis Xavier arbetar i Indien med att översätta böner och psalmer. I Japan visar han stor respekt och stort intresse för japanernas religiositet, inte minst i de samtal som han för med buddhistiska munkar.

Matteo Ricci porträtterad med både kinesiska och europeiska arbetsredskap och attribut. Bild: Wikimedia Commons

Matteo Ricci
1552–1610
Matteo Ricci är också jesuitmissionär, och han skickas till Kina. Där lägger han grunden till ett slags äktenskap mellan konfucianism och kristen tro. Enligt honom är förfädersdyrkan först och främst en kulturell och social företeelse – därför kan det, med reservation för några smärre förändringar, vara tillåtet för kristna att delta i den.
Många av de ordensmissionärer som kommer efter Ricci ifrågasätter hans metoder, och 1704 förbjuder Vatikanen jesuiterna att använda dem i Indien och Kina.

Bartholomäus Ziegenbalg. Bild: Wikimedia Commons

Bartholomäus Ziegenbalg
1682–1719
Heinrich Plütschau
1676–1752
Det protestantiska missionsdrivet väcks genom pietismen, och de två första missionärerna blir Bartholomäus Ziegenbalg och Heinrich Plütschau. De kommer till den danska kolonin Trankebar i Indien 1707. I pietistisk anda satsar de på personlig omvändelse. De vänder sig till de lägsta samhällsklasserna. De översätter Bibeln, Martin Luthers lilla katekes och en sångbok till det språk som talas där. De bygger upp ett skolsystem och arbetar för att den kyrka som de grundar ska få ett inhemskt ledarskap. 1733 prästvigs Aaron Arumugam Pillai och blir den förste prästen från den tamilska folkgruppen.

Nikolaus von Zinzendorf. Bild: Wikimedia Commons

Nikolaus von Zinzendorf
1700–1760
Nikolaus von Zinzendorf tar emot en grupp flyktingar från nuvarande Tjeckien på sitt gods i Herrnhut i nuvarande Sachsen. De har flytt undan motreformationen och håller fast vid reformatorn Jan Hus lära. I Herrnhut börjar en missionsrörelse med ett stort socialt patos att spira, och missionärer sänds ut till Västindien, Grönland och Afrika. På 20 år har Zinzendorf och hans vänner initierat fler missionsåtaganden än hela den övriga protestantiska världen de föregående 200 åren.

William Carey
1761–1834
Som ung baptistpastor skriver William Carey 1792 traktaten An Enquiry into the Obligations of Christians to Use Means for the Conversion of the Heathen, alltså ungefär ”en utredning av kristnas plikt att använda de medel de har för att omvända hedningarna”. Han lever som han lär och grundar missionssällskap, åker ut som missionär, översätter Bibeln till en rad språk och startar ett utbildningsinstitut. Traktaten får ett oerhört gensvar, och snart bildas det missionssällskap runtom i Europa.

En av många gestalningar av Henry Morton Stanleys möte med David Livingstone i Ujiji. Bild: träsnitt av H. Hall, Wellcome Library, London, Wikimedia Commons

David Livingstone
1813–1873
Att så många känner till David Livingstone beror åtminstone delvis på att han är ”försvunnen” i många år och att han ”hittas” av journalisten och äventyraren Henry Stanley (”Doktor Livingston förmodar jag?”). David Livingstone arbetar i tron att kristendom, handel och civilisation (de tre C:na på engelska: Christianity, Commerce and Civilization) kommer att resultera i välgång, frihet och fred för Afrikas invånare. Många missionärer vid den här tiden är en del av en rörelse som senare ska komma att betecknas som välvillig kolonialism.

Charles de Foucauld. Bild: Wikimedia Commons

Charles de Foucauld
1858–1916
Charles de Foucauld är först äventyrare och militär men blir munk och eremit och bor bland annat i Jerusalem. Efter sin prästvigning bosätter han sig hos tuaregerna i Sahara och lever ett liv i bön och gästfrihet.
Charles de Foucauld blir en förebild för många genom sitt sätt att dela tro och liv med människor. Mission som närvaro förverkligas i hans stillsamma liv. Det får ett dramatiskt slut när han mördas 1916.
Efter hans död bildas två ordnar, Jesu små systrar och Jesu små bröder. De följer hans regel och lever bland utsatta människor.

John Raleigh Mott
1865–1955
I 1800-talets trosmission kan vi delvis finna rötterna till vår egen tids evangelikala missionsrörelser.
1888 bildas Student Volunteer Movement for Foreign Missions. John Raleigh Mott blir dess ordförande, och dess motto är ”The Evangelisation of the World in this Generation”, alltså ungefär ”världens evangelisering under vår generations livstid”.
Trosmissionen ser det sociala arbetet som sekundärt, men andra kristna betraktar sociala synder som ett av de viktigaste arbetsområdena. Detta utvecklas och blir Social Gospel-rörelsen.

Edvard Sjöblom. Bild: Statens museer för världskultur

Edvard Sjöblom
1862–1903
Ofta är det missionärer som försvarar urfolkens rättigheter. Edvard Sjöblom arbetar i Fristaten Kongo. Han kommer dit 1892, och 1896 skriver han en artikel i de svenska baptisternas tidning. I den riktar han skarp kritik mot hur befolkningen behandlas. Året därpå framträder han inför Aboriginal Protection Society i London och håller ett tal som blir mycket uppmärksammat. Utåt sett bedriver den belgiske kung Léopold II ett humanitärt civilisationsprojekt för Kongos ”vildar”, men egentligen är han en mordisk tyrann som ägnar sig åt ett bottenlöst röveri. Edvard Sjöbloms vittnesmål i dagboksanteckningar, brev och artiklar bidrar till att kung Leopolds blodskoloni upphör 1908.

Dorothy Day
1897–1980
Dorothy Day (1897–1980) är en radikal journalist som i mitten av 1920-talet upplever en stark omvändelse. Den leder henne till ett liv där hon bevarar sin radikalitet och kombinerar den med en djup fromhet. Hon skriver om sociala missförhållanden i USA i tidningen Catholic Worker. Hon öppnar gästfrihetshus för fattiga och hemlösa. Hon möter de dagliga behoven hos de utsatta människorna, men samtidigt kritiserar hon de system och andra orsaker som ligger bakom människors utsatthet. Hon är ickevåldsförespråkare och starkt engagerad i motståndet mot kärnvapen och Vietnamkriget. Hon blir anklagad för att vara kommunist och hamnar flera gånger i fängelse. Jag menar att hon kombinerar praktisk och profetisk diakoni som få andra.

Bede Griffiths tillsammans med Wayne Teasdale. Bild: Wikimedia Commons

Bede Griffiths
1903–1996
Bede Griffiths är benediktinmunk och sänds ut som missionär från England till Indien. Han lever i ashrams i södra Indien, på många sätt ett traditionellt indiskt munkliv, och han går klädd i saffransgul mantel och räknas vid slutet av sitt liv som kristen guru. Han skriver många böcker om kristen-hinduisk dialog och säger bland annat:
”Idag utmanas vi att läsa Bibeln i relation till Vedanta, Mahayana, buddhism, daoism och sufisk mystik. Varje religion har något att tillföra den världsvida kyrkan.”

Moder Teresa
1910–1997
Moder Teresa är nunna och arbetar på sin ordens skola i Calcutta när hon får en kallelse från Gud att tjäna de fattigaste bland de fattiga på gatorna. ”Om vi inte har något annat att erbjuda så kan vi ge den döende en säng att ligga på och en hand att hålla” – ungefär så säger hon. Kallelsen innebär också att hon grundar en ny orden, Missionaries of Charity, som ska komma att arbeta i många länder i flera världsdelar.
Hon blir enormt uppskattad för sitt arbete och är en av dem som har helgonförklarats snabbast i den katolska kyrkan, men samtidigt har hon blivit hårt kritiserad. Hon hävdar att hennes kallelse är att direkt lindra nöden på gatan. Den som ifrågasätter henne kanske har en annan kallelse i att just arbeta för förändring av fattigdomens bakomliggande orsaker?

Óscar Romero
1917–1980
El Salvadors ärkebiskop Óscar Romero visar kanske mer än någon annan vad en kyrka driven av mission är. När han utnämns till ärkebiskop är det i egenskap av socialt konservativ biskop, men snart tar han aktivt ställning för fattiga och förtryckta. Han mördas 1986 under en mässa i ett litet sjukhuskapell och helgonförklaras 2018. Óscar Romeros budskap om kyrkans mission är tydligt: ”En kyrka som inte står på de fattigas sida och med hög röst talar om vilka orättvisor som begås mot dem är inte Jesu Kristi sanna kyrka.”

***

Vad är vår mission på jorden?

Det är när kyrkan och Jesu efterföljare har valt att placera sig hos de minsta, hos de marginaliserade, som livets ljus har lyst som allra starkast. Därför är det nödvändigt för kyrkan att placera sig där och att leva där.

Vi har många marginaliserade grupper: papperslösa, människor med missbruksproblem, fattigpensionärer, fattiga familjer, nyanlända, EU-migranter. Placerar vi oss bland dessa människor, eller är det mer bekvämt med ordentliga medelklassvenskar?

Dietrich Bonhoeffer 1938. Bild: Wikimedia Commons

Dietrich Bonhoeffer har bara några månader kvar att leva när han skriver Motstånd och underkastelse – brev och anteckningar från fängelset. I den drar han upp riktlinjer för hur kyrkan ska kunna vara kyrka och skriver:

”Vår kristendom kan blott bestå av två ting: att bedja och göra det rätta bland människorna. (…) Kyrkan är endast kyrka, när den är till för andra. Till en början med måste den skänka all sin egendom till de nödlidande. (…) Till sist är i alla fall de mänskliga relationerna det viktigaste i livet.”

Herrnhut

Ansikten ur missionens historia

Korset i jordgloben

Ett mer fysiskt sätt att tro