Våren 1944 hade Emelie Petersen bott på Herrestad i Kärda socken i Småland i drygt 30 år.
Dit hade hon kommit från Hamburg som flykting under Napoleonkrigen tillsammans med sin man, Johan Philipp Petersen. Nu var han död sedan nio år, och Emelie, som hade trott att hon skulle följa efter honom till himlen inom ett par veckor, arbetade för fullt tillsammans med vänner, tjänstefolk och gäster.
Många av den svenska väckelsens ledargestalter kom på besök för att samtala, be och predika för alla som samlades.
En av dem var Peter Fjellstedt – och han hade hört om något fantastiskt som höll på att hända i Emelies tidigare hemland. Där samlades kvinnor i hemmen till andakt och praktiskt arbete för medmänniskor. Skulle det inte kunna bildas en sådan grupp på Herrestad också?
Syföreningsmissionär
Det var alltså en kombination av idé, plats, tid och människor som gjorde att den första svenska syföreningen bildades. Nu tar det emot att tala om det första ändamålet, men man får betänka att en grupp kvinnor i Småland hade små möjligheter att granska missionärernas rapporter. Och det är ett faktum att stora delar av det vi har kommit att betrakta som den svenska välfärden inte skulle ha kommit igång på samma sätt utan syföreningsrörelsen.
Hans Jacob Rudborg besökte nämligen också Herrestad, och han tog med sig konceptet ut i Sverige. Det startades diakonisyföreningar, Zulusyföreningar, Kongosyföreningar … och på vissa ställen vardagligt-praktiskt namngivna grupper: dagsyförening, eftermiddagssyförening. I Hemse på Gotland bildades det en jungfrusyförening, inte till stöd för jungfrur, utan för att unga tjänstekvinnor och deras husmödrar ville umgås var för sig. När Hans Jacob hade blivit bofast som präst i Lindesberg fanns det snart 21 syföreningar där.
Det som behövs
Emelie var själv sjuklig och svag, men Marie Cederschiöld, en av föreningens yngre medlemmar, skickades till Kaiserswerth och startade Ersta Diakonianstalt när hon kom hem. Finaniseringen av Sveriges första sjuksköterskeutbildning och Sveriges första diakoniutbildning var åtminstone delvis hopsydd.
På andra platser sparade föreningar ihop till sanatoriehall, konfirmationskläder, skolmaterial och det vi nu skulle kalla barnbidrag, socialtjänst och primärvård. Många av dem var också minst lika engagerade i det som de kallade missionsverket i andra länder.
Emelie nämner ullstrumpor och linnesöm som den första föreningens första projekt. Ullstrumpor – vi kan se det som en symbol för det som genast behövs och kan tas i bruk. Linnesöm – det som kan säljas till människor med mer pengar och som på det viset kan finansiera det som inte är ullstrumpor.
30 år tidigare hade det ganska snabbt visat sig att Emelies och Johan Philipps flykt från Hamburg var onödig. Hade de bara vågat vänta ut kriget hade de, liksom de flesta av sina vänner, kunnat bygga upp sin verksamhet ganska snabbt igen. Men nu hade de sålt allt och satsat allt på en gård i Småland. Och hur skulle det annars ha blivit?
Fotnot: Emelie Peterson är kanske mest känd som Mormor på Herrestad. Hon och Johan Philipp fick aldrig några egna barn, men de hade många fosterbarn, och en dotter till ett av de barnen började kalla Emelie för mormor.
Sista aftonen Fjellstedt var här, voro vi 12 personer samlade här. Han föreslog en sammankomst varje vecka, då vi på em. skulle läsa Guds ord, sjunga, bedja och samtala i andliga ämnen helt otvunget och arbeta med våra händer för lapparna. Ingen motsägelse utan ett allmänt bifall. Jag oroades inom mig därföre, att ingen lärare var med. Jag känner mitt kön för väl. Marie Cederschiöld, som onekligen har de största andliga gåvorna, hade ovillkorligen utan att usurpera fått en övermakt, som för de andra hade blivit obekvämt. Gud såg till oss, Engström erbjöd sig att läsa högt, förklara Bibeln och leda och vi skulle tiga och arbeta. Så hava vi framlevat 5 månader här i mitt hus, där samlingen blir så länge. Fjellstedt har lovat sin förbön för dessa stunder. (…)Vi inbjuda icke till deltagande men om någon önskar ansluta sig, så taga vi gärna emot. (…) Önskligt vore om fler sådana kretsar bildade sig. Jag tror att samfundet skulle bliva styrkt genom sådana föreningar. Rent andliga föreningar bland fruntimmer utan arbetsbefattningar för nästans hjälp hava ingen framgång, men med hava de det, det har jag erfarit. (…) Våra arbeten äro hittills ullstrumpor och linnesöm. — Emelie Petersen i brev till väninnan Paulina Westdahl i juni 1944
