Ingrid tittar på telefonen.
– Olle skriver att vi ska duka med djupa tallrikar, säger hon till Mikael. Han har kokat soppa!
Några sekunder senare hörs det steg i trappan, men de är lite väl ivriga. Det är Lilly och Lotta som kommer, och de hämtar det stora lejonet som de tycker om att leka med och kryper in under soffbordet i vardagsrummet.
När Ingrid tänder ljusen på matbordet i köket kommer Olle med soppan. Vad det är för sort vill han inte säga, men han har med sig chiliflingor, tabasco och brödkrutonger. Och så en nybakad limpa som han skär upp.
Det är söndagskväll i trevåningshuset i Lindbacka nära Örebro, och det betyder gemensam kvällsmat för familjen Andersson och familjen Cedersjö, som bor i varsin av husets just nu fyra lägenheter. Ikväll är det Olle, Lilly och Lotta som kommer ner till Mikael och Ingrid. Mamma Karin kan inte vara med idag. Nästa söndag ska Ingrid och Mikael gå uppför alla trapporna. Ibland är familjen på mellanvåningen, en irakisk trebarnsfamilj, också med.
Varje söndag äter de tillsammans och har en andakt som passar Lilly och Lotta. En annan kväll under veckan samlas de till gemensam bön. De delar trädgård och utemöbler och stämmer ibland träff i trädgården för att arbeta med något tillsammans.
Annars har de sina egna vardagsrutiner också: Mikael är bokhandlare nära Centralstationen i Örebro, Olle studerar igen efter sin pappaledighet, två av barnen i den irakiska familjen går i skolan, Karin är anställd på Örebro Stadsmission och Ingrid är sfi-lärare.
– Karin och jag gjorde ett försök med kommunitetsliv i Vingåker för några år sedan, berättar Olle. Vi hade ett missionshus och ytterligare ett hus och mycket trädgård – vi tycker om att odla. Men det var svårt att hitta andra som ville leva i kommunitet och göra det just där. De som var i vår egen ålder och singlar tvekade att flytta dit. Och när det var par var den ena ofta mycket mer intresserad än den andra. När vi pratade med Mikael och Ingrid för första gången hade vi bott i lägenhet inne i Örebro ett tag.
Lilly och Lotta provar olika sätt att äta och inte äta soppan, och Lilly vill ha lejonet bredvid sig på kökssoffan.
Mikael och Ingrid har två vuxna barn som hade flyttat hemifrån redan före flytten.
– Men de säger ofta att de känner sig så hemma här, de också, säger Ingrid. Det är jag glad för. De kommer gärna hit.
”Leva enklare” är en av de fyra vägvisarna i Korsvei-rörelsen, en ekumenisk rörelse som har funnits i Norge i många år och som sedan ett tiotal år finns i Sverige också. De andra vägvisarna är ”Söka Jesus Kristus”, ”Främja rättfärdighet” och ”Bygga gemenskap”.
Mikael upptäckte rörelsen när han läste ett reportage från en Korsvei-festival, arrangerad av svenskar som tidigare hade deltagit i den mycket större norska festivalen. När det bjöds in till en träff för Korsvei-vänner och kristna kollektiv och kommuniteter på Örebro Missionsskola lite senare åkte han och Ingrid dit.
– Först var det helhetssynen på det kristna livet som vi tyckte om, säger han. Det kändes så genuint. Efter hand har jag upptäckt mer och mer som jag uppfattar som positivt: att rörelsen är så ekumenisk, att människor möts över generationsgränserna, att det är samma längtan vi har, att det känns okomplicerat och att det inte är upptrissat.
Nu är han ordförande i Korsvei Sverige sedan några år, och hans och Ingrids dröm har blivit verklighet: de bor i det stora huset på landet och lever kollektivliv med gemensamma måltider, bön och trädgårdsarbete.
”Leva enklare” – det kanske inte är det första man tänker på när man hör om en familj som har flyttat från en hyreslägenhet i stan och köpt sig ett hus. Men Mikael och Ingrid möttes i ett kristet lägenhetskollektiv i Skåne på 1980-talet, flyttade norrut för Mikaels arbetes skull och har i flera år letat efter olika sätt att leva tillsammans med andra.
– Vi köpte Korsveis lilla röda bok efter den första träffen, och lite senare när vi skulle berätta om vår dröm i vår församling blev det så att vi använde de fyra vägvisarna som ett slags ram, en kommunitetsregel.
De hade talat med olika vänner och undersökt olika alternativ. Ett tag var det aktuellt med ett hus i närheten av kyrkan, och det blev inget. Så dök huset i Lindbacka upp. Det hade byggts som arbetarlägenheter till ett bruk i närheten. Mikael och Ingrid köpte det och blev hyresvärdar åt en barnfamilj som de hade träffat i Korsvei-rörelsen. När den familjen behövde något större flyttade Karin, Olle och Lilly in. Lotta kom lite senare – hon är två år nu. För tre och ett halvt år sedan behövde en av Mikaels vänner från löparklubben någonstans att bo, och han har stannat.
– Olle och Karin hade pratat om att vi kanske kunde använda mellanvåningen till något, berättar Ingrid. Den hade varit den förra ägarens keramikateljé och stått tom ett tag. Deras tanke var att vi kanske kunde låta några romer bo här.
– Sedan pratade vi med några i vår församling om att vi funderade på att göra den i ordning och låna ut den till någon som behövde den, säger Mikael, och då fick vi höra om den irakiska familjen som hade släkt i Örebro men ingenstans att bo här i stan.
Händiga vänner kom och renoverade så att lägenheten blev beboelig – allt gick fort. Så kom familjen inflyttande i december 2015, och plötsligt hörde Mikael och Ingrid fotsteg och spring genom sitt tak igen. Nu kommer både tredje och andra våningens barn ner för att prata och läsa bilderbok och leka en stund ibland.
– Jag tycker ofta att det är så att man kan berätta om en idé för de andra, och så blir det inte den idén, men det blir något annat som också är bra, säger Ingrid.
Mikael och Ingrid är med i Hagakyrkan, som tillhör Equmeniakyrkan. Olle och Karin är med i Mikaelskyrkan, som tillhör Svenska kyrkan. När de kör in mot stan på söndagsmorgonen – annars cyklar de ofta – ser de till att någon av dem har frågat Abbas, pappan i den irakiska familjen, om han vill följa med, eftersom han gärna deltar i gudstjänsten i Hagakyrkan.
Med ”sin” förra barnfamilj bad Ingrid och Mikael completoriet tre gånger i veckan – med Olle och Karin har de utvecklat en annan och lite egen böneform som passar dem allihop. Mikael skrattar och kallar den Lindbacka-liturgin.
– Annars pratar vi ganska mycket om allt möjligt när vi ses, säger Olle.
– Det har sina poänger att prata om sin verklighet med andra, säger Mikael. Det hjälper till att sortera tankar och att se en del saker klarare.
– Jag är faktiskt glad att det är en boendegemenskap vi är med i nu, och inte en kommunitet, säger Olle. Och jag tror att det är bra att vi inte är lika gamla allihop. Vi är på olika ställen i livet. Det kan bli något slags konkurrens när flera som är i samma ålder ska bygga något tillsammans.
Ett gammalt hus kräver sin omvårdnad, och trädgården också. Alla i huset hjälps åt, och när pumpen kärvar kommer snälla grannar och hjälper till, de också. Olle har flätat pil och byggt saker på flera ställen i trädgården och odlar både där och i en åkerkant tillsammans med Karin, Ingrid skördar squash och annat, Mikael ansvarar för veden. Grannarna har ställt ett växthus till förfogande, och där växer det bland annat tomater.
Blir allt gjort?
– Det enda jag kan bli lite stressad av ibland är gräsklippningen, men Abbas hjälper till med den. Annars är det faktiskt hundra procent avkoppling med trädgården. Vedhanteringen också.
Hur går det att hålla fast vid ”söka Kristus”-vägvisaren? Är det inte lätt hänt att mycket i vardagen börjar kretsa kring det praktiska?
Sopptallrikarna dukas undan, muggar och hembakade bullar dukas fram.
– Vi läser inte vägvisarna för varandra varje dag, säger Mikael, men de påverkar oss.
Ingrid berättar om den dagsretreat som hon, Mikael, Karin och Olle hade tillsammans i juni. Den var inbokad sedan länge – alla var lediga på Nationaldagen.
– Att vi ber tillsammans och arbetar tillsammans betyder jättemycket, säger Mikael.
– Och nu i sommar har vi träffats helt spontant många gånger och suttit och tittat på solnedgången, säger Ingrid.
***
Korsvei
Korsvei är en ekumenisk rörelse med rötter i Norge – den finns också i Danmark och Sverige. Varannan sommar arrangeras en Korsvei-festival i Seljord i Norge, varannan en mindre festival i Sverige. Se www.korsvei.se och www.korsvei.no
Boktips
”Det var Shane Claibornes bok Den oemotståndliga revolutionen som fick igång Ingrid och mig”, säger Mikael. ”Den innehåller så mycket. Odling också!”
