Marie Tonkin
Silver och eld
Silentium Skrifter
Ylva Eggehorn har talat om det vackra allvaret i Marie Tonkins diktning. Det gäller i hög grad hennes nya bok, Silver och eld. Här stämmer många miljöer möte – Rom med sina ruiner, Sibirien med sina fångläger, Mallorca med sina minnen av Chopin, och Sverige. Det är från Chopin bokens titel kommer: toner av silver och eld. Musiken av silver och eld ekar inte bara i minnet av Chopin. Den bultar också, fast ohörd, bakom den älskades ansikte.
När diktaren vandrar bland Roms mäktiga och patetiska minnen klarnar det hur bräckliga ”nuets trollsländevingar” i verkligheten är. De är det stora bedrägeriet: ”Historielösheten betraktas allmänt som en landvinning / ju mindre du minns, ju friare blir du …” Hela epoken mynnar till sist ut i en nihilistklubb, där inget fast längre finns och allt blir meningslöst. I en stark bild ser vi hur man i stadens utkanter gräver gravar för ord som sanning, rättfärdighet och dom.
Marie Tonkin har mer att säga. Också under nuets trollsländevingar finns en annan verklighet: tron. Den är ett korn som fallit ner på golvet, bevarad i minnet av äkta kärlek, ”i ett linneveck doftande av sommarvind”. Hon sätter sig vid den döende filosofen Vladimir Solovjevs säng, där han ligger, in i det sista anfäktad av den store Förnekaren. Och Solovjev svarar honom: ”Vet du om att Kristus har uppstått?”
Den levande Herren träder fram som ”en statslös agent för en annan världsordning”, en främling bland oss, så annorlunda, utan stöd av majoriteter, utan att förankra sig i vårt instämmande, men med ”denna omutliga barmhärtighet”. Han motsvarar inte hur vi tänkte oss att han borde vara, ”han sökte oss inte där vi väntade honom”. Men han delar hela världens smärta: ”Hör hur Gud flämtar.” Hans närvaro kan göra sig plötsligt förnimbar där vi inte väntat den. Den kan vara i en vårdags solglimt. ”… och vi deltog i ett hemligt bröllop”. Det kan vara i musiken – Marie Tonkin varsnar Kristi absoluta närvaro i Prokofievs tonsättningar. Men varseblivningen av Kristi närvaro är kort: ”Han var här nyss, var är han nu?” Men även när upplevelsen är borta har det hänt något i det korta ögonblicket: ”En annan tog min död och gick.”
Marie Tonkin tillber Kristus som Sanningen: ”Sanning, som döljer dig i det lysande mörkret / och uppenbarar dig i ringhetens gestalt …”
Vad vill denna Sanning med oss? Kristus vill överlåtelse. Han vill att vi överlämnar oss åt honom. De sista orden blir dessa: ”I överlåtelsen åt hans barmhärtighet / bryter Sanningen in, en tjuv om natten, / morgonstjärnan, på det tystaste av härbärgen.”
Detta är en poesi som är liturgi, i ordets djupaste mening.
___
Fotnot: Marie Tonkin har medverkat i Uppdrag Mission vid ett par tillfällen, senast i nummer 4 2020 med betraktelsen ”En väg genom öknen”.
