När vi överrumplas av en allvarlig kris blir vi självcentrerade. Det gäller ju att skydda sig själv och de sina i första hand. Det är inte svårt att förstå att vi människor gärna fungerar så. Liksom beslutsfattare med ansvar för hela folk.
Men det skaver ändå när vi tänker på västländernas huggsexa kring coronavaccinet och på att fattigare länder har blivit utan eller fått vänta orimligt länge.
När vi ser hur solidariteten brister, globalt och lokalt, behöver vi lyssna till ”counter-stories” (alternativa berättelser). För visst finns det också en annan verklighet än egennyttan och girigheten?
En sådan ”counter-story” grep tag i mig när jag som tonåring i skolan i slutet på sextiotalet läste Johan Ludvig Runebergs dikt om den fattige bonden Paavo och hans envisa kamp mot missväxt och för sin familjs överlevnad.
När åkern äntligen ger skörd, efter flera nödår, ser hustrun fram emot en tid utan barkbröd. Men Paavo ser grannens nöd:
”Kvinna, kvinna,
den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!”
Detta nummer är
fyllt av inspirerande ”counter-stories”!
Verklighetens berättelser om hur solidariteten lever, fördjupas och utvecklas –
just för att nöden och utsattheten kräver medmänniskors handlande.
Det är medmänsklig kärlek i praktiken, lokalt och globalt. Det är så Missio Dei – Guds sändning i världen – kan ta sig uttryck i vardagen.
Ja, för hoppets skull, för att bevara vår medmänskliga värdighet och bli inspirerade till att delta i Missio Dei, får vi ta till oss berättelser om sådant som ständigt pågår i det tysta – såsom dessa exempel på solidaritet i pandemins skugga.
