Scroll to top

Förvandling

En dramagrupp gestaltade Arusha-konferensens tema vid en rad tillfällen under konferensen. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

Mission är idag lika självklart som komplicerat i den ekumeniska rörelsen.

Självklart eftersom mission utgör en så viktig aspekt av kyrkornas grundläggande identitet.

Komplicerat eftersom begreppet laddas med så olika betydelser.

För många är det ett omistligt och älskat ord som talar om trons centrum i Jesus Kristus. För andra är det ett historiskt belastat ord, förknippat med kolonial dominans och konkurrens om själar. För ytterligare andra är det ett tämligen obegripligt och obrukbart ord, ett som med fördel kan bytas ut och ersättas med andra begrepp som ligger bättre i linje med den egna trostraditionens sätt att beskriva och förstå sig själv och sitt uppdrag i samtiden.

I mars har det gått tre år sedan Kyrkornas världsråds globala missionskonferens med över tusen deltagare från världens alla hörn ägde rum i Arusha i Tanzania. Den mångfasetterade representationen av kyrkor och missionsorganisationer, inte minst från olika evangelikala och pentekostala sammanhang, vittnade om att det ekumeniska landskapet har förändrats under de senaste decennierna.

Inte vid någon av Kyrkornas världsråds tidigare missionskonferenser har andelen kvinnor och ungdomar varit så stor som denna gång. Konferensens kraftfulla och idag mycket omtalade slutdokument ”The Arusha Call to Discipleship” kommer otvivelaktigt att prägla och utmana den ekumeniska rörelsens teologiska reflektion och missionspraktik under flera decennier framöver.

Mutale Mulenga Kaunda talar vid konferensen i Arusha. Bild: Albin Hillert, Kyrkornas världsråd

Mutale Mulenga-Kaunda, forskare vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika, var konferensens första talare. Hon är sprungen ur en av landets många dynamiska pingstkyrkor och mycket välartikulerad. Nu blev hon ett slags ikon för hur den ekumeniska missionsrörelsen idag ger ord och utrymme för nya röster och initiativ.

Hon delade sin livsberättelse med oss som var där: hur hennes mamma, i sin makes frånvaro, ensam tagit hand om henne och syskonen under deras uppväxt, om erfarenheten av att leva med aids i familjen och om vad det inneburit för henne att leva under ekonomiskt mycket ansträngda förhållanden.

Att kyrkan ska främja förändring (eng. change) i största allmänhet tycks för Mutale Mulenga-Kaunda vara en alltför svag vision. Förvandling (eng. transformation) är vad det handlar om, och kyrkan måste vara en plats och ett sammanhang som på trons grund medvetet driver arbetet för social, ekonomisk och politisk rättvisa framåt och som bidrar till att män och kvinnor ges lika rätt och möjlighet till utbildning och arbete, allt för att en växande ung generation ska bli egna subjekt, bli tagna i anspråk och räckas möjlighet att aktivt kunna bidra och själva förändra sin situation.

En global ekumenisk konferens som den i Arusha visar mycket tydligt hur kyrkornas föreställningar om mission formats och förändrats över tid: i mötet med andra kristna kyrkor över världen, som motkraft till det som uppfattas som en orättfärdig ekonomisk eller politisk världsordning, i dialog med människor av annan tro, eller som ett konstruktivt bidrag till samhällsbygget i stort.

Detta flöde av diakonala, sociala och humanitära insatser, av teologier och evangelisationssatsningar, påverkansarbete eller olika liturgiska, musikaliska och religiösa praktiker fick en särskild tydning även i Arusha.

Missionskommissionen i Kyrkornas världsråd utgör en unik plattform för missionsteologisk reflektion bland världens kristna och involverar långt fler kyrkor och sammanhang än de formella medlemskyrkorna.

I kommissionen samverkar representanter från medlemskyrkorna sida vid sida med företrädare från den katolska kyrkan och olika evangelikala och pentekostala kyrkor världen runt. Därtill bidrar de olika missionsorganisationerna och ekumeniska nätverken med viktiga perspektiv och erfarenheter, inte minst inom fälten religion och utveckling och i gränssnittet mission och bistånd. Aldrig någonsin tidigare har en missionskonferens i Kyrkornas världsråds regi planerats och genomförts med så stor ekumenisk bredd som den i Tanzania 2018.

Att konferensen förlades till Arusha och till den afrikanska kontinenten var ingen tillfällighet. 2018 var det 60 år sedan missionskonferensen i Achimota i Ghana 1958, en konferens som kom att bli banbrytande. Den ekumeniska rörelsen började arbeta med att hålla samman arbetet för kristen enhet å ena sidan med kyrkornas kallelse att leva i och av mission å den andra. Mötet i Arusha manifesterade några av de stora förändringsprocesser som ägt rum mellan 1958 och 2018.

Tyngdpunktsförskjutningen från nord till syd gick inte att ta miste på. Det faktum att nästan 40 % av världens kristna inom ett par decennier kommer att finnas på den afrikanska kontinenten påverkar naturligtvis kyrkornas förståelse av sig själva, deras sätt att arbeta och deras sätt att förstå sitt uppdrag att vara en del av Guds mission. En större mångfald av kyrkor, fler kvinnor i ledande ställning och en långt mycket större delaktighet från kyrkor i vad vi brukar kalla för globala Syd var alltså några av de kännetecken som blev tydliga i Arusha.

Denna dynamik blev också tydlig i själv rubriken för konferensen – Moving in the Spirit: Called to Transforming Discipleship – där talet om mission och evangelisation kopplas till Guds Ande, till Guds närvaro i skapelsen, till kristet lärjungaskap och till bilder av en kyrka som vill bidra till en livsbejakande förvandling av både enskilda och grupper av människor. Inte minst det sistnämnda, att kyrkan syns, hörs, verkar, påverkar, och bjuder motstånd mitt i det offentliga rummet, blir här en omistlig del av kyrkans missionssyn.

Rubriken är naturligtvis indirekt kopplad till missionsdokumentet Tillsammans för Livet som färdigställdes 2012 och som togs emot vid Kyrkornas världsråds generalförsamling i Busan 2013. Påven Fransiskus tal om ”missionary discipleship” som hela kyrkans kallelse att vittna och tjäna i världen, de ortodoxas betoning av den heliga treenigheten ur vilken allt liv springer fram och de mer evangelikala kyrkornas outtröttliga iver att vittna om Jesus som världens frälsare – allt detta finns så att säga under ytan i en och samma rubrik.

Talet om Guds mission sträcker sig alltså längre än till individens frälsning och är mer långtgående än tidsbegränsade sociala eller diakonala insatser. Guds mission innefattar ur detta perspektiv allt skapat, hela skapelsen. Jesusorden i Johannesevangeliets 10:e kapitel, ”Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd”, blir alldeles avgörande för den missionsteologi som mejslas fram i Tillsammans för Livet.

På mötets sista dag talade den syrisk-ortodoxe patriarken Ignatius Aphrem II. Han stod alldeles ensam på den väldiga scenen och talade om priset för kristen efterföljelse.

Går man igenom hans tal i efterhand slås man av att han nästan inte alls nämner ordet mission, än mindre ordet evangelisation. Istället talar han om kristet lärjungaskap och om korsets nödvändiga betydelse i tider av fördrivning och förföljelse. Den annars så färgsprakande scendekoren har för det speciella tillfället bytts ut av en svartvit film från terrorns och krigets Syrien som ordlöst rullar i bakgrunden. Mitt i denna destruktion – i ett myller av demolerade städer, sönderbombade kyrkor och instabila samhällen – talar han om det kristna hoppet och om vittnesbördet, martyria, som kyrkans dyrbara skatt.

Han är inte ute efter åhörarnas emotionella sympatier. Han söker inga förenklingar. Han pekar på de kristnas rättmätiga plats och brobyggande uppgift i regionen, han talar sig varm för kyrkans insatser att bidra till stabilitet, försoning och säkerhet för alla människor – inte bara sina egna – och han betonar vikten av interreligiös dialog och samverkan.

Mission gestaltas på många olika sätt och förändras över tid. Och vi med den.

Johannes Zeiler är teologisk sekreterare på avdelningen för kyrkoliv vid Kyrkokansliet i Uppsala. Hans doktorsavhandling från 2018 titeln Crafting Lutheran Pastors in Tanzania: Perceptions of Theological Education and Formation in the Evangelical Lutheran Church in Tanzania. Under konferensen i Arusha ingick han i den grupp som kallades Harvesting Committee och som samlade in, sammanfattade och bearbetade deltagarnas bidrag till konferensdokumentet The Arusha Call to Discipleship (finns i svensk översättning på Sveriges kristna råds webbplats). Han är också en av författarna till den officiella slutrapporten från konferensen, The Arusha Conference Report (finns på Kyrkornas världsråds webbplats).

print