Unga teologer från hela den afrikanska kontinenten samlas till en konferens i Ugandas huvudstad Kampala 2013. Den ekumeniska organisationen All Africa Conference of Churches, AACC, ska fira 50-årsjubileum. Under två veckor bor och lever jag tillsammans med dem. Ett av de pass som gör djupast intryck på mig leds av en sydafrikansk teolog. Han föreläser om försoning ur ett ubuntu-perspektiv: ”Jag är för att vi är.”
Vi avslutar passet med en övning. Alla afrikanska kvinnor sitter i en cirkel i mitten av rummet, alla afrikanska män och alla deltagare från andra världsdelar sitter utanför cirkeln. Kvinnorna berättar och lyssnar på varandra, resten av oss får också lyssna.
”Jag är för att vi är” – var och en av oss kan kanske inte försonas med det vi har varit med om, men vi kan gråta tillsammans och bära varandra och varandras berättelser, och genom berättelserna kan vi försonas och upprättas.
När jag åkte till Uganda hade jag ett individualistiskt perspektiv på försoning och förlåtelse: ”JAG tänker, därför finns jag.”
När jag åker därifrån inser jag hur det perspektivet har begränsat min förståelse för Gud, Jesus, den heliga Anden och teologin, hur mycket i min kristna tro jag tolkar som västerländsk individualist. Vad händer när jag istället ser allt utifrån att vi alla hör samman, utifrån ubuntu?
Denna erfarenhet av att tänka och uppleva försoning ur ett gemensamt perspektiv, tanken att vi gemensamt kan bära varandras bördor, smärta, försoning och glädje, har jag burit med mig sedan konferensen och under alla mina tio år som präst. När jag läser Bibeln breddas det ännu mer. Var och en av oss kan kanske inte förlåta andra människor för det de har utsatt oss för, men vi som grupp kan försonas med det.
Den receptiva ekumeniken innebär att jag vågar sträcka fram mina sårade händer, att jag försöker se vad det finns för begränsningar i min tradition och att jag försöker förstå hur jag genom andra kan få en större bild och förståelse av vem Gud är. Vi måste visa våra bördor för varandra om vi ska kunna bära dem gemensamt. När vi gör detta och lär av varandra skapar vi gemenskap enhet och förståelse. Vi måste mötas som bröder och systrar, berätta för varandra och be för varandra.
Jesus säger till oss:
”Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss.” (Johannesevangeliet 17:20–21)
Vi kommer närmare detta möte, denna enhet, när vi vågar sträcka fram våra sårade händer, när vi ger till varandra och tar emot av varandra, när vi bär varandra, när vi ber med och för varandra. I detta kanske vi kan lära oss mer om vem Gud är, och Kristus kanske rentav blir tydligare i världen.
___
Frida Falk är präst, arbetar för Act Svenska kyrkan på Kyrkokansliet i Uppsala och är med i Uppdrag Missions redaktionsråd
