Två till tre gånger i veckan samlades ett fotbollslag i mitt barndomshem.
Min far var lagledare, och spelarna kom både efter träningarna och efter matchen på söndagen.
Alla fick inte plats vid
bordet i köket. Dessutom stod det en kökssoffa där, och det var den som jag och
min bror sov i. Det var svårt att sova med massor av folk i lägenheten, och
spännande …
Idag förstår jag inte hur det gick till – mitt barndomshem bestod av ett rum och kök – och inte heller förstår jag hur min mor lyckades fixa något ätbart till alla.
Men jag minns värmen, skratten, diskussionerna, sångerna – för det sjöngs mycket.
Där fanns hjärta. Och därmed också rum för varenda en.
Det kanske inte ens behövs ett större bord.
Det hade vi inte under åren i Afrika eller Mellanöstern heller.
Vi behöver bara större
hjärtan. Hjärtan som är berörda av Guds kärlek.
Detta skriver jag efter en nyligen avslutad valrörelse i vårt land. Den har präglats så mycket av privatekonomi, med stigande elpriser och matpriser, och av våldet i förorterna. Det kändes trångt, det kändes som om vår utblick mot världen saknades. Nu hotas biståndet, och miljoner människor svälter på Afrikas Horn, i Jemen och i Afghanistan.
Högernationalistiska krafter har tagit makten i Italien.
Man fruktar staket mot Afrika och Mellanöstern.
Liknande saker händer på flera ställen i vår omvärld.
Samtidigt pågår ett krig
i vår närhet, i Ukraina.
Vi delar upp världen. Men världen är en.
I detta nummer av Uppdrag Mission flödar, mitt i allt, uppfinningsrikedom. Här får vi också läsa om tre svenskor som har fått ett stort uppdrag i Kyrkornas världsråd, och betraktelsen kommer från Etiopien.
När vi delar det bröd som han oss ger – då räcker brödet. Till alla!
När hjärterummet är tillräckligt stort, då finns det plats för alla runt bordet.
Håll hoppet levande!
