”Den enes bröd, den andres bröd” och ”En fralla för alla” – det var slogans som vi skrev på skyltarna när vårt bageri slog upp sina portar. Vi hade ett slags dröm om att många skulle upptäcka vårt hantverksbakade bröd.
Men vi var också väl medvetna om utmaningarna. En del har inte råd med riktigt bröd, andra saknar kunskapen om vad som är ett näringsrikt, bra bröd, en tredje grupp har slutat äta bröd av hälsoskäl eftersom all industriell gluten har gjort dem sjuka.
Verkligheten är komplex, och med maten kommer svåra frågor. Vad är vårt dagliga bröd idag?
Jag driver sedan 11 år ett kafé och bageri i Linköping, och frågor om mat och måltider snurrar alltsomoftast i mitt huvud. Det är allt från enkla frågor – Vad ska den mackan ha för pålägg? Vad ska jag dekorera tårtan med? Och hur många bullar ska vi baka till helgen? – till de större frågorna: För vem lagar vi maten? Är det bara de privilegierade som har råd att äta den? Vad innehåller maten, och varifrån kommer den?
Vi gav vårt kafé och bageri namnet Babettes med inspiration från Karen Blixens bok Babettes gästabud och filmatiseringen av den. Det är en fantastisk berättelse om att skapa en riktig festmåltid, om gemenskap, skönhet och kreativitet. En favoritfilm för oss – och faktiskt också för påve Franciskus.
Vi tror, precis som Babette, att matlagning, bakning och måltid är en konstform.
Konst har en unik förmåga att få människor att öppna sig för det mystika i tillvaron. Maten kan få oss att se skönheten i de små tingen, de smakexplosioner som ett litet chilifrö, en citronskiva eller ett äpples vackra kärnhus kan framkalla. Den kan få oss att minnas ögonblick som vi hade glömt.
Måltiden möjliggör också mötet med andra – den väcker samtal till liv. Det finns en så stor potential i den, en sprängkraft, något magiskt som sprids bland dem som delar den.
Varje dag ser jag hur den förenar människor och livar upp deras vardag. Det är ofta enkelt: kanske två personer som delar en bulle och dricker kaffe och mellan tuggorna delar med sig av livet.
Jag älskar att titta ut över det hav av människor som har sina små njutbara stunder hos oss. Det är själva drivkrafterna för oss – det dagliga, kreativa skapandet av en måltid och att få se hur människor äter och delar den med varandra.
Att servera en måltid till någon är ju ytterst att säga: ”Jag vill att du är, att du lever.”
Men det är lätt att måltidens skatt inte öppnas eller syns, att den döljs av en massa stök, att den blir ett intag, en stressig transaktion där kroppens energi ska fyllas på. Vi tänker varken på vad som ligger på tallriken eller på vilka som sitter vid bordet.
Lika förrädisk kan måltidens storslagenhet vara, den fina bjudningen där det handlar mer om tillredaren än om gåvorna som vi får ta del av. Risken finns att kocken kväver mystiken genom att vilja berätta för mycket om konstverket, lagat med största omsorg efter konstens alla regler, istället för att låta gästen uppleva och tolka det på sitt sätt.
Våra många olika preferenser kan nog också hindra oss från att ta del av måltidens magi. När vi inte längre äter samma mat på grund av dieter och allergier blir måltiden något individualistiskt, och gemenskapen kan bli svårare att nå.
Just nu tvingas vi reflektera över hur vi äter och vad vi äter vare sig vi vill det eller ej. Både den stora klimatkrisen och kriget i Ukraina uppmärksammar oss på hur vårt ätande kopplar ihop oss med hela världens bord. På våra matbord ligger sällan grödor från vår egen jord.
Många av oss i väst har trott att matbegränsningar hörde till det förflutna. Jag hör min mormors och morfars röster när de berättade för mig att ”under kriget hade vi inget kaffe” ”eller att ”under stora depressionen var vi så fattiga att vi inte hade råd med mjölk och smör”. Den tillvaron lät lika sorglig som avlägsen.
Och så plötsligt är vi själva där: krig och matbrist är en verklighet på nära håll. De som har gått före i kampen för vår jords överlevnad har länge försökt varna oss för att vi lever långt bortom våra resurser, att det skulle behövas fyra jordklot om alla skulle leva och äta som vi i Sverige. Men nu blir det synligt här, i vår vardag.
I mitt arbete kommer det varje dag meddelanden om prishöjningar eller om att saker inte går att beställa. Ostpriset har fördubblats, solrosfrön går inte att beställa, kaffeskörden är dålig så priset har skenat, Ukrainas uteblivna vete påverkar det svenska priset på vete som påverkar vad vi ska sätta för pris på det bröd vi bakar.
Ändå tror jag inte att Ebba Buschs höttande med falukorven som blivit för dyr och hennes tal om att detta snabbt ska åtgärdas är lösningen. Vi måste gå djupare än så. Vi måste fråga oss: Vad bör mat kosta? Om vi själva var de som bakade brödet, ystade osten, grävde i jorden och skördade grönsakerna, vad skulle vi vilja ha betalt för mödan?
Och vad innehåller maten? Vad är en falukorv? Vad är den gjord av, på vilket sätt har den producerats, och är det något vi ska fortsätta äta och laga?
Den distans som industrin skapat mellan maten och oss har fått oss att glömma varifrån den kommer. Distansen har fått oss att tro att det finns en obegränsad tillgång till allt, en obegränsad mängd av allt. Jordgubbar och sparris på vintern. Kyckling och fisk förpackade på bit som om de inte tillhörde ett djurs kropp.
Att tvingas till begränsning kan vara en svår och utmanande gåva – som en påtvingad fasta. Fastan och festen är beroende av varandra, och fastan möjliggör festen. När vi lever i daglig fest med ständigt överflöd blir vi till slut blinda för de gåvor som finns framför oss. Jag tror att om vi får uppleva skillnaden i tid mellan sådd och skörd kan vi lära oss att se att de äpplen som nu (i oktober, när jag skriver detta) faller mot marken är guld och värda att ta hand om och att äpplen och annan frukt kanske inte bör vara tillgängliga för oss hela året om.
Tänk om vi inte åt på bekostnad av de andra. Tänk om vi inte levde av någon annans fattigdom och död eller av djurens nöd. Tänk om vi kunde se de gåvor vi har på vår tallrik, veta var de kom ifrån och känna tacksamhet för den väg de har rest från jord till bord.
Matindustrin upprepar ständigt ”närodlat”, ”bakat med omsorg”, ”tillagat med kärlek”. Skulle de orden kunna betyda något?
Når jag går för att ta påtår på kaffet och slår i mjölken verkar den resan oändlig. Jag har vant mig vid och blivit beroende av kaffe från plantor som jag aldrig har sett växa i verkligheten. Jag ser det som något naturligt att vrida av plastkorken på en tetraförpackning.
Vi har en lång väg att vandra, men det positiva är att den återvandringen är vacker. Vi går mot att öppna våra ögon i förundran och tacksamhet.
Jag bär påve Franciskus ord med mig på vandringen:
Att be om vårt dagliga bröd är också att säga: Fader, hjälp mig att leva ett enklare liv. (…) Låt oss återigen lära oss att älska den välkända doften av liv överallt runtomkring oss. Under min uppväxt lärde vi oss att om en bit bröd föll från bordet skulle vi plocka upp den och kyssa den. Låt oss värdesätta det enkla i vardagen, inte förbruka det och slänga det utan uppskatta det och ta hand om det. – påve Franciskus
___
Lydia Halldorf driver sedan 2011 Babettes bageri och kafferi på Stora Badstugatan i Linköping. Tidigare har hon arbetat med caféet på Bjärka Säby utanför samma stad och gett ut boken Mat är kärlek på Nya Slottet Bjärka-Säby (Cordia 2009).
