Det finns stunder när orden sviker. En väns stora sorg och förlust, en värld av lidande och våld mot oskyldiga – vad säger man?
Ord kan kännas meningslösa, förmätna. Men att tiga är värre. Inför sorg och död, krig och världsbrand får vi inte förbli tysta.
Till hjälp finns ord som vi alla har gemensamma. De finns i litteraturen och liturgin, i poesin och i bönen.
Bönen har många röster. Den kan uttrycka djup tacksamhet men också rikta sig som ett vrål mot Gud, ett krav – grip in! Inför Gud i djupaste förtvivlan måste inte människan vara undergiven. Hon har rätt att knyta näven mot himlen som profeten Habackuk och så många andra genom tiderna i den kristna traditionen. Hon har rätt till sin vrede, sitt ”varför?”. Gud hör all bön, inte bara den kärleksfullt lovsjungande.
Bönens korus av röster skapar gemenskap. Låt oss be. Vi gör det tillsammans. Det visar för Gud att vi är trofasta, och det visar oss inför varandra att vi hör ihop.
Därför får jag ofta problem när gemensam bön formuleras om ett ”dem” någonstans där ute, om dem som inte tillhör oss och inte har det som vi. De andra. De annorlunda. Stackarna som det är synd om.
Blir det för krångligt att säga: ”Vi ber MED alla medmänniskor som …”? En bön kan inte innehålla för många ”med”. Kanske kan alla böner sammanfattas: ”Gud, var med oss”, ”Gud, du är med oss, tack”. Ur denna enkla mylla växer bönen, skjuter skott av ord och meningar i språket, sträcker en mångfald av grenar och blad mot ljuset.
Orden är viktiga, trots allt. De är bärare, de bär mening. Att hitta ord för att försöka trösta, för att uttrycka sin smärta och medkänsla och vrede, kan kännas kravfyllt – med det behöver inte vara så märkvärdigt. Enkla ord räcker. Sedan vi skapades finns orden där i hjärtats djup. Ofta tar de form som frågor: Vad behöver du? Vad kan jag göra?
Frågor och medkänsla smälter samman – medmänniskan behöver tak över huvudet, en varm filt, något att äta och dricka, en kram. Exakt detsamma som jag själv behöver i nöd. Ord räcker inte, men de är en början. De öppnar en dörr. De visar för andra och mig själv att vi ser varandra.
___
Maria Küchen är författare – två av hennes senaste böcker är När jag bröt mot buden (Argument) och Jord och gudar (Natur och Kultur). Läs gärna intervjun med henne om den senare i förra årets sista nummer av Uppdrag Mission!
