Scroll to top

I kärlek till islam – i trohet till Kristus

Paolo Dall’Oglio 2009. Bild: Zrosen, Wikimedia Commons

I juli 2013 reser fader Paolo Dall’Oglio i största hemlighet till Raqqa i norra Syrien. Där har IS, den islamiska staten, sitt högkvarter. Han när ett vagt hopp om att kunna förhandla loss några av dem som IS har kidnappat, bland andra två biskopar, och att kanske också kunna bidra till ett slut på det förödande syriska inbördeskriget.

Den 29 juli fängslas han av IS, och med det försvinner spåren efter honom. Sedan dess har inget annat än rykten hörts, och hans kropp har aldrig återfunnits.

Fader Paolo var inte naiv, han var väl medveten om riskerna, men han visste att om någon skulle kunna tala med IS ledning var det han. Han talade inte bara flytande arabiska med syrisk dialekt. Han talade också flytande islamiska, det vill säga han kunde Koranen utan och innan, han var hemmastadd i islams historia och traditioner, lära och uttryck, och han älskade den muslimska kulturen och sina muslimska medmänniskor. Han hade kritiserat den syriska militären för behandlingen av oppositionen, och vid ett tillfälle när han hade deltagit i begravningen av en kritisk författare hade han blivit utvisad från Syrien.

Sin bakgrund hade fader Paolo Dall’Oglio i den italienska vänstern, men han hade tidigt vigt sitt liv till att leva som ett Kristusvittne i islams värld, till att tränga längst ned i den arabisk-muslimska kulturen, till att be, arbeta och samtala med sina muslimska grannar.

1975 var han 21 år gammal, och då anslöt han sig, med Charles de Foucault och Louis Massignon som förebilder, till jesuitorden för att bli missionär i den muslimska världen.

Deir Mar Musa. Bild: Bernard Gagnon, Wikimedia Commons

Efter 14 års studier av arabiska och islam, krönta med en doktorsavhandling om hoppet i islamisk teologi, fann han sin plats. Den låg i bergen vid ökenranden norr om Damaskus och var ett övergivet bysantinskt kloster, Deir Mar Musa al-Habashi, Moses etiopierns kloster. Under hans ledning började det restaurerades.

I Deir Mar Musa, som klostret oftast kom att kallas, grundade han 1992 en ny klosterorden. Han gav den namnet al-Khalil, Vännen, det namn som muslimsk tradition gett Abraham. Denna nya lilla orden fick fyra uppdrag: bön, arbete, gästfrihet och dialog med islam.

Det visade sig vara svårt för fader Paolo att få sin radikala inlevelse i islam och sin radikala klosterorden erkända. Detta tvingade honom till att grundligt tänka igenom vad islam som kultur och religion betyder för kyrkan.

Det kan inte, menade han, handla om att jämföra kristendom och islam, att hitta likheter eller kompromisser. Det måste handla om hur Gud handlar i islam och vad Gud förväntar sig av kyrkans möte med islam. Ja, ytterst måste det ju handla om att finna en väg till en sådan kärlek till islam och solidaritet med muslimer som gör det möjligt att bli muslim utan att överge sin kristna tro eller kristen utan att överge islam. 

Boken Amoureux d’Islam, croyant en Jésus (se fotnot) skrev han tillsammans med Églantine Gabaix-Hiaté, som hade skickats som volontär till Deir Mar Musa av en fransk organisation. Hon blev ett slags sekreterare åt honom när han skulle berätta om sitt arbete och sin orden för Vatikanen och förhoppningsvis få en bekräftelse på att den katolska kyrkan förstod vad han gjorde och ett godkännande. Deras samtal under den processen resulterade också i denna bok 2009 och i ytterligare en, La rage et la lumière – Un prêtre dans la révolution syrienne, 2013, samma år som han försvann.

I boken berättar fader Paolo om sin svåra brottning. Han har kämpat i många år, och kämpar vid den här tiden fortfarande, för att förena sin vördnad inför och kärlek till sina muslimska grannar med kyrkans tro och tradition. Han förringar inte problemen eller motsättningarna, men hela tiden letar han efter sprickorna där ljuset kan komma in. Han är övertygad om att profeten Muhammad och islams historia bär med sig både korrektiv och välsignelser för kyrkan och för hela Guds skapelse. Men vi behöver alla lägga ifrån oss fundamentalism, egenrättfärdighet och inkrökthet i vårt eget.

För som fader Paolo säger i sin bok: ”Om man är van att se saker i svartvitt kommer man ingen vart. De vackraste stunderna på dagen är just gryningen och skymningen, nyansernas tid.”

Fotnot: Boken Amoureux d’Islam, croyant en Jésus kommer ut i svensk översättning senare i år med titeln I kärlek till islam – i trohet till Kristus. Lunds Missionssällskap och Arcus förlag samarbetar om utgivningen, som blir den första i en tänkt skriftserie med sällskapet som avsändare. Maria Store har gjort översättningen.

___

Bild: Inga-Lill Rubenson

Paolo Dall’Oglio

Paolo Dall’Oglio föddes i Italien 1954 och blev jesuitmunk vid 21 års ålder. Han började studera arabiska och islam och bodde och reste i Mellanöstern under sin utbildning. När han kom till Deir Mar Musa i Syrien förändrades hans uppdrag delvis – han fortsatte att arbeta med möten mellan kristen tro och islam på olika nivåer i samhället men grundade också en ny kommunitet. Under åren fram till det syriska inbördeskriget tog denna kommunitet emot studiebesök, gäster och volontärer från stora delar av världen och blev mycket uppmärksammad för sin gästfrihet och sin religionsdialog. I nära tio år gjorde svenska grupper regelbundna besök där, och ett reportage från ett av dessa besök publicerades i nummer 2 2000 av Uppdrags Missions föregångare Hela Jorden.

Fader Paolo reste också mycket i andra delar av världen för att inspirera till arbete i kommunitetens anda, och i januari 2010 besökte han under ett par veckor Sverige och Norge och deltog bland annat i en konferens om monastisk spiritualitet på Bjärka-Säby.

I juni 2012 blev han utvisad från Syrien. Drygt ett år senare fängslades han av IS när han var på väg till Raqqa.

Många försök att ta reda på vad som hände fader Paolo har gjorts, men än så länge har inga tydliga spår hittats. Många tror att han blev mördad inom några dagar efter kidnappningen.

Kommuniteten finns kvar och arbetar fortfarande med bön, arbete, gästfrihet och dialog med islam. Flera böcker har skrivits om den och om fader Paolo.

***

Väggmålningar i klostret Deir Mar Musa. Bild: James Gordon, Wikimedia Commons

Vid paradisets port

En katolik har just dött. Han har levt ett exemplariskt liv, han har gått i mässan varje söndag och har rentav klarat att läsa med på latin, och han har biktat sig varje år. När han nu kommer till paradisets port är han lätt om hjärtat och förvissad om sina privilegier.

Sankte Per tar emot honom och tittar först i sina register, sedan i datorn. Katoliken är mycket riktigt registrerad, allt verkar ordna sig till det bästa.

Men Sankte Pers uppsyn blir alltmer bekymrad. Det ser ut som om han letar efter något.

Katoliken väntar tålmodigt. Datorproblem, förstås …

Efter en stund säger Sankte Per:

– Det är förargligt, men det saknas en sak.

– Det skulle förvåna mig, svarar katoliken, allt var i ordning vid mitt frånfälle!

– Ja, men jag letar här och jag kan inte se vem som är din muslimske vän.

– Min … vadå?

– Din muslimske vän. Det finns ingen angiven.

– Men snälla nån, varför skulle jag ha en muslimsk vän?

Sankte Per svarar:

– För att komma in i paradiset måste du ta med dig din muslimske vän …

När han ser katolikens förfärade uppsyn tillägger han milt:

– Men det går säkert att ordna. Vänta här lite på bänken vid ingången.

Den avvisade kandidaten är utom sig. Han kokar av ilska när han sätter sig på bänken.

Det sitter en annan man där och väntar. Utan att titta på honom utbrister han:

– Byråkrati, alltid samma sak! Det saknas tydligen något i min journal!

Den andre svarar med eftertryck:

– Det var samma för mig, jag fick inte komma in! Datorerna krånglar till allt. Det var enklare förr!

– Vilken skandal! Vi måste klaga!

Han ser på sin granne.

Det är en mörkhyad, skäggig man i turban, och han säger:

– Allt var perfekt i mitt fall, jag bad fem gånger om dagen, jag stod längst fram i moskén varje fredag för att lyssna på predikan, jag har till och med varit i Mecka. Jag förstår inte vad det är som fattas!

Även han har varit framme vid luckan utan framgång.

Nu sätter de igång att prata om allt som är snett med dagens samhälle.

De pratar och pratar, och de börjar berätta för varandra om sitt liv, sina rättigheter, sina goda gärningar …

Efter en stund sänker de rösterna och berättar om sina små snedsprång, sina små avsteg …

Ja, allt kanske kommer att ordna sig till slut ändå.

Landskapet vid Deir Mar Musa. Bild: Inga-Lill Rubenson

Vår framtida gemenskap

Vi går mot ett globalt samhälle som vi hoppas ska vara demokratiskt och kunna ge uttryck för rikedomen i våra andliga traditioner på bästa sätt. Tilliten är det som inspirerar till att ge av det bästa.

Jag vänder mig lika mycket till kristna som till muslimer och andra – var och en av oss kommer att träffa på en sådan nästa som han har vågat hoppas:

Lita på den muslim som är din nästa, han kommer att bli en källa till liv för dig.

Föreställ dig en positiv utveckling för den kristne som är din nästa – då har du vunnit en generös vän.

Försök att hitta en konstruktiv roll i förhållande till dina arbetskamrater som har en annan religiös tradition. De kommer att spela en positiv roll för dig.

Ta initiativ till att besöka främlingen mitt emot när det är eid. Då vinner du en tillgiven granne.

I stället för att ständigt fråga oss vilken konservativ inställning, vilket religionskrig, vilken ömsesidig bitterhet, vilken offermentalitet som kan hjälpa oss att förbli trogna våra förfäders gudar bör vi fråga oss vilken generös och kreativ utveckling den ende Guden kallar oss till, vår framtida gemenskaps Gud.

***

Dessa båda texter är hämtade ur Maria Stores översättning av Paolo Dall’Oglios och Églantine Gabaix-Hiatés bok Amoureux d’Islam, croyant en Jésus, som ges ut av Lunds Missionssällskap och Arcus förlag senare i år.


print