I februari 2021 blev jag intervjuad av Sveriges Radios Studio Ett om hur det var att bo och arbeta i Tanzania, där presidenten mitt i en värld av nedstängningar och smitta förnekade att corona existerade.
Jag vägde mina ord på guldvåg i direktsändningen. Om jag var alltför öppen med min kritik riskerade jag att bli utkastad ur landet där jag befann mig som utsänd av Act Svenska kyrkan – ett land som under fem år hade haft en president som lett in Tanzania på en auktoritär väg, där fri media hade stängts ned, där journalister och oppositionella hade fängslats och där rättighet efter rättighet hade begränsats.
Under denna tid var vi utlänningar inte särskilt välkomna.
Jag ville trots detta berätta om hur det faktiskt var: att det var många som dog, men att det för tanzanier var förenat med livsfara att prata om det. Människor begravdes om natten för att stigmat var så stort. Gud skulle ju skona landet från corona, sa presidenten, och ändå dog farmor och mormor och grannen!
I Östafrika är det viktigt att sörja nära, tillsammans, och många vill begrava sina nära och kära där familjerna bor och vistas. Smittan spreds lavinartat i ett land med ett svagt hälso- och vård-system och utan information om att hålla avstånd. Hälsopersonal tog enorma risker och arbetade utan skyddsutrustning, och ingen fick prata om det.
Jag ryckte till den natt när jag fick ett telefonsamtal från ett okänt nummer efter intervjun. Skulle jag och familjen ryckas upp för att jag talat om sanningen i svensk radio? Hade säkerhetstjänsten koll på mig? Hade jag varit för oförsiktig?
Om jag är lite rädd, hur känner då inte de som inte har någonstans att fly, de som tar riktiga risker?
Just nu finns det många länder där en auktoritär ledare, som Tanzanias förre, bestämmer allt och tystar dem som inte håller med. På det sättet försöker de skapa det narrativ som ska råda.
Jag tänker till exempel på Filippinerna, Nordkorea och Myanmar.
Jag tänker på alla ryssar som är emot invasionen av Ukraina – över 16 000 personer har häktats i samband med fredsdemonstrationer sedan Rysslands folkrättsvidriga invasion inleddes, och tusentals ryssar har dömts för att ha ”misskrediterat” den ryska armén. En del av brotten består i att människor öppet har opponerat sig mot kriget eller burit blågula kläder, andra i inlägg på sociala medier.
Jag tänker på hur de demokratiska fri- och rättigheterna är en förutsättning för hållbar fred.
”Det är skönt att vi har en ny president nu”, viskade min vän i Tanzania. ”Den förre var ju lite av en diktator.”
Det går att ta på den lättnad som började växa efter den 17 mars 2021 när Tanzanias auktoritäre president dog mitt under den pandemi han förnekade. Nu när landet fått en ny ledare kan min vän och många andra mer fritt säga vad de tänker.
Många av Act Svenska kyrkans modiga partners vågar också säga att det är dags för de fängslade att få upprättelse. ”Vi måste undersöka vad som hänt under de här åren och våga prata om det.” Förtryckande lagar måste ändras. Först sanning och rättvisa, och sedan upprättelse för offren.
Så talar kyrkoledarna i ett land som inte formellt befunnit sig i ett krig, men som har förtryckt de oliktänkande.
Visst kan både hållbar fred och försoning kännas som ouppnåeliga visioner i dagsläget. Men det är de inte. Tack vare ett oväntat ledarbyte utvecklas Tanzanias yttrandefrihet och demokrati åt rätt håll nu. Det var inte självklart att det skulle bli så. Det krävs alltid ansträngningar och en medvetenhet om att våra val, den riktning vi tar, spelar roll. Människor som strategiskt organiserar sig för förändring är diktatorer livrädda för.
Medmänsklighet är också något vi gör. Det är sällan enkelt eller glamoröst att hjälpa offren vid en skjutning, att ta upp det jobbiga ämnet, att skriva debattartikeln eller att hjälpa en medmänniska som inte talar bra svenska att ringa till myndigheterna. Men det är meningsfullt.
Vid ett cafébord lyssnade jag nyligen till en kvinna som hade flytt från Afghanistan. Hon beskrev den enorma frihet det har inneburit för henne att få komma till Sverige och nu kunna gå ut på egen hand, utan någon förmyndares tillstånd. Att tänka på henne ger mig fortfarande gåshud.
Det är sällan enkelt eller riskfritt att arbeta för dessa friheter som inte är självklara, för demokrati, fred och försoning.
Men fred är ett verb, så räds inte att möta det okända eller att sätta ner händerna i skiten. Då blir du en del av ”att rätten väller fram”.
___
Kerstin Bergeå är nyss hemkommen från sitt uppdrag som Act Svenska kyrkans representant i Tanzania och har tillträtt som heltidsarbetande ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.
