”… eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget”, skriver Lukas.
Detsamma kan kanske sägas om fred och försoning. Det finns dåligt med plats för dem i politik och i media, och därför ryms de inte heller i våra föreställningar. Missiler och bomber skriker högre, krig och våld ter sig mer spännande och mer avgörande. Härskarna, vare sig de heter Herodes eller Putin, tar mer plats än den flyende familjen och det nyfödda barnet.
Likt stjärnskådarna rådfrågar vi de mäktiga om vart vi är på väg och tror att de håller våra liv och världens öden i sina händer.
Trotsigt och oförtrutet ljuder en annan röst, en stilla men mäktig sång om fred på jorden och om uppdraget att bereda rum för försoning. Det är en röst som inte kan tystas , en röst som inte kapitulerar för de mäktiga.
I sången om fred börjar evangeliet, i den har kyrkan sin grund.
Fred är löftet som getts oss, försoning är vår kallelse. Att ge rum för fred och försoning, att berätta om de rum som finns är vårt uppdrag.
För det är, som historikern Jörn Rüsen skriver, bara i den gemensamma berättelsen, bara när stridande parter, offer och förövare, delar en gemensam berättelse om det som skett, som våldets kretslopp kan brytas och försoning födas. I lögnen, i självförhärligandet och i förtalet föds och närs våld och orätt. I sanningen, i ödmjukheten och i erkännandet föds vänskapen.
Att bereda rum för fred och försoning, att berätta om de rum som finns, är att tända ett ljus.
Det är mer effektivt än att stirra in i mörkret.
