Australien: ”Det är mycket arbete kvar”

– När jag stod vid havet här i Newcastle nyligen såg jag tre eller fyra kolfraktfartyg vid horisonten. Det är en indikation på att Australien fortsätter med sin kolindustri. Jag känner människor som arbetar i den, och jag undrar hur de rättfärdigar det. Jag ber för dem som arbetar ombord på fartygen – det är inte så att jag hatar det de gör, jag är mer ledsen och desperat.

Stuart Blanch hörde ordet klimatångest för första gången för kanske fem år sedan. Han är ordförande i den australiensiska grenen av A Rocha, den kristna naturvårdsrörelse som grundades i Portugal för snart 40 år sedan och som finns i ungefär 20 länder nu. I Australien har A Rocha ett hundratal medlemmar utspridda i alla delstater och arbetar med bland annat trädplantering, kartläggning av hotade arter, guidade vandringar och vassröjning.

– Vi har levt med klimatångesten långt innan det började talas om den, och med en ekologisk ångest och oro, ilska och frustration, säger han. Jag tänker inte på mig själv som en som lever med ångest, men vi förlorar så mycket, och vi har redan förlorat så mycket. Det sörjer jag. Det gör mig arg.

Första tecknen i fiskevattnet

WWF Australia är Stuart Blanchs arbetsgivare, och hans yrkesarbete är sedan några år att leda kampanjer för återplantering av skog och mot avverkning av skog. Australiens natur har utgjort nästan hela hans vuxenliv – som student läste han botanik, zoologi och ekologi, och efter ett masterprogram i miljölagstiftning doktorerade han i vattenväxters ekologi.

– Vi bodde i en stad vid havet när jag var liten, men på en gård, berättar han. Min pappa var bananodlare. Det var ett bekymmersfritt liv för mig då – jag fick en bra uppväxt fastän vi var fattiga.

I vattendraget där han ofta fiskade såg han de första tecknen på miljöförstöring under 1980-talet: avloppsvatten, erosion och sediment förorenade vattnet.

– Men jag fiskade också för mycket där, jag älskade att fiska ål – jag önskar att jag hade förstått att jag inte borde ha gjort så.

Konsekvenser under lång tid

Att själv vara en del av den pågående miljöförstöringen i Australien är något som Stuart Blanch återkommer till. De stora bränderna, arter som försvinner och skogar som huggs ner är inte bara andras fel eller något som andra borde göra något åt.

– Vi är alltid en del av problemet – vår mat, våra semestrar, våra bankkonton, säger han. Vi är ett rikt land, men vårt sätt att leva nu kommer att ha konsekvenser under lång tid framöver. Vi upplever påverkan på klimatet före resten av världen, och samtidigt fortsätter vi att halka efter. Vi har inte lärt oss att leva på den här kontinenten.

Vad är det som ligger bakom problemen? Kan det till exempel vara det faktum att så många av Australiens första europeiska invånare blev deporterade dit och kanske såg tillvaron där som en kamp för överlevnad snarare än som ett framtidsprojekt?

– Jag tror inte att det är den viktigaste orsaken, säger Stuart Blanch. Min fru och jag har fyra straffångar i släkten. Vi har brittiska och tyska rötter, och urfolksrötter. Det värsta som hände var nog när de brittiska kolonisatörerna kom med stora ingenjörsvisioner och genomförde dem utan att förstå att förutsättningarna här inte är samma som i Europa.

Inspirerad av ekosystemen

I arbetet för A Rocha har Stuart Blanch fått möjligheten att ”ha på sig alla sina tre hattar samtidigt”, förklarar han – han är kristen, han arbetar med opinionsbildning och lagändringar, och han arbetar praktiskt med naturvård.

– Jag känner mig nära Gud i naturen, och jag blir inspirerad av ekosystemen, säger han. När jag arbetar mot skogsavverkningen är det inte alltid lätt att lyda Gud, det är inte enkelt att kombinera allt, men jag vill arbeta på ett sätt som är ärligt och sant, jag vill försona skapelsen med Gud. Så jag går här i mina tre hattar.

A Rocha Australias medlemmar finns i församlingar som tillhör pingströrelsen, den anglikanska kyrkan, den katolska kyrkan, den presbyterianska kyrkan och olika protestantiska kyrkor.

– Några är studenter, de flesta är lite äldre. Unga här kommer aldrig att få uppleva livet utan klimatförändringar – själv hade jag två decennier utan sådana ord, men de har klimatfrågorna med sig hela tiden. Vi satsar på trädplantering, skolbesök, församlingsbesök och vandringar, praktiskt arbete tillsammans, och det är det jag vill med A Rocha. Men jag tror att de unga söker sig till påverkansgrupper snarare än till en miljövårdsrörelse. Många av dem är så engagerade och deltar i kampanjer.

Otålig

För några år sedan ledde Stuart Blanch en kampanj tillsammans med en ung kvinna. Hennes engagemang resulterade i mycket uppmärksamhet för opinionsarbetet, och hon blev förebild för andra unga i urfolksgrupper. När A Rochas podcast Field Notes nyligen gjorde ett avsnitt med honom om klimatångest berättade han lite om henne, om de stora framgångarna för kampanjen och om det som hände efteråt: hon tog sitt liv. Att arbeta för miljön och klimatet kan kosta på också när det ser ut att gå bra. Ett delmål är trots allt bara ett delmål.

– Jag blir själv ofta väldigt trött, säger han. För några år sedan sökte jag upp en kristen terapeut. Jag grät massor i en timme, det gick åt mängder med näsdukar, och sedan sa jag: ”Tack – jag är glad att det är över.” Då sa hon: ”Det är mycket arbete kvar.” Det är så många saker som får mig att bli otålig, jag blir arg, jag har många starka känslor.

En del av kyrkans mission

De flesta av de nationella A Rocha-organisationerna har ett naturvårdscenter som också fungerar som utbildningscenter – i Frankrike finns Les Tourades och vid Kenyas kust Mwamba, till exempel. A Rocha Australien har inte kommit så långt än.

– Jag är en som springer och springer och springer, men A Rocha arbetar på ett annat sätt, inte genom hög hastighet, och det hjälper mig. Vi skulle behöva ett center här också, en plats dit människor kan komma för att lära sig mer om miljöfrågorna och klimatfrågorna, mötas, arbeta tillsammans. Jag tror att det är särskilt viktigt för de unga. Det behövs människor som kan hjälpa unga kristna att komma fram till vad de vill göra med sina liv, människor som arbetar med Bibeln och som ser hur Gud vill arbeta tillsammans med oss.

Något som Stuart Blanch säger att han saknar är ett tydligt engagemang från de olika kyrkorna i Australien:

– Missionsorganisationer och teologiska utbildningsinstitutioner skulle kunna göra mycket mer här. Hur kan vi tjäna Herren när framtiden ser så mörk ut? Det finns kristna som tycker att de här frågorna är irrelevanta, men jag ser skapelsevård som en del av kyrkans mission. Det har satsats på läkare, lärare – varför inte naturvårdare? Ni i Sverige har stöttat mission så länge. Vi och våra kyrkor måste sluta vara så giriga, sluta skada andra människor och naturen, älska mer. Vi är en del av det, allihop. Jag känner mig ofta som en hycklare, men vi måste försöka.

___

A Rocha AustraliaStuart Blanch är ordförande i A Rocha Australia, den australiensiska grenen av den kristna naturvårdsrörelsen A Rocha som grundades av Miranda och Peter Harris, ett anglikanskt prästpar, i Portugal för ungefär 40 år sedan. I Australien har rörelsen ett hundratal medlemmar och arbetar med bland annat trädplantering, kartläggning av hotade arter, guidade vandringar och vassröjning. Medlemmarna finns i alla de australiensiska delstaterna och i en rad olika kyrkor och samfund.
Ordförandeuppdraget i A Rocha Australia är ideellt – Stuart Blanch arbetar som kampanjledare för WWF Australia.