Scroll to top

”Det viktigaste är att vi kommunicerar”

Lisa Rubenson. Bild: privat

– På sätt och vis finns det en poäng i att börja tidigt, säger Lisa Rubenson.

Hon har lovat att berätta om vad församlingslivet och tillhörigheten i kyrkan har betytt för henne och om sina tankar om vad kyrkan och enskilda kristna skulle kunna göra för att stötta medmänniskor som inte mår bra.

Det börjar med berättelsen om att åka långt för att vara med i en ungdomsgrupp.

– Jag var med i en ungdomsgrupp, ett stort gäng, en aktiv grupp med en engagerad församlingspedagog och flera frivilliga ledare, berättar hon. Jag var mycket i kyrkans lokaler. Det var den naturliga platsen för mig, och jag höll fast vid den när jag började må dåligt. Och mina föräldrar förstod att det var viktigt att hålla kontakten med de sammanhang där jag mådde bra. För mig var ungdomsgruppen viktigare än skolan. När jag hamnade på behandlingshem körde de fem mil enkel väg för att hämta mig och lämna mig där, varje vecka. På det viset hade jag kvar någon form av normal värld.

”Du har kontrollen”

Den här dagen har Lisa Rubenson skrivit in sig på den psykiatriska kliniken vid Lunds universitetssjukhus genom något som kallas brukarstyrd inläggning. Hon kan ringa till avdelningen när hon vill, och finns det plats kan hon skriva in sig upp till tre gånger per månad, tre dagar per tillfälle, på en avdelning där det alltid finns någon att prata med.

– Du har med dig dina egna mediciner, och det är inga låsta dörrar, berättar hon. Det är en paus från vardagen, och det blir lite återhämtning. Men du har kontrollen, du bestämmer vad du behöver och vad du gör för att få det. Du behöver inte vara i konstant beroendeställning.

Brukarstyrd inläggning har funnits i Lund ett tag, men först i år har Lisa Rubenson skrivit kontrakt med avdelningen och provar om det passar henne.

Hemma har hon kontakt med något som kallas FACT-teamet – FACT står för Flexible Assertive Community Treatment, alltså en grupp som arbetar för att tillhandahålla flexibel och stärkande vård i den miljö där vårdtagaren har sin vardag.

– De arbetar bredare än vanliga mottagningar, jag får snabbare kontakt med dem, och de gör hembesök. Stödet från dem har varit till stor hjälp för mig, säger hon.

Svårt med nya kontaktytor

Lisa Rubensons kontakter med den svenska vården sträcker sig från hennes tonårstid och genom hela hennes vuxenliv hittills. Utöver familjen är det vännerna från kyrkan och dess ungdomsgrupp hon har känt längre än så.

– De vänner som jag har är de jag har haft sedan innan jag blev sjuk, säger hon. Det är svårt med nya kontaktytor om man inte studerar och inte arbetar, och när man blir äldre blir det tydligare och tydligare: var får man nya kontakter, var träffar man nya vänner?

Hon berättar om situationer där vårdsystemet inte har fungerat som utlovat, till exempel när hon skrevs ut från tvångsvård med ständig bevakning och inte hade någon läkare, eller när öppenvårdsmottagningen i Eslöv stängde och hänvisade till psykakuten i Lund utan att ha berättat det för personalen där.

– Antingen måste man träffa rätt person för att kunna vara sjuk, eller också måste man vara väldigt frisk för att klara det, säger hon. Det tog många år och många olika vårdkontakter innan jag lyckades få rätt kontakter, och tyvärr är det få förunnat. Blir man dessutom helt avstängd från sina sociala sammanhang medan man är sjuk har man ju inget att komma tillbaka till, inget av det normala kvar.

Orden finns inte alltid

Själv har hon fått hjälp av bland andra sin familj att ta vara på sina sammanhang i kyrkan. En praktikperiod gav henne idéer:

– Jag fick praktisera som kyrkvaktmästare ett tag. Det var konkreta arbetsuppgifter, lätt att följa och förstå arbetet. För att något sådant ska fungera långsiktigt, som en väg in i samhället igen, måste man nog ha det där man bor. Det krävs en samverkan mellan de krafter som finns lokalt. Istället för att diakonerna och prästerna ska sätta sig i ett samtalsrum med dem som söker kontakt, ”nu ska vi prata” … det finns säkert de som har ett ämne som de vill prata om, men om man bara vill ha kontakt och inte har en susning om vad man ska säga? Orden finns inte alltid. Man kanske inte kan placera en diakon på kyrkogården? Men tänk om man kunde det, och tänk om man kunde kombinera samtalskontakt och praktik, beskära träd, rensa grusgången. Då kommer samtalen.

Beredd på att improvisera

I flera år var hon med som ledare i barngrupper i en församling på en annan ort.

– Jag började som scoutledare i vår församling när jag var tio, och i den här församlingen fanns det en pedagog, Kicki, som jag fick förtroende för och som förstod premisserna – att jag inte kan lova mer än såhär. Jag hade uppgifter och kunde göra saker, men det krävde ju också flexibilitet, och hon var beredd på att improvisera, för hon visste också att hon kunde få mycket tillbaka.

Lisa Rubenson beskriver arbetet bland barnen som något av det viktigaste för henne under de åren.

– Det finns inget som kan lysa upp ett rum på samma sätt som barn, säger hon. Det är ingen som frågar vad man jobbar med. Man gör fel, och man får respons direkt. Jag gillar utmaningen i det oförutsägbara.

Hon berättar om sin egen balansgång och om handledarens:

– Det är inte ovanligt att vi har höga krav på oss själva, och även om man mår bra och är på väg uppåt kan beröm bli krav: ”Ånej, nu stiger förväntningarna …” Det kan vara fullständigt oförutsägbart för omvärlden, och ibland blundar jag för det själv också. Men hon var bra på att säga att hon var glad att jag kom och att det var bra att jag var där istället för att berömma det jag gjorde.

Medmänniska

Som ett exempel på ett arbetssätt som verkar fungera bra nämner Lisa Rubenson Fontänhuset, en organisation som finns i tretton svenska städer.

– Där är inställningen att vi arbetar tillsammans, efter förmåga, det är inte avhängigt av prestation, och det blir ett ”vi”, det är inte på låtsas.

Vad skulle man kunna göra i en församling?

– Tidigare har kommunerna ställt upp mer med kontaktpersoner. Jag hittade en själv och tyckte att det fungerade bra, men det blir ju inga hållbara relationer när den ena har betalt. Kyrkorna skulle kanske kunna hitta ideella medmänniskor? I så fall skulle man kunna försöka arbeta medvetet med att hitta två som kan ha utbyte av varandra, och poängtera det så att man inte indirekt sätter den som är sjuk i beroendeställning. Så är det redan i så många andra sammanhang – det är inte jag som styr, det blir en sådan maktlöshet. Para ihop människor med gemensamma intressen och stäm träff på något som ändå händer i församlingen. Eller gå ut och gå! Om en har en hund är det ju from heaven för den som inte mår bra och som tycker om hundar.

På en tröja som Lisa Rubenson har står det: ”Jag är inte bara rolig. Jag är orolig också.”

– Det viktigaste är att vi kommunicerar, säger hon. Var inte rädd för att prata med mig! Jag är ingen kristallvas.

print