– En kombination av ilska och kärlek – det är de två drivkrafterna, säger Nicolas Lunabba.
Han leder Helamalmö, en alltmer uppmärksammad verksamhet för unga i Malmö, och tog emot årets Martin Luther King-pris den 17 januari.
På sociala medier skrev han strax före nyår om en stor intervju som hade publicerats i Sydsvenskan och berättade att 2021 hade varit ”sinnessjukt”:
”Det är lite som att arbeta i mörker i tjugo år när någon plötsligt slår på strömbrytaren. Men värmen är förrädisk. (…) [N]är hypen blåser över så är det där ni hittar mig. I verkligheten. Inte i medelklassens medier.”
Det är en verklighet som har hunnit förändras gång på gång sedan de första nyheterna om ett nytt och farligt och mycket smittsamt virus nådde Sverige våren 2020. Tanken att samla många unga på en trygg plats för att stötta dem när de bygger sin framtid blev snabbt otänkbar.
– Vi förstod att vi måste stänga lokalen, säger Nicolas Lunabba. Och vi förstod att nu måste vi göra allt annat.
”Normaliserat människors utsatthet”
Berättelsen om Nicolas Lunabbas eget engagemang finns återgiven i många versioner vid det här laget. Den som har nått flest är antagligen hans Sommar i P1 förra året – Per Svensson på Dagens Nyheter kallade det ”ett plågsamt och omistligt program”.
– Jag älskar att arbeta med människor, säger han, att vara en del av ett kollektiv som utmanar strukturer och ruckar på dem. Men min andra drivkraft är den rättmätiga ilskan över sakernas tillstånd, över hur vi har normaliserat människors utsatthet.
Stiftelsen Natur och Kultur har varit med och finansierat Helamalmös arbete sedan 2018 och presenterar det bland annat såhär: ”Helamalmö är en av Sveriges största barn- och ungdomsorganisationer med strävan att höja levnadsförhållanden i socioekonomiskt utmanande områden. På deras mötesplatser erbjuds en meningsfull fritid med vuxna som ser de unga samt ett ledarskapsprogram för ett hundratal unga förebilder.”
Vuxensamhällets svek
Nu redigerar Nicolas Lunabba ett manus som ska ges ut av förlaget Natur och Kultur, och i arbetet med den har han återvänt till minnen av händelser som har påverkat honom. Gemensamt för flera av dem är att vuxna signalerade att de hade ögonen på honom snarare än såg honom.
– När jag skulle börja fyran väntade två lärare vid grinden till skolgården. Först fick jag inte gå in. De sa: ”Vi har koll på dig.” Min storebror gick redan på den skolan, det var därför. Och vid ungefär samma tid var jag med min kompis Hamid på en parkeringsplats och lekte. En polisbil kom, en polis kom fram till oss och satte sig på huk. Han sa: ”Vi har koll på dig.” Jag kände ofta att hur mycket jag och andra än försökte skulle det bli så. Vad vi än gör blir det fel. Man kan kalla det orättvisor, men det är också vuxensamhällets svek.
Två positiva krafter fanns. Den ena var en mamma som visserligen fick kämpa för att familjen skulle klara sig men som han beskriver som ”helt närvarande, fin pedagog, inlyssnande, inkännande”. Den andra var basketlaget.
Tävlingsmomentet
– När jag blev en del av idrotten hamnade jag på en bra plats, säger han. Jag råkade vara i ett sammanhang där den fungerade på ett bra sätt – det var socialt, ledarna tog hand om oss.
Den upplevelsen ville han som ung vuxen och elitbasketspelare ge vidare: basketträning kan bygga gemenskap och trygghet för barn som samhället inte ser eller som samhället ser som hot. Men när barnen kom utan skor till träningarna, och när det blev uppenbart att en del inte hade ätit, växte verksamheten.
Innan pandemin kom kunde 15–20 olika aktiviteter vara igång samtidigt när Helamalmö hade öppet i sina lokaler i stadsdelen Nydala: dans, film, smink, gaming, ”hängställen”.
– För mig var idrotten bra, men den kan också vara superexkluderande, säger Nicolas Lunabba. Tävlingsmomentet är något som särskilt killar socialiseras in i, och det kan vara roligt, men det är också förrädiskt och destruktivt. När man är nio eller tio ska man satsa eller sorteras bort. Det blir en chock för många: ”Vi var ju här tillsammans!” Har du inte det som krävs slits du från ditt sociala sammanhang också. Om du är där av existentiella skäl och blir fråntagen det …
I Helamalmös verksamheter finns tävlingsmomentet kvar här och var.
– Vissa som vill tävla kan göra det. Men vi måste skapa deltagande på allas villkor. Du kan komma tillsammans med dina vänner, och du är kvar i sammanhanget och med dina vänner fastän ni kanske gör olika saker.
Ryktesspridning
När mycket begränsades i Sverige i mars 2019 tvingades Helamalmö som så många andra hitta nya vägar.
– Vi stannade inte upp, vi var redo direkt och försökte hitta lösningar, säger Nicolas Lunabba.
På många håll var Svenska kyrkans motto ”vi ställer inte in, vi ställer om”, och i Helamalmö-sammanhangen gällde ”vi ställer inte in, vi ställer upp”.
– Vi började springa i trappor, sprida information. Det vi såg var att det var jättemånga som blev oroliga – för många var det en redan orolig tillvaro som kastades omkull ytterligare. Det gick rykten om pandemin, och de som blev sjuka och dog var fler i våra områden. En del föräldrar höll sina barn hemma. Vi var skitoroliga för vad som skulle hända. Vi riskerar att förlora en generation, tänkte vi.
Och att förlora en generation betyder i det här sammanhanget inte bara att barn och unga slutar dyka upp och att en verksamhet tynar bort.
– Malmö är Sveriges mest ojämlika stad, och det är också den stad som har högst barnfattigdom, säger Nicolas Lunabba. De två komponenterna säger extremt mycket. De som vi arbetar med är ofta de som har dragit det kortaste strået. De vet var de befinner sig, att de är oönskade, att det inte är lönt att plugga – det är sammanhanget, och det är tyvärr inte unikt för Malmö, och inte unikt för storstäder – vi ser att många i mindre städer och på landsbygden har det extremt tufft numera.
Frukost, lunch och mellanmål
Kontakten med de ungas familjer och med andra som bodde i samma områden har vuxit under den här tiden.
– Vi har arbetat mycket med föräldrar, men en sak som inte så många vet är att vi har kontakt med många äldre också. Under 2020 la vi 1,2 miljoner på insatser för pensionärer.
Eftersom många kommer när Helamalmö har öppet var lokalerna helt stängda under de perioder när det inte gick att ta emot fler än 50 eller fler än åtta. Hur skulle det bli när det gick att öppna igen?
Nicolas Lunabba berättar om en bandydomare som har sagt att det inte var en utan två generationer som gick förlorade för bandyn i Sverige: dels den som var igång före pandemin och dels den nya som skulle ha kommit.
– Men i vårt fall verkar det inte ha blivit så, säger han. Vi har aldrig haft så mycket folk som när vi öppnade igen, och det var båda sådana vi kände och nya, tack och lov. En både positiv och tråkig insikt är att det är fler som kommer för att äta nu. Vi serverar frukost och mellanmål och kvällsmål, och på en månad kan det vara över 3000 frukostar.
”Det är inte enskilda insatser som behövs”
Uppmärksamheten och det som Nicolas Lunabba kallar ”den förrädiska värmen” gäller så gott som alltid det som Nicolas Lunabba och hans kolleger har lyckats åstadkomma, men i många sammanhang har han talat om vad som fortfarande saknas.
– Vi är pragmatiska och samarbetar med alla möjliga, för situationen är så akut. Det är inte enskilda insatser som behövs. Om vi tar en nykter titt ser vi att ja, skolan är kaotisk, fattigdomen är hög, det finns en stor otrygghet, det är många unga i brottsstatistiken. Antingen väntar vi på att politikerna ska vakna och förverkliga Agenda 2030 eller också ser vi verkligheten och förstår att vi inte kan vänta på förändringen. Det är därför som vi pratar aktivt om parallella samhällsstrukturer – att etablera en social infrastruktur i politiskt försummade områden. Helamalmö saknar resurser, kontakter och kompetens, vi är inte där vi skulle behöva vara. Vi är inte psykologer. Många av de unga vi möter äter inte ordentligt, har inte kläder till idrotten i skolan. Men vi pratar om det, vi strävar. Lösningen är att man jobbar ihop.
