Fem siffror har följt mig hela livet. Jag var ett ovanligt blygt barn, men det fanns en person som tröstade mig bättre än andra och gav mig styrka och mod. Det enda jag behövde göra när jag kom hem från skolan var att lyfta telefonen och slå numret 10619, så fanns hon där.
Mormor Brita.
Nu har det gått 40 år sedan abonnemanget upphörde och mormor blev en av de oräkneliga i himlaskaran, men numret bär jag med mig. Inte i en telefonbok men i mitt hjärta.
De senaste två åren har jag ofta drabbats av modlöshet. Det är lätt att tappa hoppet när rapporterna väller över oss från jordens alla hörn om vidrigt våld och ett till synes outtröttligt djävulskt virus. Vad kan en ensam liten människa egentligen göra?
Gerhard Hughes var jesuit och bodde i England. Han var en bönens man och djupt engagerad i kärnvapenfrågan. En dag packade han sin ryggsäck och gav sig av på pilgrimsvandring från England till Jerusalem för att söka svar på just denna fråga: vad kan en liten människa göra?
Året var 1987, alltså två år innan Europas murar började falla. Det var ett delat Europa Gerhard trampade sig igenom, och kärnvapenhotet var skämmande stort.
När modlösheten slår till gäller det att be Gud om hjälp att återfinna modet. För Gerhard var redskapet att ge sig av på vandring. Det var därför han gick. Men inte bara för att han själv skulle må bättre. I boken Walk to Jerusalem in search of peace beskriver han både den yttre och inre vandringen och hur han överallt sökte upp människor och fredsgrupper för att dela både oro och hopp med dem. Och för att tillsammans med andra människor be Gud om hjälp att besegra modlösheten.
Han citerar Johannes av Korset, en karmelit och mystiker från 1500-talet. Johannes beskriver hur en enda kärlekshandling är mer värd än allt annat vi kan åstadkomma i världen.
Som djupt förankrad i mystiken ser Gerhard egentligen lite tvärtom på världen. Vi brukar falla ihop av maktlöshet när de stora aktörerna i världen knyter nävar, samlar trupper, bombar, hotar och tävlar om herraväldet. Vad kan en liten människa göra? Gerhards svar blir: egentligen mer än alla världens makthavare. Han berättar om människor som verkligen förlorat allt och som samtidigt är de som mitt i alla floder av våld över världen sänder vågor av godhet. De som öppnat sig för Gud och därmed Guds förvandlande kärlek.
Om vi vågar tro på detta är det inte någon president, kung eller statsminister vi ska sätta allt vårt hopp till utan de maktlösa, de som lever närmast Gud.
De flesta av oss lever inte i materiell fattigdom, och det är inget vi ska söka. Det vi behöver är en inre fattigdom. När jag ger upp viljan att ha kontroll på allt i tillvaron eller att förstå hur allt hänger samman, och därmed bejakar min egen begränsning, kan en ny dörr öppnas. Pandemin har visat oss hur beroende vi människor är av varandra. Så kan då en liten människa, när hon tvingas se sin egen litenhet, inse att hon behöver både Gud och andra människor. För mig är en av koderna till dörren som leder mig ut ur missmodets mörker numret 10619. En annan är orden ”Vår fader, du som är i himlen” eller ropet ”Kyrie eleison”.
Alla bär vi en kod till den porten inom oss. Vi bjuds in till Tröstens och Modets förvandlande rum. Inte bara för vår egen skull, utan för hela världens.
Anna Alebo är kaplan vid Killans bönegård på Österlen och har tidigare tjänstgjort som stiftsadjunkt för andlig vägledning i Lunds stift och som pilgrimspräst. Den här texten finns, i en tidigare version, med i hennes bok I varje steg är du, som kom ut på Arcus förlag strax före jul.
