Scroll to top

Professur för förvandling

Desmond Tutu. Bild: Wikimedia Commons

Under fyra år fick Hans Engdahl inte komma in i Sydafrika. Han var Södra Afrika-sekreterare på Kyrkokansliet, och det arbetet fick han försöka sköta utan att kunna hälsa på Svenska kyrkans sydafrikanska vänner i deras hemland.

– Jag fick göra allt arbete utifrån, säger han.

Hans Engdahl, som är präst, och hans fru Barbro, som är bibliotekarie, kom till Sydafrika första gången 1976, som missionärer utsända av Svenska Kyrkans Mission. Svenska kyrkan sände fortfarande ut många missionärer då, och Hans Engdahls uppdrag var att arbeta med ungdomsledarutbildning i det lutherska Kap-Oranjestiftet.

– När vi kom hem 1982 arbetade jag i Mariakyrkan i Växjö och med missionsinformation i Växjö stift, berättar han. Men sedan började jag i Uppsala 1986. Svenska kyrkan hade fattat att apartheid var en central fråga, och ledningen var införstådd med att jag inte kunde arbeta på samma sätt som de andra regionssekreterarna eftersom jag kunde få inreseförbud. Och i februari 1990 blev Nelson Mandela frisläppt! De åren hände allt som kan hända i Sydafrika.

Hans Engdahl. Bild: Magnus Aronson

Kansler på universitetet

När Barbro och Hans Engdahl kom tillbaka till Kapstaden vid millennieskiftet var det ett delvis nytt land de mötte – men också ett land som fortfarande präglades av de stora klyftor och många skador som apartheid hade orsakat.

De insåg att University of the Western Cape var en viktig plats.

– Desmond Tutu var kansler för UWC, och jag tror att han var medveten om att det var viktigt att det var han, säger Hans Engdahl. Det som han brydde sig om blev uppmärksammat. Pieter le Roux var professor där och bad Barbro att bli bibliotekarie på ISD, Institute for Social Development.

Hans Engdahl arbetade med sin doktorsavhandling, var präst i en församling i Kapstaden och lärde också känna universitetet.

University of the Western Cape. Bild: UWC

Vände sig emot regimen

– Det fick ju en olycksalig början, säger han. När det grundades, 1960, fanns det universitet för vita i Sydafrika, och de engelskspråkiga universiteten ville släppa in andra studenter. Då byggde regeringen universitet för bara studenter som inte var vita. Den plats där University of the Western Cape byggdes, nära flygplatsen, räknades som ute i bushen på den tiden. Det skulle bara vara för ”färgade” (”coloureds”, ett begrepp som fortfarande används) studenter.

Hans Engdahl berättar om ”rasismens framfart” och om en ledning som var helt och hållet regeringens verktyg. Men längtan att studera fanns ändå hos de unga som sökte sig dit, och på 1980-talet började stämningen förändras.

– Det fanns många afrikander i lärarstaben, och en del av dem vände sig emot regimen, säger han. Det blev förändringar i ledningen. Vicerektorn Jaap Durand var teolog, och hans ståndpunkt var att apartheid var ett brott mot mänskligheten. UWC blev känt som det radikala universitetet som gjorde motstånd, och som en plats där den rörelse som arbetade för det nya Sydafrika var stark. Det blev en kampsituation, och det var demonstrationer.

Öppnades för alla

– De flesta i Nelson Mandelas första regering hade läst där, berättar Hans Engdahl. UWC var starkt på sociala ämnen och på matematik och fysik. Och så var det känt för några väldigt goda teologer. Ekonomiskt har det inte ett lika bra läge som de vita universiteten, men det ligger bra till i rankningar när det gäller forskningsresultat.

1994 öppnades universiteten i Sydafrika för alla etniska grupper – UWC:s rektor Jakes Gerwel hade arbetat för det redan på 1980-talet.

– Det har inte kommit så många vita sydafrikaner till UWC, men annars är det blandat, och det kommer en hel del utländska studenter, säger Hans Engdahl.

Desmons Tutu samtalar med KG Hammar på Se människan-scenen under Bokmässan 2014. Bild: Magnus Aronson

”Det speglade ju hans verk”

2006 kom han tillbaka till Sydafrika som missionär igen och blev mer engagerad i universitetets arbete – det var det år när Desmond Tutu fyllde 75 år.

– Han hade blivit erbjuden att ge sitt namn till en professur vid ett annat sydafrikanskt universitet tidigare och tackat nej, men han sa ja när vi frågade. Vi samtalade om ämnet med honom – ecumenical theology and social transformation, det satt väldigt bra, och det speglade ju hans verk. 90 % av hans liv har ju handlat om det, så det var klockrent.

Att få universitetets och dess kanslers ja till idén visade sig vara den enkla delen av projektet. Varifrån skulle finansieringen för en ny teologiprofessur komma?

–  Vi förstod att det behövdes en fond som kunde ge avkastning, men vi hade ju ingenting. Jag var den som hade kontakterna i västvärlden och lite mer tid.

Ett möte med representanter för de nordiska ambassaderna i Pretoria ledde inte till något. En broschyr där bland andra KG Hammar berättade om Desmond Tutu och om varför det var angeläget med en professur i hans namn började spridas. En norsk organisation lovade att ställa upp med en mindre summa.

– Så träffade jag Evangelisches Missions-Werk i Hamburg, och där sa de att om någon mer är intresserad så kan vi vara med. Jag berättade om det norska bidraget. De norska pengarna kom aldrig sedan, men tack vare löftet om dem kom de tyska.

Ett avgörande möte

För att gruppen skulle kunna fortsätta arbetet behövdes en interim professor. Christo Lombard, som hade studerat vid University of Stellenbosch (ett av de ”vita” universiteten) men sedan doktorerat vid UWC, kunde ta på sig uppdraget.

– Vi gjorde stora försök att hitta finansiering i England, men så ordnade KG Hammar så att vi fick träffa Samuel Rubenson och Mika Vähäkangas i Lund. Vi åt lunch tillsammans och talade om planerna, och till slut sa Samuel: ”Vi kanske kunde tänka oss att stödja professuren”, berättar Hans Engdahl. Det var ett avgörande möte för oss!

I februari 2015 kom Lunds Missionssällskaps styrelse till Kapstaden. Hans Engdahl beskriver överläggningarna, ett seminarium med en grupp forskarstudenter, det formella beslutet – och Desmond Tutus reaktion:

– Han hade ofta morgonmässan i St. George’s Cathedral på fredagarna, och fridshälsningen där var ett tillfälle för alla att presentera sig. Samuel Rubenson sa något som Desmond Tutu inte hörde, och han förstod att det hade med professuren att göra, så han vände sig till mig och frågade: ”How much?” Det var alltså mitt i mässan, men jag svarade att det var ungefär 12 miljoner rand. ”Oh my world!” sa han.

Sarojini Nadar, den första ”Desmond Tutu-professorn”. Bild: Anna Braw

”Det går inte att beskriva”

Den första professorn på The Desmond Tutu Chair blev Sarojini Nadar, och dess fullständiga namn är numera Desmond Tutu SARChI Research Chair in Religion and Social Justice.

– Min roll är ju avslutad nu, säger Hans Engdahl. Processen med att utlysa professuren var jag med i lite grann.

Sitt engagemang för studenterna på UWC har han kvar. Mellan tre och fem månader per år har han arbetat på plats efter sin pensionering, och en dag när han tittade ut över universitetets torg där tusentals studenter rör sig och möts fick han idén att presentera två afrikanska kyrkofäder i en bok för vår tids unga teologer: dels Origenes, dels John Mbiti. Den kom ut för drygt ett år sedan och har fått titeln African Church Fathers, Ancient and Modern – A Reading of Origen and John S. Mbiti. Inför Desmond Tutus 90-årsdag medverkade han i boken Ecumenical Encounters with Desmond Mpilo Tutu.

– Där berättar jag om när han skulle avgå som president för All Africa Conference of Churches vid mötet i Addis Abeba 1997. FN-hallen var fylld av afrikanska kyrkoledare. En ny president från Ghana tillträdde. Tutu hoppade upp ur ordförandestolen och ropade: ”Yippee, yippee! I am free! I am free!” Här har världens ledare något att lära. Jag har undrat hur han fick den gåvan, att vara så … han var helt otrolig, den mannen. Det går inte att beskriva.

___

Desmond Tutu. Bild: Magnus Aronson

Desmond Tutu
Desmond Mpilo Tutu föddes 1931 i Klerksdorp i Transvaal, studerade bland annat vid SKM:s pojkskola i Roodeport och hos Community of the Resurrection och blev först lärare som sin pappa. 1960 prästvigdes han i den anglikanska kyrkan. Han bodde i England i perioder för att studera och arbeta, och genom sitt arbete som Afrikasekreterare på Theological Education Fund fick han inblickar i de olika afrikanska kyrkornas liv. Från mitten av 1970-talet tjänstgjorde han som domprost, biskop och ärkebiskop i Sydafrika och blev en ledare och opinionsbildare för de kristna kyrkornas arbete mot apartheid. Han hade också många internationella uppdrag. 1984 tog han emot Nobels fredspris. När raslagarna hade avskaffats började han arbeta med försoningsprocessen. En rad av hans böcker finns översatta till svenska – en av de sista blev Förlåtelse, som han skrev tillsammans med sin dotter Mpho Tutu.
Desmond Tutu dog i december 2021.

Desmond Tutu-professuren
Lunds Missionssällskap är en av de organisationer som finansierar The Desmond Tutu Chair of Religion and Social Transformation in Africa, ibland också kallad The Desmond Tutu Research Chair, vid University of the Western Cape i Sydafrika. Sarojini Nadars företrädare var Christo Lombard.

Klocktornet på universitetsområdet. Bild: UWC

University of the Western Cape
I Belville, en förort till Kapstaden, ligger University of the Western Cape. Det grundades 1960 som ett så kallat ”bush college”, öppet enbart för studenter som klassades som ”färgade”. Redan på 1980-talet började studenter från andra etniska grupper tas emot, och 1994 upphörde systemet med särskilda universitet för olika etniska grupper i Sydafrika. UWC har ungefär 22 000 studenter.

Sarojini Nadar. Bild: UWC

Sarojini Nadar
Professor i teologi vid University of the Western Cape i Sydafrika, tidigare professor vid University of Kwa-Zulu Natal, forskningsledare och direktor för programmet för gender och religion vid samma universitet och koordinator för The International Network in Advanced Theological Education (INATE). Sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och religionsvetenskap tog hon vid University of Cape Town, där hon också tog sin Master i biblisk litteratur. Sedan doktorerade hon vid University of Kwa-Zulu Natal.

print