Så länge jag minns har jag varit intresserad av internationella frågor, både av mission och av internationellt utvecklingssamarbete. För mig hör de båda intimt samman. Det intresset ledde mig bland annat till Svenska missionsrådet där jag fick vara med i ett spännande arbete i 21 år, och nu är jag internationell programchef på Erikshjälpen.
Hur hamnade jag här, och varför tycker jag solidaritet och internationellt arbete är så viktigt?
Under en lektion på högstadiet satt min kompis och jag längst bak och bläddrade i en världsatlas. Vi drömde om att resa. Vi var inte helt närvarande på lektionen, som vi borde ha varit, men våra drömmar tog fart. Tänk att få se, uppleva och formas av helt nya perspektiv!
För mig blev den drömmen verklighet när jag som 21-åring besökte Bangladesh och Indien i åtta månader. Den resan kom att påverka mig mycket, och ända sedan dess har mitt internationella engagemang präglat vad jag valt att satsa på. Det har gett mig en möjlighet att i praktiken försöka vara solidarisk med min omvärld. Solidaritet är för mig bland annat att vilja se och förstå saker ur olika perspektiv och att samtidigt sträva efter att själv vara en del av den förändring som behövs.
1992 fick jag och min familj möjligheten att arbeta Afghanistan, och vi stannade där till 1998. Vi bodde mest i staden Herat, och min fru och jag arbetade med olika utvecklingsinsatser genom biståndsorganisationen International Assistance Mission. Det innebar bland annat att arrangera skolgång för barn i flyktingläger, att ge stöd till ögonsjukvård och att vara med i olika byutvecklingsprojekt.
Afghanistan är ett fantastiskt land, och det var verkligen en förmån att få bo och arbeta där. Samtidigt kom den svåra verklighet som många människor lever i så brutalt nära. Det som vi tycker är svårt och hemskt när vi ser det i nyhetsrapporteringen blir i det verkliga mötet ännu svårare och hemskare. Men det svåra är ju inte det enda man ser när man är på plats. Man ser också allt det som är positivt och som kanske aldrig får plats i nyheterna: möten med fantastiska människor, det vardagliga livet och olika insatser som förändrar och förbättrar människors liv.
I det verkliga mötet finns många nyanser. Det mörka är mörkare än vad vi kan förstå, men det finns också ljus i form av hopp, glädje och tro på en positiv utveckling.
Mycket har hänt sedan jag först fick upp ögonen för de internationella frågorna. Sedan 1990-talet har fattigdomen i världen halverats. Barns möjlighet att få del av utbildning och hälsovård har ökat markant. Spädbarnsdödligheten och antalet mödrar som mister livet i samband med förlossning har minskat. Milleniemålen, som världssamfundet slöt upp bakom inför år 2000, har gett resultat. Tack vare att vi samarbetade lyckades vi genomföra många förbättringar i världen fram till målsnöret, som var år 2015.
Efter Milleniemålen tog de än mer ambitiösa Globala målen vid, mål som omfattar oss alla. Det dokumentet innehåller inte bara målsättningar för förändringar i världens fattigare länder, utan också förändringar som rikare länder måste arbeta med för att en rättvis och hållbar värld ska bli möjlig. Detta är en viktig aspekt av att vara solidarisk, det handlar om att inkludera sig och sin egen kontext i det som behöver förändras.
Nu hotas flera av de positiva förändringarna av bland annat klimatförändringar och pandemins konsekvenser. Dessutom pågår en annan oroande utveckling i många länder: det demokratiska utrymmet krymper.
Sedan förra året går utvecklingen bakåt för första gången på 30 år – och som i de flesta kriser är det barnen som drabbas hårdast. 120 miljoner människor har tvingats tillbaka i extrem fattigdom, och antalet barn som på grund av pandemin har utestängts från skolgång uppskattas till 1,5 miljarder. De människor som lever på flykt någonstans i världen blir fler och fler.
Detta är vår nya verklighet. Nu måste den ta tag i oss. Vi måste agera.
Många av de förändringar som behövs kräver politiska beslut och strukturella förändringar. Men också du och jag är viktiga i det stora omtag som nu måste ske. Vi kan bidra genom att aktivt vara med i olika sammanhang, både lokalt där vi bor och internationellt, till exempel genom att ge stöd och ekonomiska bidrag till kyrkor eller organisationer som vi har förtroende för.
Kyrkor och organisationer som arbetar på kristen grund spelar en viktig roll i det internationella förändringsarbetet. Genom tron att vi får vara del av Guds mission får vi kraft att med mod, styrka och hopp arbeta för rättvisa, fred och allas självklara rätt till de mänskliga rättigheterna.
I det internationella arbete som vi på Erikshjälpen gör, och i denna nya verklighet som vi lever i, ser jag att vi har stora utmaningar framför oss. Men jag ser också att våra och andras insatser att för att bidra till utveckling och förändring är relevanta. Tillsammans får vi bära hoppet och arbeta för att förändringar ska bli möjliga.
Anders Malmstigen har tidigare varit Svenska missionsrådets generalsekreterare. Sedan i höstas är han internationell programchef på Erikshjälpen, en barnrättsorganisation som arbetar i 15 länder och med ett 60-tal samarbetsorganisationer. Denna krönika har i en tidigare version varit införd i Erikshjälpens tidning.
