– Nu kommer de snart till kontoret igen, säger Nokwanele Mbewu. De kommer varje morgon för att hämta sina mappar i arkivskåpen, och sedan kommer de för att låsa in mapparna när arbetsdagen är slut.
I bakgrunden ringer en telefon med en uppfordrande signal.
Nokwanele Mbewu, eller Kwanie som alla kallar henne, har tagit en paus i arbetet med Kapstadens mentormammor för att berätta om ungefär ett och ett halvt år med mycket annorlunda förutsättningar för arbetet.
– Vår modell bygger på relationer och kontakt, så Sydafrikas restriktioner blev verkligen en chock för oss, säger hon.
Tomma gator
Organisationen Philani fanns när Kwanie Mbewu kom för att hjälpa till som volontär i slutet av 1990-talet, men det mesta av mentormammornas verksamhet har hon varit med och utvecklat.
– Man kan säga att jag är mentor men inte mentormamma, säger hon. De senaste tio åren har jag varit handledare för våra mentormammor i deras arbete.
De sydafrikanska pandemirestriktionerna har varit stränga, men eftersom mentormammorna räknas som ett slags vårdpersonal har de kunnat ta sig in i områdena där de arbetar och röra sig där.
– Annars har gatorna varit tomma, säger Kwanie Mbewu. Det var nästan overkligt de dagar när jag inte arbetade hemifrån utan körde in till kontoret. Men jag fick också känslan att poliserna vid vägspärrarna tyckte att det var roligt när vi kom. Vi har blivit bra behandlade av dem hela tiden.
Medicinleveranser
Dels har Philanis personal prioriterat telefonstöd och telefonrådgivning och ägnat mycket tid åt att svara på samtal från både mentormammor och familjer under arbetsdagarna, dels har mentormammorna tagit på sig en del nya arbetsuppgifter.
– De har ringt upp sina familjer regelbundet och stämt av hur alla mår, berättar Kwanie Mbewu. Dessutom började de leverera mediciner till familjerna – de kom varje morgon och hämtade de medicinpaket som skulle ut. Och så har de hjälpt till med smittspårning när någon har fått ett positivt testsvar.
Samtalen i hemmen, handledningen som en erfaren mamma ger en yngre mamma, de personliga mötena – allt sådant ersattes av korta stunder utanför familjernas hus.
– Ibland, när människor i områdena har varit mycket oroliga, har våra mentormammor fått höra att det är konstigt att de får gå omkring fritt när ingen annan får och att det säkert är de som sprider smittan. Men vi har ju inte kunnat stänga verksamheten, vi har varit tvungna att försöka minimera alla risker för att kunna fortsätta arbeta.
Något som också har påverkat arbetet mycket är regeln att alla ska bära andningsskydd.
– Vi ser ju leendena i varandras ögon istället, men det är annorlunda, säger Kwanie Mbewu. Också vi som mest arbetar här på kontoret har haft andningsskydd på oss hela tiden.
Kan inte sörja tillsammans
Kapstaden är Sydafrikas näst största storstadsområde – bara Johannesburg är större. Ungefär 4,7 miljoner människor bor här, och många av dem lever under mycket enkla förhållanden. Mentormammaidén är att lite äldre kvinnor som har lyckats bra med att ta hand om sina barn blir förebilder för yngre och kontinuerligt får utbildning för att kunna stötta dem. Men liksom i de flesta storstadsområden i världen har många av invånarna flyttat till staden från andra platser, ofta på landsbygden, och har föräldrar och släkt kvar där.
– Tre av våra mentormammor har dött i covid-19, berättar Kwanie Mbewu. En reste hem till sina föräldrar för att vara med på en begravning men blev smittad och dog där. Vårt sätt att sörja är ju att gå hem till den som har förlorat en familjemedlem och be och gråta tillsammans. Nu har vi inte kunnat göra det alls.
Dubbel fattigdom
Hon jämför pandemitraumat med det som hände när hiv drabbade många länder i Afrika – att barn har blivit föräldralösa kommer att få konsekvenser under många år framöver. Men nu har också många arbetstillfällen försvunnit, bland annat eftersom restauranger har gått i konkurs.
– Det blir en dubbel fattigdom, säger hon. Och många mår så dåligt psykiskt, särskilt barn och unga. Det är inte självklart hur man kan få tag på mat längre, och många är konstant oroliga och rädda. Många vuxna har också varit mycket misstänksamma mot sjukhusen – det har spridits rykten om att alla som hamnar på sjukhus dör, och mycket har ju hänt på ett så snabbt och dramatiskt sätt. När de har blivit sjuka har de absolut inte velat åka in.
Samarbete med Stanford University
Den dag vaccinerna äntligen kom fick mentormammorna ytterligare en ny arbetsuppgift: de har informerat om vaccinering och sett till att alla familjer vet hur det går till och vart man kan gå.
– Vi kunde ju inte samla alla och genomföra en utbildning, så som vi alltid har gjort tidigare, berättar Kwanie Mbewu. Och det kunde inte myndigheterna heller. Men vi var tvungna att nå ut med informationen.
Lösningen blev ett samarbete med Stanford University i USA. Philani fick ta emot surfplattor till alla mentormammor, och animerade informationsfilmer skickades ut. På det viset fick alla som arbetar i organisationen samma kunskaper om viruset och vaccineringssatsningen, och Kwanie Mbewu och mentormammornas gruppledare kunde följa upp med samtal.
– I början fanns det många vaccinmotståndare i Sydafrika och här i Kapstaden, säger hon. Bland mentormammorna är i stort sett hundra procent vaccinerade, ingen har dött i år, ingen har behövt sjukhusvård i år, men bland Kapstadens invånare har det funnits många som inte tror att covid-19 finns, och i en del religiösa sammanhang har det talats om att pandemin är Guds straff. Det som kan förändra båda delarna är när någon i den egna familjen drabbas. Då förstår de flesta att det är på riktigt och att det är bra att bli vaccinerad. Nu kan alla som är över 12 år bli vaccinerade.
”Vi behöver ju varandra”
I slutet av oktober, när den här telefonintervjun görs, närmar sig sommaren i Kapstaden. Den senaste tiden har restriktionerna lättat lite, och mentormammornas smågrupper har börjat kunna genomföra sina möten på plats i Philanis lokaler igen – då är det 15 mentormammor och en handledare som ses. De kan också gå in i hemmen om de har andningsskydd och håller avstånd.
– Det är bra, men de stora mötena som vi har regelbundet med alla mentormammor och handledare har vi inte kunnat återuppta, säger Kwanie Mbewu. Vi brukar sjunga och dansa och be tillsammans, och det saknar vi. Det är en stor sak för oss, känslomässigt. Vi behöver ju varandra för att kunna utföra vårt arbete.
Än är det inte som vanligt – många är oroliga för en fjärde våg, en del tror att den kommer i december, och hur ska det gå då, kommer jag att överleva? De som har föräldrar och släkt i Östra Kapprovinsen funderar på hur länge det kommer att dröja innan de kan resa hem och hälsa på.
Kwanie Mbewu berättar om en samling som hon var med på, fredagen före intervjun, med en mindre grupp mentormammor. De var glada att få samtala om det som händer.
– Men en av dem sa: ”Vi som älskade varandra … vi måste börja älska varandra igen!” När de är ute och arbetar har de sina uniformer på sig, men när vi samlas till de här större mötena brukar vi komma i våra egna kläder, och alla beundrar varandra och berömmer varandra. Då insåg jag att vi inte har setts igen på riktigt än. Vi känner inte att vi har mötts. För att det ska vara på riktigt måste vi få be och kramas och sjunga. Jag längtar efter den sortens möte.
Fotnot: Förra våren var mentormammor temat för ett helt nummer av Uppdrag Mission. Lisbeth Gustafsson, som har skrivit biografin över Philanis grundare Ingrid le Roux, berättade om sina intryck efter ett besök i Kapstaden. Det numret finns, liksom alla andra, i tidskriftsarkivet på www.uppdragmission.se, och alla artiklar går också att läsa och skriva ut separat från webbplatsen.
