Flera gånger i alla evangelierna säger Jesus att det han gör ska hållas hemligt,[1] men när hans tjänst går mot sitt slut, eller snarare övergår i något nytt, ger han lärjungarna det uppdrag som resulterar i kyrkan.
Då sänder han ut lärjungarna att berätta, döpa och undervisa.[2] Här börjar kyrkan, och här får kyrkan också sitt uppdrag att vara sänd till världen.
Kyrkans uppdrag är mission. Det uppdraget innebär både att vara en del av ”Guds mission” (missio Dei) och att bära ett uppdrag, det uppdrag Gud gett kyrkan, ”kyrkans mission” (missio ecclesiae) – att leva i och av det vi kallar mission.
Människan kan enligt flera fynd ha kommit från det område vi idag kallar Afrika. Gud blev människa i Mellanöstern och sände kyrkan i alla riktningar – först i Asien och till Afrika, därefter till Europa. Det är oerhört viktigt att vi inser vårt globala sammanhang!
Lunds stift är beroende av kontakter med kyrkan i olika länder och i olika sammanhang för att kunna lära sig mer om Gud ur olika perspektiv och erfarenheter. Fattiga och rika, välmående och lidande har erfarenheter av en närvarande Gud och kan hjälpa oss att förstå mer av vårt sammanhang.
Samtidigt har vi ett ansvar i världen. När någon del av kyrkan kämpar med utmaningar är hela kyrkan en kämpande kyrka. Tillsammans bär vi varandra – så uppfyller vi Kristi lag.[3]
Vårt ”vänstift” i Tyskland – egentligen inget stift utan en av de evangeliska kyrkorna i Tyskland – har vi haft länge. Flera församlingar i Lunds stift har egna vänkontakter där. Det vill jag utveckla.
Lui stift i Sydsudan har vi också haft kontakt med länge. Det är inte längre ett formellt vänstift, eftersom det redan har varit det i två perioder och utbyte inte är möjligt, men det är en vänskap och ett biståndsprojekt.
Med de kristna i Det heliga landet har vi en speciell relation. Den är inte tydligt formaliserad – det behöver ju inte vänskap alltid vara – och är har vi möjlighet att utveckla relationerna på olika sätt.
Nordöstra stiftet i Tanzania är vårt senaste vänstift. Det är formellt reglerat i avtal, och jag hoppas att flera församlingar kommer att inleda vänrelationer med församlingar där. I det stiftet har jag upplevt både tropiskt hällregn och över 40 graders hetta när jag fick vara med och döpa flera medlemmar i en massajby.
Vi behöver formella vänstift och informella vänner i olika delar av världen och i olika sammanhang. Människor uppfattar evangeliet och utmaningen att forma en kyrka på olika sätt. Om vi ska kunna få del av en större bild än den vi kan skapa på egen hand måste vi aktivt lyssna på andra kristna i andra delar av kyrkan i ett ekumeniskt sammanhang. Detta sker lokalt, regionalt, nationellt och globalt.
Människor möter Gud, döps och växer i tro och kunskap i församlingar. Församlingarna leds av och bärs av människor som är anställda och ideellt engagerade för uppgiften och av dem som ber, sjunger, lyssnar och delar sakramenten.
Min vision är en kyrka driven av mission. Den dimensionen av den grundläggande uppgiften kan utgöra en kompassriktning för församlingarnas liv. Församlingarna har ett tydligt uppdrag: att vara kyrkan i det lokala sammanhanget.
Det är i församlingen altaret finns. Altaret är den kanske främsta symbolen – den manifesterar Guds närvaro. Vi vänder oss mot altaret när vi vänder oss till Gud. Vi söker oss till det rum där altaret finns för att möta Gud i ord och sakrament. Församlingen är det sammanhang där Gudsmötet sker.
Församlingarna behöver ha möjlighet att fullgöra uppdraget. Det går inte att hitta på ett uppdrag som alla kan enas kring – uppdraget är ju redan givet. Det är givet till alla församlingar, och den lokala församlingen är med i ett fantastiskt sammanhang.
Att bli en del av stiftets internationella arbete är ett sätt att hämta kraft. Det finns möjligheter att på hemmaplan och under resor uppleva hur församlingar i andra delar av världen tolkar det som i grunden är samma uppdrag. Att lyssna in och lära av andra kristna i skilda sammanhang och olika länder är att få en guldgruva att ösa ur för att alltmer upptäcka Gud också i den egna kontexten.
Det uppdrag vi alla delar innebär att vi är sända att på olika sätt berätta om hur Gud har blivit människa i Jesus Kristus, gått i närkamp med döden och erbjuder liv i överflöd – liv i dödens ögonblick, och liv i den vardag var och en lever i. Det är ett berättande men också ett gestaltande av Guds närvaro. Vi tror att Gud faktiskt möter oss fysiskt i sakramenten. Ingen kan nog till fullo inse vidden av det.
I kyrkan kan vi göra många saker. Vi kan också låta bli mycket. För att vi ska kunna prioritera på ett klokt sätt när resurserna är ändliga måste vi pröva allt vi gör mot Guds sändning. Vad stärker oss i det uppdrag vi har fått? Vad försvagar vår röst och dess arbete med att förkunna Kristus?
Jesus sänder sin kyrka med ett uppdrag. Därför kan man säga att mission är själva grunden för vår existens – Guds mission och kyrkans mission.
När vi är med i Guds mission är allt vi gör ett utflöde av mission.
Kyrkans mission är orsaken till och grunden för all kyrkans verksamhet. Hur vi än ser på det kan mission aldrig vara en liten del av en det en församling gör. Gudstjänst är att synliggöra Guds närvaro. Att bedriva undervisning och utöva diakoni är att ta konsekvenserna av vår tro. Budgetarbete och fastighetsförvaltning är till för att förkunna Kristus. När vi tar tag i utmaningar inom klimatarbete, allas lika värde och teknikutvecklingens konsekvenser är det konsekvenser av hur vi uppfattar den mission, det uppdrag, vi har fått, Guds och kyrkans.
Missionen är allt, och den är grunden för allt. Vi är en kyrka driven av mission.
Johan Tyrberg är biskop i Lunds stift sedan 2014 och
var innan dess kontraktsprost i Listers och Bräkne
kontrakt och kyrkoherde i Karlshamn-Trensums pastorat. Han har också
tjänstgjort bland annat i Svenska kyrkan i Frankfurt am Main och som skol- och
teologisekreterare i SESG/Credo/IFES. Hans valspråk är ”Jordens salt”. Sedan
han vigdes till biskop har han gett ut tre böcker på Arcus förlag, Kallad
till kärlek – ett herdabrev till Lunds stift (2015), En levande relation
– bibeltankar om bön (2017) och Natten ska vika (2021).
[1] Till exempel Matt 9:30, Mark 1:44, Luk 4:41 och på sätt och vis Joh 2:4
[2] Till exempel Matt 28:18–20, Mark 16:15, Luk 24:47–49, Apg 1:8 och Joh 17:18
[3] Gal 6:2
