I IFI:s missionsdokument Statement on Church Mission från 1976 står det att kyrkan är ”Guds församling som Gud har kallat ut att vara hans folk”. Det står också att den är ”Guds skapelse med Jesus Kristus som huvud” och att den ”tar emot sitt liv från den heliga Anden”. Den är ”enhetens sakrament”, ”en pilgrim”, ”ett spår som måste bearbetas och odlas, Guds åker”. Det är med utgångspunkt i denna tro som IFI säger att kyrkan är kallad och sänds ut, och därför, ”genom Guds kallelse och sändning, är kyrkan till sin karaktär missionsinriktad”.
Två viktiga tankar kan vi ta med oss från dokumentet. Det första är att kyrkan kan göra anspråk på att vara autentisk bara om hennes liv karaktäriseras av mission. Det andra är det som också biskop Johan Tyrberg säger: att mission är en avgörande aspekt av allt som händer i en kristen församlings liv och inte en verksamhetsgren bland andra. I IFI:s missionsdokument blir det perspektivet också tydligt i uppräkningen av de fem missionsområdena eftersom de omfattar hela den kristna gemenskapens liv: gudstjänst, mänsklig utveckling, samhällsengagemang, ekumeniskt liv och förnyelse, och försoning.
Att återerövra de oklara och sammanblandade missionsbegreppen och missionspraktiken är också ett diskussionsämne här i Filippinerna i år när vi högtidlighåller 500 år med kristen tro – 1521 kom kristendomen hit med spanska missionärer och upptäcktsresanden. Spanien höll Filippinerna som koloni i mer än 300 år med motiv som var sammanblandade på ett oupplösligt sätt: ”guld, peppar och själar”. Kyrkan i Filippinerna föddes vid svärdets spets. Mission var att rädda själar, döpa lokalbefolkningen, bygga kyrkor och plantera församlingar. Arbetet utfördes av europeiska missionärer från olika ordnar.
Efter Spaniens nederlag på 1800-talet kom en ny missionsvåg med nordamerikanska missionärer från protestantiska kyrkor och samfund. De delade landet mellan sig och var också påverkade av den nordamerikanska koloniidéns missionssyn som var att missionärer skulle ”utbilda och omvända” lokalbefolkningen med hjälp av Bibeln och biståndsinsatser. Tyvärr är det många som fortfarande ser mission som enbart omvändelse-gudstjänst-församlingsplantering eller som en av kyrkans verksamhetsgrenar som utbildade missionärer ska ta hand om, missionärer som också talar om sin egen missionsorganisation snarare än om Guds mission.
Med utgångspunkt i den teologiska och historiska bakgrunden vill jag berätta om var vi ser mission på seminariet just nu. Först måste jag poängtera att ACTS inte är en skola som utbildar missionärer utan en plats för lärjungaskapsträning. ACTS uppdrag är formulerat såhär: ”att berika och stärka IFI:s vision att erbjuda teologisk utbildning och träning i enlighet med kyrkans trosdeklaration och trosartiklar i lärjungaskap för Gud och för vårt land”.
För oss innebär träningen inte att bemästra tekniker eller roller. Tanken är inte att studenterna ska bli skickliga på att förmedla teologiska eller andliga tankar utifrån en viss trossats eller trostradition. De ska inte bara förklara eller undervisa så att människor kan lyda. Att studera på prästseminariet är att följa Jesus för att kunna vara hans lärjunge. Seminaristerna läser inte bara akademiska texter utan för träna sig i urskillning, i att leva tillsammans med människor och i att slå följe med dem i samtal. Det är att följa Jesus och göra som han gjorde.
ACTS-utbildningen är grundläggande, praktisk och relevant. Den börjar i vars och ens situation och personlighet tillsammans med kärnvärdena i lärjungaskapet. Studentens upplevelse av kallelsen och hans eller hennes attityd under utbildningen avgör hur missionsuppdraget ser ut. Det är värt att påminna studenterna om att Kristi mission inte är något som kommer efter vigningen när man kan allt. Att delta i missionen är alltid något som vi gör här och nu.
Det bästa exemplet som jag kan berätta om inifrån utbildningen är att vi lyfter fram det viktiga i att dela. Studenterna äter tillsammans, och den mat som ställs fram ska räcka till alla vid bordet. Varje måltid blir ett test för delandet, eller för girigheten. Var och en har sin egen tallrik, sitt glas, sin sked och sin gaffel, men den skål med ris och den skål med grönsaker som står mitt på bordet delar de mellan sig.
Varje måltid på ACTS, en enkel, gemensam måltid, blir en träning i att bry sig om ”den andre” och att i medvetenhet om vad ”att ha tillräckligt” betyder. Att ständigt träna på det här sättet leder studenterna in i ett bredare och djupare missionsengagemang som bygger på kärlek och omsorg.
Det speglar också formuleringarna i IFI:s missionsdokument där Kristus vid den första nattvarden bryter brödet och säger att vi ska göra detsamma. När vi delar livet med varandra utvecklas vår hedmänsklighet, och människor engagerar sig mer i samhället. Att dela är att visa tolerans – till exempel i det ekumeniska livet. När vi gör det blir människor förnyade och försonade. Varje god gärning pekar mot Guds mission här och nu genom Guds folk, en kyrka driven av mission. Den kan synas i enkla saker, som i en gemensam måltid, och den kan blomma i ett större åtagande när vi ger hela våra liv. För mission är en avgörande aspekt i allt som händer i en kristen gemenskap.
