Scroll to top

Tabernaklet vid tegelkyrkan

Utomhusandakt vid Allhelgonakyrkan i Raus. Bild: Lennart Hamark

Trädgårdsmöblerna och de stora skyltarna står kvar utanför Allhelgonakyrkans församlingshem. Igår var sista dagen med sommarkyrkan, ett slags öppet hus utomhus med kafé, andakt och samtal. Idag regnar det, och för första gången på nio månader har församlingen firat en morgonmässa inne i kyrkan.

– Vi har kunnat träffas utomhus hela sommaren, och hela förra sommaren också, ända in i oktober, berättar Lennart Hamark.

Han är en av prästerna i Helsingborg och har en del av sin tjänst förlagd till Raus.

– Det har kommit en hel del som vi inte kände sedan tidigare, både barnfamiljer och äldre, säger han. Våra vaktmästare har gjort gården iordning så att den fungerar bra för våra träffar, och flera av barnfamiljerna har suttit på filtar i gräset.

Lennart Hamark, komminister i Helsingborgs pastorat. Bild: Anna Braw

”Måste alltid ge hopp”

Församlingslivet har tagit sig nya former sedan palmsöndagen förra året när de första kraftiga restriktionerna kom.

– Vi har haft en ganska stor lekmannakår här, flera äldrekörer och andra träffpunkter. Drygt 120 av dem som har varit med här på olika sätt är över 70 år, säger Lennart Hamark. Kyrkan får aldrig svika, aldrig gå ifrån. Vi måste sitta kvar och hålla handen. Vi måste alltid ge hopp. Men när restriktionerna kom hade vi inte ens allas telefonnummer.

Det var då det kom ett erbjudande från bokhandeln Arken i Lund om en liten bok skriven för den situation som hade uppstått. Hopp och tröst hette den, Anna Alebo hade skrivit den, och den var inte tryckt än.

– Jag läste de provtexter som fanns och skrev till Arken och Anna Alebo för att be om lov att använda en av dem i en andakt som jag skulle spela in.

Öppnade redigeringsprogrammet

Lennart Hamark fäller upp datorn och går in på den del av församlingens webbplats där inspelade gudstjänster och andakter finns. Den första av dem är andakten inför den fjärde söndagen i påsktiden.

– Jag hade haft filmredigeringsprogrammet i datorn länge men aldrig öppnat det. Nu läste jag in Anna Alebos text, filmade mig själv, la in en bild som jag hade fått med provtexterna och bad en av våra musiker att spela och sjunga ”Säg mig den vägen”.

Lennart Hamark beskriver inspelningen och redigeringsarbetet, båda delarna helt nya arbetsmoment för honom, som ödesmättade. Ingen visste ju vad som väntade. Alla hoppades att sommaren skulle innebära att allt blev som vanligt igen.

Lis Hamark, Riika Westerholm och Lennart Hamark, tre fjärdedelar av diakonigruppen i Raus församling. Bild: Anna Braw

Krisens villkor

– Sedan talade jag med församlingens diakonigrupp, och vi bestämde oss för att köpa in ungefär 120 exemplar av boken och skicka ut den till dem som vi hade kontakt med tillsammans med en hälsning från vår församlingsherde, berättar han. Delvis var det ett sätt att bryta vår egen frustration – vi kunde ju inte bjuda in dem, krama dem, eller hålla handen, det var krisens villkor. Och vi bad: måtte den bli till hopp och tröst.

När det gick att träffas utomhus visade det sig att många som kom hade läst boken. Några bad att få köpa fler exemplar till vänner, och några visste fler som kunde behöva den. Det blev en beställning på 150 exemplar till och många fler kuvert att posta.

Anna Alebo. Bild: Anna Braw

Stark inbjudan

Anna Alebo, tidigare pilgrimspräst i Lunds stift, stod med sin almanacka den 1 april förra året och såg hur alla bokningar för retreater på Killans bönegård och för föredrag i olika sammanhang försvann. I början av mars hade det varit Killan-dag enligt planerna men med viss tvekan – ska man skaka hand eller inte? Nu var det helt annorlunda.

– Allt blev tomt, säger hon. Då hörde Kjell Blomberg av sig. Han ville att jag skulle skriva en liten bok som skulle komma ut snabbt, och han hade titeln klar – Hopp och tröst. Han vet hur jag skriver, att det är berättelser och egna andliga erfarenheter jag bygger på, så det var en stark inbjudan. Det fanns inget motstånd. Jag kände direkt att jag ville.

Det skulle bli en liten bok med ganska stor stil, lätt att läsa, lätt att skicka, lätt att ge bort, billig att köpa.

– Det var inte en förlagsidé som någon skulle tjäna pengar på, säger Anna Alebo. Jag uppfattade det som en djupt känd önskan att få bidra med något.

Miranda Hamark direktsänder gudstjänst. Bild: Lennart Hamark

”Tillgänglig för många”

Anna Alebo började skriva direkt och skickade ett par texter i taget till Kjell Blomberg för att få respons. Han bidrog med tankar och med en text som hon redigerade in bland sina. Två veckor senare fanns det ett manus som kunde sättas och tryckas. Arkitekten och illustratören Catharina Hansson läste och gjorde en svartvit bild till varje text.

– Jag skriver krönikor i Ystads Allehanda, och vi tänkte att krönikeformen skulle fungera bra här också, men jag kände att jag hade utrymme att vara mer ”gudelig”, säger Anna Alebo. Krönikan är tillgänglig för många, och jag kunde förankra texterna i de stora kristna traditionerna och i andliga erfarenheter från mitt eget liv: Var kan vi se Gud i den öken som vi har hamnat i?

Utomhusandakter

I Raus församling blev tisdagarnas middagsbön utomhus en fast punkt för ett 20-tal personer som tidigare hade varit med i veckomässor och på middagsbön med sopplunch. Lennart Hamark och hans kolleger använde fler texter ur Hopp och tröst vid de samlingarna.

– Det blev en ny form för oss, säger han. Vi kunde ju inte fira mässa, men vi läste någon av söndagens texter och växelläste söndagens psaltarpsalm, och andakten mynnade ofta ut i samtal i gruppen. Det var många äldre som kom, men eftersom vi satt utomhus var det också en del yngre som upptäckte att de kunde vara med. Vi började med torsdagsvandringar också, och ibland kom det så många att vi fick göra flera grupper.

Vandringarna fick en inledning utomhus eller inomhus med gles placering i en stor lokal. Efteråt var det samtal.

För både Lennart Hamark själv och diakonerna blev det också tidigt en påtaglig ökning av enskilda samtal, en del av dem helt nya kontakter.

– Det händer ju att människor söker upp oss för att de behöver ekonomiskt bistånd, säger han. Det vi alltid gör är att vi erbjuder samtalsstöd, och många tackar ja till det.

När andakterna på fyra äldreboenden i församlingen hade varit inställda ett tag kom diakonigruppen överens med personalen där om sångstunder utomhus istället.

– En gång i veckan gick mellan sex och tolv personer, ideella och anställda, till något av boendena med dragspel och gitarr och en batteridriven ljudanläggning, berättar Lennart Hamark. Det brukar vara mellan 30 och 50 som kommer ut eller sitter på balkongerna, både de äldre och personalen. Vi började i april, och sedan insåg vi hur viktigt det var, så vi gjorde inget sommaruppehåll som vi annars brukar. Och vi har fortsatt i år.

Leva i sändning

Den första morgonmässan inomhus är firad, och en kyrkomusiker som går förbi berättar att hon har träffat en av sina körer för första gången sedan förra våren. Men riktigt som vanligt är församlingslivet inte än, och naturligtvis vet ingen när det kommer att bli så.

Den första filmade andakten ledde till nya arbetsuppgifter för Lennart Hamark: först att spela in och redigera tiominutersandakter till pastoratets webbplats, sedan livesändning av alla gudstjänster under våren 2021. Då kunde hans dotter Miranda hjälpa till som timanställd bildproducent.

– Påskdagens gudstjänst spelade vi in i förväg, och den sändes nationellt, berättar han.

Anna Alebo berättar om läsare som har hört av sig, bland annat en grupp kvinnor som följde rådet i bokens inledning och läste en text i taget var för sig hemma för att sedan ses i en park och tala med varandra om den.

Lennart Hamark säger:

Hopp och tröst-boken kom att bli viktig för oss. Med hjälp av den kunde vi leva i sändning. Vi sände den ut, och när människor kom till gudstjänsterna sa de ofta att de hade läst den. Alla de här nya kontakterna kanske inte skulle ha uppstått utan pandemin. Vi har fått vara mindre tegelkyrka och mer tabernakel i stunden.

print