Scroll to top

“Tron var inte längre privat”


■ ■ ■
Faith K. Lugazia. Bild: privat

Faith K. Lugazia är professor vid University of Iringa i Tanzania där hon föreläser och handleder studenter och doktorander. Hon är också präst i den lutherska kyrkan i Tanzania, ELCT, med ansvar för kapellet som Christian Council of Tanzania har här och för att hålla kontakten med kapellets gudstjänstfirande församling – det är en del av studentprästarbetet på universitet, och i det ingår dessutom att hon arbetar diakonalt med människor som behöver hjälp. När hon blir kallad till andra församlingar för att predika gör hon det.

Här är hennes svar på enkätfrågan i Uppdrag Missions missionsvetenskapsnummer — längden gör att det inte får plats i enkätformatet, så vi publicerar det här på webbplatsen som en fristående artikel.

Just nu arbetar jag med ett projekt som heter ”The East African Revival: Voices of the Neglected Witnesses in Rwanda from 1930–1970s”. Den östafrikanska väckelsen är en mycket viktig del av kristendomens historia i Rwanda eftersom den har påverkat så många människor och de protestantiska kyrkorna där. Att den var både samfundsöverskridande och gick över nationsgränser är också fascinerande. Den utvecklingen började i de anglikanska, brittiska missionärernas arbete, bland ugandier och rwandier som var med i Church Missionary Societys arbete och, från början av 1930-talet, i Ruanda Mission. Ruanda Mission la stor vikt vid det personliga mötet med Jesus Kristus – det var en motreaktion mot den sorts kristendom där det viktiga är kyrkotillhörigheten och där det inte talas om personlig omvändelse och förvandling.

Den östafrikanska väckelsen började i Gahini i Rwanda när den heliga Anden uppenbarade för en grupp kristna att de, trots att de var troende, inte hade tagit till sig den del av Jesus och hans budskap som är att leva enligt Guds bud. När de hade blivit övertygade om att det var sant ville de återuppliva sin tro, omvända sig genom att bekänna sina synder och be om förlåtelse, och de lovade att hålla fast vid Jesus under resten av sina liv. De som hade omvänt sig bestämde sig för att dela med sig av sina upplevelser av Jesus Kristus till invånarna i Uganda, Kenya, Burundi och Tanzania – det är därför som den väckelse som började i Gahini kallas den östafrikanska väckelsen.

I början av 1970-talet ägde en annan väckelse rum i Rwanda. En av våra informanter säger att den var en fortsättning på den tidigare väckelsen och att den kom att förnya eller återuppliva den tidigare – några av de principer som hade slagits fast under den första hade kommit att betraktas som gammalmodiga eller försummades helt enkelt av den nya väckelsens deltagare. Andra informanter säger att det var en helt ny sorts väckelse eftersom den hade sitt fokus på den heliga Anden, och de säger också att samma fenomen dök upp i andra delar av världen och särskilt i andra delar av Afrika.

Mitt syfte med det här forskningsprojektet är att berätta för troende i och utanför Rwanda att trots att detta att sprida evangeliet är något som alla troende, utan undantag, har fått i uppdrag, så har politiska ställningstaganden inom den kristna kyrkan länge utestängt kvinnor. Det har gått så långt att deras namn inte nämns. De roller som kvinnor spelade i den väckelse som började i Gahini och som senare fick namnet den östafrikanska väckelsen finns inte med i historieskrivningen.

I min forskning har jag också dokumenterat den andliga förnyelse som väckelsen kom med eftersom den gjorde den kristna tron till något som inte längre var bara privat. Människor blev evangeliets vittnen i det offentliga, i samhället, och gjorde gemensamma insatser för att berätta om det frälsningsarbete som den treenige Guden gör. Forskningsresultaten är en påminnelse om hur viktigt det är med de trosupplevelser som kommer av verklig omvändelse, metanoia. Jag tycker också att de kan vara en uppmaning till kristna i Rwanda att ta fasta på ”den östafrikanska väckelsemodellen” och tillämpa den i Rwanda och Östafrika i sitt arbete för en frisk och hälsosam kyrka.

print