Scroll to top

“Det är inte bara hungern som har blivit uppenbar”


■ ■ ■
Esther Mombo. Bild: Peter Kenny, Kyrkornas världsråd

Esther Mombo är professor vid St. Paul’s University i Nairobi i Kenya och svarade på enkätfrågan i Uppdrag Mission nummer om missionsvetenskap. Eftersom hennes svar var för långt för enkätmallen här på webbplatsen publicerar vi det som en fristående artikel.

Jag undervisar i kyrkohistoria, genusvetenskap och pandemistudier på den teologiska fakulteten. Jag handleder också doktorander och studenter på våra masterprogram. Mina studenter arbetar med ämnen inom teologi och miljö, hälsa och helande i de etablerade kyrkorna i Afrika och kvinnor som har ansvaret för barnbarn som har förlorat sina föräldrar i HIV. Jag är inte prästvigd men utbildar studenter som ska arbeta i kyrkan. Mina studenter kommer från flera olika samfund och utbildar sig för att vigas eller sändas i sina respektive samfund.

Jag är också med i The Circle of Concerned African Women Theologians, en organisation för akademiker, aktionsforskare som arbetar lokalt och lärare där vi arbetar med frågor om hur olika traditioner, texter och tolkningar som har med religion att göra påverkar kvinnor, men också med att föra fram perspektiv som bemyndigar alla genus och alla sammanhang där det finns människor som vill främja rättvisa.

Under det senaste året har covid-19 gjort att vi inte har kunnat bege oss ut och bedriva forskning på plats. Jag har undervisat på distans och deltagit i olika webbinarier. Genom distansundervisningen har jag fått lyssna till studenternas diskussioner om hur covid-19 har påverkat deras hemorter och de sammanhang som de hör till. Liksom de tidigare pandemierna, HIV till exempel, har covid-19 gjort många utmaningar i vårt samhälle synliga. Två av dem är ett ökat antal hungerkatastrofer och könsbaserat våld (det uttryck som Esther Mombo använder är gender based violence, red:s anm).

Covid-19 gjorde att osäkerhet och ängslan lades till de utmaningar som vi redan hade. En stor andel av invånarna i de afrikanska urbana informella bosättningarna hade inte möjlighet att stanna hemma – de lever redan i påtaglig fattigdom, och covid-19 förvärrade den oro som redan fanns och ökade på känslan av osäkerhet. Därifrån kommer det uttalande som har hörts så många gånger: ”Innan corona dödar oss kommer hungern att göra det.” Covid-19 förvärrade den matbrist som redan var en utmaning, men människor klarade sig genom att gå ut och leta efter mat varje dag.

Det är inte bara hungern som har blivit uppenbar – covid-19 har också synliggjort en rad stora problem i relationerna mellan könen här. Nästan alla länderna såg en ökning av våld i nära relationer när män och kvinnor tvingades stanna i sina hemmiljöer under en längre period. I alla nödsituationer – det kan vara ekonomisk kris, konflikt eller pandemi som HIV – ökar fallen av könsbaserat våld, och de som får lida är kvinnor och barn. Det verkar som om de destruktiva sociala normer och ojämlikheter som redan finns förstärks under varje pandemi. Orsakerna till detta finns i patriarkatets hegemoni.

Under de webbaserade lektioner som jag har lett har vi samtalat om de här problemen. Många av mina studenter är också påverkade av matbristen och kommer i kontakt med könsbaserat våld. Eftersom vi studerar teologi gick vi till Bibeln igen för att läsa om både hunger och könsbaserat våld. Vi läste och satte fokus på skapelsen och på inkarnationen i relation till Jesu liv och tjänst. Vi ställs inför sexistiska uttryckssätt, metaforer och förolämpningar som kan vara subtila och raffinerade, och vi måste se på hur patriarkatet är medskyldigt och sammantrasslat med detta som förövare, förmånstagare och offer på en och samma gång.

Studenterna och jag har utforskat Bibelns böcker och särskilt tittat på skapelsen, den profetiska traditionen, inkarnationen och kyrkans uppgift.

Skapelseberättelsen, särskilt Första Moseboken 1:26–27, blev för oss utgångspunkten för jämställdhet och rättvisa. Den utmanar både könsbaserat våld och uppfattningen att en människa har rätt att kränka en annan.

Först la vi märke till att det var efter att Gud hade skapat mannen och kvinnan såg han på det som han hade gjort och sa att allt var mycket gott – vers 31. På det sättet skapades mannen och kvinnan jämlika och olika, och Gud var glad över det.

För det andra konstaterade vi också att inkarnationen är en bekräftelse på att vi alla är människor – i Kristus blev ju både Logos, ordet, och Sofia, visdomen, människa. ”Och Ordet blev människa och bodde bland oss”, läste vi i Johannesevangeliet 1:14.

Kristus levde, ät, drack, sov, sörjde och led tillsammans med de människor han kom för att tjäna. Inkarnationen är Guds bekräftelse av den mänskliga tillvaro som kvinna och man har gemensam och delar med varandra.

För det tredje understryker evangeliet alla människors jämlikhet, och människans värdighet och allas jämlikhet återställs genom evangeliet. I den kristna gemenskapen är alla människor jämlika, och i Guds ögon är vi alla dyrbara. Olikheter som gäller kön, etniskt ursprung, samhällsklass, funktionsvariationer, ålder och religion påverkar inte denna jämlikhet i Kristus – vi läste om den i Galaterbrevet 3:28.

Vår slutsats har blivit att covid-19 är en möjlighet för oss, ett Kairos-ögonblick när vi kan ta hjälp av den profetiska rättvisetraditionen för att tänka om, bygga upp på nytt och erbjuda gottgörelse.

print