Anny Romand
Min mormor från Armenien
Översättning: Madeleine Gustafsson
Elisabeth Grate förlag
Mamman går till sitt arbete.
Dottern är hos mormor.
Mormor behöver vila ibland.
Det kunde vara en av miljoner franska familjer i mitten av förra århundradet, och flickan ska växa upp och bli en kulturpersonlighet, arrangera litterära evenemang med anknytning till Nobelpriset, översätta och arbeta som skådespelare.
Mormors liv börjar också i en privilegierad miljö. Hon föds 1893 i en hamnstad vid Svarta havet och flyttar med sin pappa till Palestina. Han är ingenjör och arbetar med järnvägsbygge. Hon går i skolan och studerar flera språk.
När pappan dör kommer hon tillbaka till Svarta havet. Hon är 15 år när hon gifter sig med en tobakshandlare. De bosätter sig i Trebizond.
Redan första dagen det armeniska folkmordet når hennes hemstad mördas hennes man, sedan också hennes spädbarn, och hon blir ensam med en son som är fyra år.
Hur har denna kvinna blivit en liten pensionär med dotter och dotterdotter i en stad i Frankrike?
2014 hittar Anny Ronand en dagbok som mormor Serpouhi Hovaghian skrev i till och från under sin flykt. Hur hade hon hittat hon tid, avskildhet och energi som räckte till att göra det? Och hur kom det sig att hon skrev delar av den på franska, ett språk som hon bara hade läst?
Anny Ronand växlar mellan fragment ur sin mormors dagbok och egna barndomsminnen i Min mormor från Armenien, en bok som på sina drygt hundra sidor ställer många, många fler frågor än den svarar på. Mormors kamp för att överleva är högst konkret, situationerna ofta just så bisarra som de verkar kunna bli när vanliga människor kastas in i omfattande maktspel och gamla fördomar och allmän avundsjuka plötsligt blir tillåtna. Barnbarnet, som är hos mormor timme efter timme och dag efter dag i hennes pensionärsvardag, försöker omedvetet förstå och anpassa sig så att det ska bli bra.
Man kan nog inte läsa bara Anny Ronands bok och tro att man vet hur det armeniska folkmordet gick till. Men som en del av en stor bild är den oumbärlig, både därför att Serpouhi Hovaghian tog sig tid att dokumentera det som hände henne, en ensam kvinna, och för att den gör det tydligt hur en familjs historia fortsätter så länge nya generationer kommer till. Anny Romand är fransyska och har tillägnat dotterdottern Alicia Belle boken, och hon är också barnbarn till en kvinna som läste franska klassiker i Palestina strax efter förra sekelskiftet, som kunde tala armeniska, turkiska och grekiska, som överlevde och som på ett osannolikt sätt lyckades återfinna sin son.
