Mika Vähäkangas, vad är det som händer i Åbo?
Från början av september är jag direktor för Polininstitutet vid Åbo Akademi. Inez och Julius Polin gjorde en stor donation för länge sedan, och den har använts till stipendier ungefär som Lunds Missionssällskaps medel, men nu blir det ett teologiskt forskningsinstitut. Julius Polin var en finlandssvensk industrialist, han var i skogsindustrin liksom så många här i Finland, och det fanns flera präster i hans släkt.
Vad kommer att vara nytt för dig där?
I Lund finns alla strukturerna redan, så på sätt och vis liknar mitt nya uppdrag mer det jag hade i Tanzania. Jag tycker att det är spännande att bygga nytt och att skapa – det är ovanligt i teologisammanhang i Europa idag. Åbo Akademi är på en del sätt en helt ny miljö för mig, men de teologiska kretsarna i Norden är inte så stora, så jag har samarbetat med många av forskarna här.
Vad var det som lockade dig till Lund?
Att det är en professur i missionsvetenskap med ekumenik – det finns inte så många i Norden, i stort sett bara fyra. Det var intressant och lockande för mig, för jag har alltid velat arbeta globalt med teologi.
Jag har haft en rad ytterst duktiga och fina doktorander, och handledningen av doktorander har också varit den mest givande delen av mitt arbete. Det är därför som jag stannar kvar i Lund på tjugo procent av tjänsten.
Kommer du att kunna arbeta lika mycket internationellt i Åbo?
Undervisningen i Åbo är på svenska, publikationerna på engelska. Det är mest finlandssvenskar som studerar där, och finsktalande som vill studera på svenska (Åbo Akademi har strax under 5 000 studenter på grundnivå och 650 forskare – red:s anm). En sak som lockar svenska doktorander till Åbo är att man kan doktorera på deltid och arbeta deltid, så man behöver inte fakultetsfinansieringen.
I Lund har jag haft doktorander från flera länder och kunnat ha med de doktorander som jag är handledare för i Oxford och i Sydafrika på forskarseminariet. Vi hade hybridseminarier redan före pandemin, och idag på vårt seminarium hade vi deltagare från Malawi, Indien, Israel/Jerusalem, Polen, Finland och Sverige. Om jag måste lämna forskarseminariet är det nog det jag kommer att sakna mest. Mycket annat kan man ta med sig.
Under din tid i Lund har doktorandprogrammet fått ett nytt namn – varför?
På grundnivå och masternivå heter ämnet fortfarande missionsvetenskap med ekumenik, men doktorandprogrammet heter ”global kristendom och interreligiösa relationer”, och det är en poäng, för det beskriver bättre det vi gör. Det är lätt att missionsvetenskap får människor att associera till västerländsk mission och missionshistoria, men ämnet är bredare än så. Man skulle kunna forska i västerländsk missionshistoria, men ingen masterstudent eller doktorand har gjort det än – under min tid i Lund har alla forskat i förhållanden mellan olika kyrkor och mellan olika religioner.
