Finns det något som omges av mer förutfattade meningar än mission? Jo, det gör det helt säkert. Men som missionsvetare från Uppsala använder jag gärna den engelska benämningen på vårt ämne, World Christianity and Interreligious Studies,när någon frågar om min akademiska hemvist. På så visundviker jag ordet mission och kommer undan en och annan av de där alltför enögda utläggningarna som jag skulle tro att alla missionsvetare får sig till livs då och då:
”Jaha, du har doktorerat, vad spännande. Vad skrev du om?”
”Ja, verkligen spännande! Jag skrev om hur människor och religioner från världen bortom västerlandet representerades i Evangeliska fosterlandsstiftelsens Missions-Tidning.”
”Oj, det måste ha varit väldigt rasistiskt!”
Ungefär så brukar det låta. Och det är inte konstigt, för det är den allmänna bilden av mission. Att de rasistiska och eurocentriska strukturerna är legio och att missionen är full av berättelser som osynliggör och marginaliserar ”den Andre” råder det ju heller ingen tvekan om. Så är det.
Men det är inte hela berättelsen. Den är istället fylld av blandade budskap och berättelser som förmedlar ett ”å ena sidan, å andra sidan”.
Vi lever i en tid när behovet att försvara insikten om tillvarons komplexitet är akut. Populismen och de enkla förklaringarna vinner mark. Trump, Bolsonaro och Åkesson är tre av många som spelar på okunskap och på människors längtan efter enkla förklaringar och orsakssamband.
Samtidigt kan man ana en motsatt trend som en reaktion mot förenklingar och enögdhet. Ett exempel är professor Hans Roslings Factfulness som gjorde succé när den kom för några år sedan, ett annat är epidemiologen Emma Frans bok Larmrapporten. Båda är skrivna med syftet att utifrån en god vetenskaplig tradition göra upp med våra fördomar och med enögda eller direkt felaktiga föreställningar.
Också inom missionsvetenskapen finns en stark tradition av att belysa komplexiteten i missionens berättelser.
Berättelsen om missionen formades till stora delar under några decennier på var sida om förra sekelskiftet.
Med den växte också bilder av den Andre och ”världen bortom västerlandet” fram hos den svenska allmänheten. Missionslitteraturen och missionsperiodican – alltså missionstidningar av olika slag – tillhörde vid denna tid populärlitteraturens storsäljare och fick på så vis en mycket betydelsefull roll som förmedlare av omvärldsbilder. Kanske bör den rentav betraktas som den mest inflytelserika genren i en tid då okända folk och världar för första gången tog form för de flesta svenskar.
Missionstidningarna lästes i slott och koja och användes inte sällan som högläsning i bönhus, vid syjuntor och i söndagsskolor. De öppnade dörren mot världen.
Om vi idag har en alltför förenklad bild av missionen och av hur den bidrog till att forma vår bild av den Andre tappar vi en väsentlig bit av vår historia. Utan nyanserna i historien missar vi en viktig pusselbit när vi försöker förstå vår samtid och forma vår framtid.
En av de större tidningarna vid denna tid var Evangeliska fosterlandsstiftelsens Missions-Tidning som, lite beroende på hur man räknar, under en period hade den fjärde störstasvenska tidningsupplagan, alla kategorier. Och den är ett av många exempel på hur missionen bidrog till att skapa bilder av såväl närhet som distans, av syskonskap såväl som den egna överlägsenheten. Där skrivs berättelser fram, berättelser som osynliggör människor från de så kallade missionsfälten, men också berättelser som lyfter fram och tecknar riktiga personer med namn, historia, känsloliv, familjer, begåvningar och kunskaper.
EFS första missionsfält låg i Östafrika, det som idag är Eritrea och Etiopien. En av de mest kända östafrikanerna i Missions-Tidning är Onesimus Nesib. Han läste teologi på Johannelund i Sverige och hade under ett långt liv en viktig roll i missionens arbete. Han skriver bland annat själv i Missions-Tidning. För läsaren blir det tydligt att han är en kompetent medarbetare, älskad och respekterad av de svenska missionärerna. Onesimus Nesib är en vän och broder, men också ”en av våra swarta bröder” (min kursivering). Om man sätter på sig de postkoloniala glasögonen anar man med denna markeringom hans hudfärg en viss ambivalens, en distans eller tvekan. Berättelsen blir med ens lite mer komplicerad.
En annan berättelse är den om den Andres religion, om de ortodoxa, om hinduismen, islam eller katolicismen. Här är tonen vanligen mörk, och det är mycket långt till dagens religionsekumenik, till Krister Stendahls ”heliga avund” och till den receptiva ekumenikens motto ”vad behöver jag, i min tradition, lära mig av den Andres tradition?”.
Men även då, bland alla de hårda orden om gudstjänsternas oväsen eller formalistisk religiositet, dyker det upp nyanser. Också muslimer kan ge uttryck för en uppriktig fromhet, och de svenska missionärerna kan beskriva vänskapsrelationer med hinduer. I det som först framstod som en svartvit bild skymtar nyanser.
Att studera mission ur ett vetenskapligt perspektiv är viktigt. I en värld där det mångfacetterade ofta får stryka på foten för det enkla måste vi värna den nyfikna vetenskaplighet som inte väjer för berättelser som rymmer ett ”å ena sidan, å andra sidan”. Som inte räds det besvärliga i att allt inte alltid är så som man först hade tänkt sig, eller som man ville att det skulle vara.
Robert Odén disputerade 2012 i missionsvetenskap på avhandlingen Wåra swarta bröder – representationer av religioner och människor i Evangeliska fosterlandsstiftelsens Missions-Tidning, 1877–1890. Han är sedan 2019 lärare på Botkyrka folkhögskola och har tidigare varit rådgivare för teologi och religion och utveckling på Svenska missionsrådet.
