Det är vårvinter 2020. I Högsby församling arbetar Mo Javid på ett nystartsjobb som kyrkogårdsarbetare. Han kom till Sverige för tre år sedan och söker asyl. Tjänsten, som han har haft i ett par år nu, ger inkomst, kontakter och språkträning.
När pandemin slår till visar det sig att han sitter på en åtråvärd kompetens. Mo Javid är nämligen fotograf och reporter med mångårig erfarenhet av digital kommunikation från hemlandet Iran.
Kyrkoherde Jonathan Darte blir intervjuad av Emilia Lindstrand från Växjö stift i oktober samma år och säger:
– Före coronaviruset var vi inte digitaliserade på något vis, och vi hade inte varit där vi är nu utan Mo. Med hans hjälp kommer vi absolut att fortsätta med våra sändningar.
– Det är en ära att få vara här, säger Mo.
Någonting har hänt. Den som fick hjälp hjälper, och den som hjälpte blir hjälpt.
Det har uppstått ett ömsesidigt beroende.
En reformerad diakoni
I år är det tio år sedan Lutherska världsförbundet samlade en grupp på 28 personer från fjorton länder, samtliga verksamma inom olika diakonala insatser, för att utifrån samtidens utmaningar ”reformera diakonin”.
Då befann sig Europa mitt i finanskrisen. Den slog särskilt hårt mot unga, äldre och migranter, liksom mot de unga demokratierna i östra Europa där demokratiska institutioner och generella välfärdssystem just hade börjat byggas. Utsatthet och rädsla växte. Den sociala oron var bara början på en våg av motsättningar och nationalistiska strömningar som sedan har fortsatt att svepa över Europa.
Solidaritetsgruppen, som den kom att kallas, identifierade tidigt vad dess uppdrag handlade om: att hitta det som bidrar till att vi alla kan leva tillsammans. Medlemmarna delade erfarenheter från vardagen med varandra och möttes i en gemensam vision av ett samhälle byggt på ömsesidigt utbyte och respekt för olikheter, en gemenskap som låter sig berikas av mångfalden. Ett konvivialt samhälle.
Spanskt 700-tal
Begreppet konvivialitet har använts i olika sammanhang. La Convivencia, på spanska, betecknar den tid från 711 och framåt då muslimer, judar och kristna levde sida vid sida i Al Andalus under muslimskt styre.
Convivialité dyker upp i 1800-talets Paris som beskrivning på spirituella samtal och måltidsgemenskap där vitt skilda åsikter och idéer fick fritt utrymme.
Österrikaren Ivan Illich, teolog och filosof, använder begreppet i den samhällskritiska boken Tools for conviviality från 1973, där han bland annat talar om relationen mellan människor, mellan människa och teknik och mellan människa och miljö. Han menar att det finns teknik som ökar konvivialiteten och tvärtom.
I vår tid har också historikern Paul Gilroy använt sig av convivial för att beteckna kulturen i det område i London där han växte upp bland judar, sikher och cyprioter: ”Jag är formad av en rik, urban kultur där vit, brittisk livsstil bara var ett element”, säger han i en intervju som Sindre Bangstad gjorde med honom i Olso 2018.
Agera tillsammans
Gemensamt för hur begreppet konvivialitet används är att det lägger fokus på ömsesidiga relationer och ömsesidigt lärande. Tony Addy, utbildningsansvarig vid Interdiac (International Academy for Diaconia and Social Action) och den som satt samman solidaritetsgruppens två rapporter, menar att om detta synsätt får prägla kyrkan kommer det att omforma diakonin:
”Att sträva efter konvivialitet skiljer sig från interreligiös dialog och interkulturell dialog, eftersom det leder till att vi söker efter möjligheter att agera tillsammans.”
Signal till samhället
Det finns exempel på att det är just det som sker på sina håll inom Svenska kyrkan. Ett är Högsby församling, ett annat är de så kallade brobyggarna i Lunds stift. Brobyggarna är vad man skulle kunna kalla integrationskonsulter med migrationsbakgrund. I olika församlingar i stiftet bidrar de till att vidareutveckla verksamhet inriktad på integration för att den bättre ska kunna anpassas efter deltagarnas behov.
Ingrid Jerve Ramsøy, som följer brobyggarna inom det europeiska forskningsprojektet Norms and Values in the European Migration and Refugee Crisis, säger:
– Det skickar en signal till samhället i stort att nyanlända har viktig kompetens att bidra med och att det finns plats för olika sätt att tycka och tänka, både inom kyrkan och i samhället generellt.
Gemensam lösning
I november presenterade Europeiska kommissionen sin plan för hur den kommer arbeta för att människor med migrationsbakgrund ska integreras och inkluderas de kommande sju åren. För att lyckas ser EU-kommissionen det som strategiskt viktigt att verka för ökad interreligiös dialog.
Flyktingkrisen efter andra världskriget ledde till att Lutherska världsförbundet bildades. Kyrkorna gick samman för att möta nöden, fast beslutna att söka vägar till försoning och gemenskap, bort från den fiendskap som lagt stora delar av Europa och andra delar av världen i ruiner.
Nöden och utmaningarna i Europa och världen idag behöver också lösas gemensamt, denna gång av aktörer över religionsgränserna. Och det är då, skriver Tony Addy, när vi bryter ner barriärer och kliver över kulturella, religiösa, sociala och ekonomiska gränser, som konvivialitet skapas.
”Att leva i konvivialitet är att fatta tag i den livstråd som binder var och en av oss samman med allting annat.”
— Cognitive psychotherapy and the development of consciousness: living in conviviality, Astrid Palm Beskow, Jan Beskow, Maria Teresa Miró, 2001
Magdalena Wernefeldt är kommunikatör för En värld av grannar, ett projekt som ärkebiskop Antje Jackelén har tagit initiativ till. Under 2021 fortsätter En värld av grannar med sin medverkan i varje nummer av Uppdrag Mission.
En värld av grannar
Genom programmet En värld av grannar – Interreligiös praktik för fred arbetar Svenska kyrkan för att främja fredlig samexistens och ett humant Europa som präglas av social och andlig hållbarhet, ett samhälle där människor värnar om sin nästa och försvarar demokratiska grundvärderingar.
Programmet En värld av grannar ska bidra till erfarenhetsutbyte och hjälpa människor att lära av goda exempel. Sedan starten 2018 har en serie arbetsträffar genomförts. Nu skapas nätverk för att med avstamp i det praktiska arbetet på gräsrotsnivå öka den interreligiösa samverkan i Sverige och Europa.
I början av 2022 planeras för ett så kallat Ärkebiskopens möte, där praktiker kommer tala till europeiska religiösa ledare om gemensamma strategier för framtida insatser och en vision för ett humant Europa.
