Scroll to top

”De var modiga, ohyggligt modiga”

Brev från Göte och Lisbet Egfors till sonen Mats. Bild: privat

Mats Egfors föräldrar, Lisbet och Göte, träffades i Kongo. Hon kom till den svenska skolan som lärare. Han hade kommit till Afrika som missionär lite före henne.

Nu lever ingen av dem längre, men efter sig lämnade de bland annat två kistor fyllda med brev, anteckningar, bilder och föremål.

– När jag började gräva i dem hittade jag en fascinerande historia som jag ville berätta, säger Mats Egfors.

Medan han arbetade med sin bok växte den från att handla om hans egen familj till att bli en större berättelse om svensk mission.

Nu hoppas han kunna ge en annan ingång till den historien. Han säger att missionen ibland beskrivs som en förenklad framgångssaga och att man inte alltid närmar sig det som var problematiskt.

– Jag vill försöka beskriva verkligheten så som den var, på gott och ont, visa flera aspekter, säger han. Det är inte bara framgång, det fanns också mycket utsatthet och sorg.

Kryssningsfartyget Drottningholm tog med ett 30-tal svenska missionärer till Sydafrika våren 1944. Bild: vykort

Navigering genom minfält

En av alla berättelser i boken är den om den svenska lyxkryssaren Drottningholm som tog bland annat hans pappa till Sydafrika i en första etapp på hans väg till Kongo. Det var mitt under ett brinnande andra världskrig, och få fick lämna Sverige, men Drottningholm skulle gå tom ner från Göteborg till Sydafrika för att hämta amerikanska krigsfångar. Samtidigt hade flera svenska samfund missionärer som var redo att ge sig av. Plötsligt, med bara två, tre dagars varsel, fick de möjlighet att följa med.

– Städer är mörklagda och båten måste navigera rakt genom minfält, berättar Mats Egfors. Den går över Atlanten nära Sydamerika och ner till Kapstaden. Där släpps missionärerna av med sin packning i varsin kappsäck. De tar sig uppåt kontinenten via de nya järnvägsbyggena på egen hand. Vid Victoriafallen skiljs de åt. Min pappa tar sig västerut till Kongo. Det är en så otroligt spännande historia.

Göte Egfors. Bild ur familjealbumet

Trodde på godhet

Han vill också berätta om de människor som reste ut i världen till platser som på den tiden sågs som de mest märkliga. Missionärerna var ofta människor som i likhet med både hans morföräldrar och hans föräldrar trodde på godhet och på att man kan göra världen lite bättre.

De kände också att det arbetet skulle vara svårt att göra hemma vid köksbordet, och de ville göra det trots att det kunde vara farligt.

Lisbet var uppvuxen i Kina, där hennes föräldrar var missionärer. Morfadern Karl hade friat till mormodern Elizabet i ett brev som finns bevarat. Efter frieriet i brevet hade han för säkerhets skull lagt till några meningar som visar livet han förväntade sig:

”Har offrat mitt liv på missionens altare och kan därför heller inte lova något varaktigt hem. Det blir kanhända understundom att direkt förtrösta på Herren. Vår lön är, som Du vet, inte heller så stor …”

– De var modiga, ohyggligt modiga, säger Mats Egfors. De visste att många av dem skulle komma att dö.

Han ser det som att många missionärer var idealister som lyckades transformera teologi till ett socialt engagemang.

– Det är ett genomgående tema. De var jordnära, vanliga människor som kunde bygga ett hus, driva en skola, ta sig genom urskogen och laga en bil. Enkla, dugliga och modiga människor.

Han säger att berättelsen om hans föräldrar och morföräldrar också oundvikligen blir en del av hans egen berättelse, med uppväxten som missionärsbarn i Kongo.

– Det är inte så många som har skrivit om att vara missionärsbarn, om hur det är att bli definierad genom föräldrarnas dramatiska livsval.

Svenska skolan där missionärsbarn gick. Bild ur familjealbumet

En av de svåra berättelserna

För honom själv innebar uppväxten något positivt, och han säger att han är tacksam för de erfarenheter den gett honom, bland annat i synen på andra människor.

– Jag fick tidigt lära mig att vi människor är lika. Vi gråter och skrattar åt samma saker under vår olikfärgade hud. Jag har ännu många vänner från den tiden, som jag har mejlkontakt med var och varannan vecka.

I högstadieåldern började han på en internatskola och klarade det bra, även om han beskriver första tiden som tuff.

– Men de minsta barnen grät sig tills sömns, och det finns många som fortfarande har men av den tiden. Det är en av de svåra berättelserna som jag velat ha med, ett av de perspektiv som jag har saknat.

Han säger också att uppväxten har påverkat hans arbete. Bland annat var han under Balkankriget flyktingpräst i Malmö.

”Den förste visselblåsaren”

Ett perspektiv som han vill påminna om är missionens betydelse för självständighetskampen i kolonialiserade afrikanska länder.

– Edvard Sjöblom, till exempel, är en missionär som ofta glöms bort. Han var den förste som slog larm om den belgiske kung Leopolds osannolika grymheter. Missionärerna hade egen postgång som inte kontrollerades, och på det sättet kunde det som hände komma till Europas kännedom.

Mats Egfors kallar Edvard Sjöblom ”den förste visselblåsaren” och berättar vidare att många personer som har haft stort inflytande inom viktiga rörelser i Afrika gick i skolor som hade startats av missionen. Där fick de lära sig om frihet och om människors lika värde.

– Som Jomo Kenyatta och Nelson Mandela. Mandela tog upp missionens betydelse i sitt installationstal. En nutida person är Denis Mukwege. Han har sagt att missionen har gjort att hans arbete har blivit möjligt.

En annan sak som Mats Egfors vill lyfta fram är att missionen ofta diskuteras över huvudet på människorna i de länder där missionärerna arbetar.

– I Afrika är missionen ofta väldigt väl sedd. Missionärerna var ofta vännerna, dem som man kände tillit och förtroende för, de som byggde skolor och sjukvård och bidrog till självständigheten. Det är värt att uppmärksamma. Och en aspekt som varit viktig för mig och som jag saknar i annan missionslitteratur är en politisk omvärldsbeskrivning som bakgrund till den kontext missionsarbetarna arbetade i. Det gäller såväl i Kongo som i Kina.

Idag är Mats Egfors pensionerad, men han sitter i styrelsen för en insamlingsstiftelse som bland annat driver barnhem och skolor i Kenya och arbetar mot könsstympning.

– Jag är väldigt glad att få vara med där. Det är jätteviktigt att se att världen är stor och att vi hör ihop oavsett nationalitet eller hudfärg.

Göte och Lisbet Egfors kartor. Bild: privat

Unik period

Han tolkar intresset för Kallelsens barn som att det kan finnas ett nyvaknat intresse för missionens historia och hoppas också att boken ställer nya frågor som kan göra att det kan öka.

– Det är en unik och väldigt intressant period i den svenska historien, en som det många gånger blundas för. Trots att kyrkan har en så långvarig ställning i Sverige finns här en religionsblindhet.

Sedan boken kom ut i somras har Mats Egfors fått många brev och telefonsamtal från läsare som har berättat att de känner igen sig i den historia han berättar.

– Jag känner att jag har träffat rätt, att boken inte är någon skönmålning. Jag tar både med det som varit bra och det som kan ifrågasättas.

Fotnot: Mats Egfors bok Kallelsens barn är utgiven på Visto förlag.

print