Scroll to top

Gemenskap och förtryck

Koleka Putuma
Kollektiv minnesförlust
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus

Den globalt prisade sydafrikanska poeten Koleka Putuma, född 1993, är pastorsdotter. Det präglar hennes språk. Kontinuerligt återvänder hon till Bibeln:

”Fast du bad mig lita på dig som Kain skulle jag förlåta dig som Abel. Du trodde det här var Uppenbarelsen, men det är bara Skapelsen, älskade.”

Hennes kärleksdikter är drabbande, men allt hon skriver handlar inte om kärlek. Grundtemat är politiskt svek.

Var tog de vägen, 1990-talets löften om frihet och rättvisa? ”Jag vill ha någon som älskar mig så som vita människor älskar Mandela”, skriver Putuma. ”Du vet inget om förräderi förrän du blivit älskad som Mandela.”

Svarta kvinnor, dubbelt utsatta, förtrycks av både vita och svarta män. Den första mannen som diktjaget förväntades vörda var vit, Jesus, och männen i de svartas befrielserörelse vill ha kvinnors kroppar ”i skottlinjen, inte i frontlinjen. Ni söker skugga bakom oss och kallar oss tappra som uthärdar hettan. Sluta göra våra kroppar till en kyrkogård”.

Koleka Putuma. Bild: Rámus förlag

Koleka Putumas vrede glöder. Hon växte upp i Port Elizabeths norra förorter, där hon ”inte ber någon om hjälp att bära ett kors som kryssar över oss”. Hon är lesbisk. I tjugo år bär hon sin hemlighet ensam.

I södra förorten, ”ett Nya Testamentet, en universitetsexamen, ett lån min mor tog, en förväntan jag måste infria”, mördas lesbiska. När Putuma beskriver kroppar som kyrkogårdar är det inte en metafor. Hennes dikter om sorg efter de döda är outhärdligt sanna – ”du befinner dig någonstans mellan självplågeri och ett försök att ge mening åt saker du inte rår på”.

Putuma kläms mellan sköldar: kristendomen som social gemenskap där hon växte upp, och som förtryck av människor med hennes hudfärg, hennes kön, hennes sexualitet. Hennes frågor kräver svar. ”Säg mig om Gud kan älska ovillkorligt och vara homofob på samma gång?”

”Pappa, om jag blev korsfäst och dumpad i en grav i tre dagar och uppstod igen som en nyhetsrubrik, skulle du predika om mig? Hur skulle du rulla undan mitt klippblock?”

print