Jag ser det som ett privilegium att skriva några ord i denna aktade tidskrift – och av många orsaker, inte minst därför att Lunds Missionssällskap stöttar professuren The Desmond Tutu Chair in Religion and Social Justice. Syftet med professuren är att stötta både bibelforskning och empirisk forskning som analyserar relationen mellan den tro som människor lever ut och de erfarenheter som de får av religion, och dessutom arbete för social rättvisa. Vi arbetar med flera tematiska områden , och huvudområdet har fokus på religion och genusrättvisa.
Ett nytt tillfälle att verkligen utforska banden mellan trossystem och genusbaserat våld dök upp den 17 juni i år, när Cyril Ramaphosa, Sydafrikas president, höll ett av sina regelbundna Covid-19-tal till nationen.
Vi hade börjat förvänta oss att talen alltid skulle vara dystra eftersom de handlar om hur pandemin eskalerar i vårt land.
Det här talet var ännu mer allvarsamt, för utöver de regelbundna nyheterna om pandemin bad presidenten nationen att kännas vid genusbaserat våld som en andra pandemi i landet – en som är lika allvarlig som, om inte ännu värre än, coronaviruset. Tonen var ännu mer högtidlig än den han brukar använda när han talar om pandemin när han sa:
Det är med tungt hjärta som jag står inför Sydafrikas kvinnor och flickor ikväll för att tala om ytterligare en pandemi som härjar i vårt land – att kvinnor och barn mördas av vårt lands män … I en tid när pandemin har fått oss alla att känna oss sårbara och osäkra släpps våldet löst på kvinnor och barn med en brutalitet som inte går att förstå.
Presidentens starka uttalanden om genusbaserat våld som en andra pandemi och om att brutaliteten inte går att förstå gjorde att jag och mina kolleger bestämde oss för att vi också i år måste genomföra det seminarium som vi har bjudit in till varje år sedan 2017. Det hålls för att högtidlighålla ”Kvinnornas månad”, som i Sydafrika infaller i augusti. (Vi hade tvekat inför att flytta vad som de senaste åren hade blivit ett mycket påtagligt och förkroppsligat utrymme till en online-plattform.)
Under de tidigare åren när vi har bjudit in till de här föreläsningarna har vi uppmärksammat ”våldets strukturer” (”economies of violence”, ett uttryck som Sarojini Nadar använder med citattecken, övers anm), som bär upp den brutalitet som vår president säger inte går att förstå. Det är verkligen så att många människor kämpar för att förstå hur ett land som sägs ha världens mest progressiva grundlag när det gäller jämställdhet mellan könen kan ha några av de högsta siffrorna när det gäller genusbaserat våld.
Genom våra öppna föreläsningar har vi försökt ta allmänheten ur villfarelsen att lagstiftning räcker. Presidenten påminde oss om att det bara under de första nedstängningsveckorna hade rapporterats in över 2000 fall av genusbaserat våld. Han berättade också att 21 kvinnor hade mördats under veckorna före talet.
Det han sa bekräftade det vi har velat förmedla. Hans ord blev en påminnelse om att till och med den mest progressiva lagstiftning och politik inte räcker till för att säkra kvinnors trygghet, eftersom ”kvinnor dör med dokument om beviljat skydd i sina handväskor”, som SowetanLIVE-medarbetaren Mbuyiselo Botha skrev i en nyhetskrönika i mitten av juni. Feministiska religionsforskare har på ett övertygande sätt visat att lagar och politik inte har någon självständig ställning gentemot de religiösa och kulturella värderingar som människor har om genusnormer. Därför är det, i interventioner som har med genusbaserat våld att göra, lika viktigt att undersöka religiösa och kulturella trosföreställningar om genusfrågor som att stifta lagar om det.
Vi kände stödet i det faktum att våldet hade blivit mer synligt under pandemin och bestämde oss för att bjuda in till det årliga föredraget online den 31 augusti. Vår talare var Traci West, som är professor i kristen socialetik vid Drew University Theological School (i New Jersey i USA – och profesuren omfattar också afroamerikanska studier, övers anm).
Hon inledde det med ett bildspel där hon visade nyhetsrubrik efter nyhetsrubrik om genusbaserat våld under det senaste året.
Detta blev bakgrunden för en granskning av det som hon kallar de ”moraliska strukturer” (”moral economies”, ett uttryck som Sarojini Nadar använder med citattecken, övers anm) som bär upp våldet.
Hon argumenterade på ett övertygande sätt för att religion ger moraliskt tillstånd för våldet och sedan ger gärningsmännen moralisk straffrihet. Hon talade öppet och modigt om det hycklande som religiösa ledare ägnar sig åt när de talar med kluven tunga om rättvisa för etniska grupper samtidigt som de understödjer kvinnohat och queerfobi i sin undervisning.
I min respons på Traci Wests föredrag lyfte jag fram tre specifika punkter som är särskilt värdefulla för oss i den sydafrikanska kontexten:
1. Förmåga att störa (disruptiveness) – Traci West presenterade ”störningsförmåga” som främsta paradigm för att få slut på våldet. Särskilt viktigt är detta för våra studenter på högre nivå. I sin forskning arbetar de ofta med hur våldets strukturer tränger undan kvinnor och tar ifrån dem deras kraft. Den sydafrikanska regeringen poängterar ofta, särskilt under augusti månad, att kvinnor är maktlösa och därför på något vis behöver särskilt skydd. Uppmaningen att ifrågasätta narrativ om maktlöshet och kraftlöshet är en uppmaning till handling på moraliska grunder. Den blir mycket betydelsefull i ett sammanhang där de moralstrukturer som finns inom religioner, och som bär upp våldet, förblir i stort sett intakta samtidigt som kvinnors så kallade maktlöshet tas för given.
Att ifrågasätta det narrativet är avgörande för oss i Sydafrika.
2. Krisintervention – Det uppstår ett stort problem när man försöker ta sig an våldet genom krisintervention. Den metoden är mycket populär, särskilt i religiösa sammanhang, där många vill ägna sig åt krisintervention genom att bygga skyddade boenden för utsatta kvinnor eller öppna telefonjour dit man kan ringa om man har blivit misshandlad. Det framstår som den ”riskfria” metoden, särskilt för kyrkor som till och med har tillsatt grupper som ska utreda misshandelsfall men som inte vill störa de djupa övertygelser som gör det möjligt för våldet att fortsätta.
3. Överlevare-eller-offer-paradoxen (Survivor/Victim Paradox) – en av våra masterstudenter sa att hon var så tacksam över hur Traci West pekade på en paradox, den om mörkhyade (Sarojini Nadar använder ordet black, övers anm) kvinnors styrka. Vi förhärligar deras möten med motgångar och de styrka de visar då. Det finns ett grundläggande problem, sa Traci West, med att förhärliga överlevandet och fördöma offerbegreppet och göra dem till de två möjligheterna för denna grupp kvinnor, med att se dem som antingen superstarka och fulla av inflytande över sin situation eller helt undergivna, utan förmåga att påverka något. Jag skulle säga att det mycket väl kan vara så att vi måste betrakta de här kvinnornas styrka som bara styrka. Som en kvinna sa när hon hade sett filmen om Svarta pantrarna: ”De [kvinnorna] var inte starka för att de var arga, de var inte starka för att de hade råkat illa ut – de var starka för att de var starka!”
Trots att webbsändningar har sina begränsningar passade den här perfekt in i vår årliga tradition – en föreläsning som har som syfte att blottlägga de moraliska strukturer som måste monteras ner och ifrågasättas.
Anledningen till att vi bjuder in till föreläsningen är att det finns ordentligt med forskning som tyder på att religiösa trossystem spelar en avgörande roll i att vidmakthålla livsvillkor som är farliga för kvinnor. En del undrar säkert vilka de trossystemen är.
Den 22 juli i år deltog jag och flera andra i ett offentligt samtal med Thabo Makgoba som är ärkebiskop i den anglikanska kyrkan i Sydafrika. Utgångspunkten var ett uttalande som vi hade publicerat där vi bad kyrkan att den skulle ta ansvar för sin roll som vidmakthållare av våld. Vi bad den anglikanska kyrkan att fördöma all den undervisning och alla de vanor och rutiner som är icke-livsbefrämjande (less than life-giving) för kvinnor. Här är en sammanfattning av vår lista:
1. Mannen som huvud (Male Headship) – Vi ber kyrkan att ta avstånd från den teologi som talar om mannen som huvud och om ”naturlig ordning” och som antyder att män av naturen har herravälde och makt över kvinnor. Manlig auktoritet måste monteras ner i alla sammanhang – från familjen till ambon. Kyrkan måste undvika språkbruk som att kalla manliga präster ”fader” eftersom det återspeglar en manlig klerikalism. Kvinnliga präster görs ”osynliga” av manliga kolleger som sluter leden och insisterar på att kalla varandra ”fader”. Liturgiskt språkbruk där bilderna av Gud är genusneutrala bör uppmuntras.
2. Att kvinnan ska underkasta sig mannen (Female Submission) – Vi ber kyrkan att ta avstånd från underkastelseteologier som predikar att kvinnor ska vara undergivna mot män, mot sina makar och i förlängningen inför andra former av manlig auktoritet. Kyrkan måste medvetet ta itu med att förändra sina miljöer genom att godkänna och använda undervisning, liturgi och praktik som är livsbefrämjande för kvinnor.
3. Familjevärderingar (Family Values) – Vi ber kyrkan att ta ansvtånd från den uppmaning att återvända till ”traditionella familjevärderingar” som sändes ut nyligen. Där erkänns inte en skev maktbalans, och familjens helighet har företräde framför kvinnors liv och framför livet för de människor som identifierar sig som LGBTQI+.
4. Renhetsföreskrifter (Codes of Purity) – Vi ber kyrkan att montera ner renhetsregler. Den undervisning om beskedlighet och renhet som unga kvinnor förväntas ta till sig bidrar till en kultur med sexuellt våld och skuldbelägger kvinnor när deras kroppar utsätts för våld. Vi fördömer sedvänjan med sanktioner mot kvinnor för ”sexuell orenhet” samtidigt som de män som är inblandade får själavård och straffrihet.
5. Maktlöshetsdiskurser (Discourses of Powerlessness) – Vi ber kyrkan att sluta schackra med maktlöshets- och sårbarhetsdiskurser när den talar om kvinnor. Kvinnor är inte av naturen maktlösa eller sårbara – de blir maktlösa och sårbara genom kyrkans skadliga och giftiga teologi. Vi ber kyrkan att avstå från att behandla kvinnor och barn som en kategori. Vi vet att barns utsatthet är en viktig fråga att uppmärksamma, men att ständigt föra samman kvinnor och barn till en grupp förstärker bilden att kvinnor inte skulle vara myndiga.
6. Skyddsdiskurser (Discourses of Protection) – Kvinnor behöver inte skyddas. De behöver en jämlik tillgång till inflytande – om de hade den skulle de inte behöva skydd från dem som har tilldelats mer inflytande än de. Kyrkan måste bygga en struktur för jämlik tillgång till inflytande, materiella resurser (inklusive teologisk utbildning, praktikmöjligheter och yrkesvägar) och strukturell representation för kvinnor genom sitt sätt att ta kvinnliga präster och ledare i anspråk.
7. Medlidandediskurser (Discourses of Pity) – Vi ber kyrkan att sluta upp med att vidmakthålla den medlidande- och barmhärtighetsdiskurs som omger ”våra kvinnor”. När män talar om ”våra kvinnor” vidmakthåller de tanken om ägarskap över kvinnor och kvinnors kroppar – detta är kärnan i problemet genusbaserat våld. Att reagera på genusbaserat våld är en fråga om rättvisa, inte om barmhärtighet.
Vad blev resultatet av vår uppmaning efter det offentliga samtalet? Vi väntar … Aluta Continua!
Sarojini Nadar
Sarojini Nadar är professor i teologi vid University of the Western Cape i Sydafrika och har tidigare tjänstgjort som professor vid University of Kwa-Zulu Natal, forskningsledare och direktor för programmet för gender och religion vid samma universitet och koordinator för The International Network in Advanced Theological Education (INATE). Sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och religionsvetenskap tog hon vid University of Cape Town, där hon också läste sin Master i biblisk litteratur. Sedan doktorerade hon vid University of Kwa-Zulu Natal. En längre intervju med henne, gjord under hennes Sverigebesök i april 2017, finns på www.uppdragmission.se.
Desmond Tutu-professuren
Lunds Missionssällskap är en av de organisationer som finansierar The Desmond Tutu Chair of Religion and Social Transformation in Africa, ibland också kallad The Desmond Tutu Research Chair, vid University of the Western Cape i Sydafrika. Sarojini Nadars företrädare var Christo Lombard.
Fotnot: Sarojini Nadar använder genomgående begreppet gender based violence, som översätts på flera olika sätt av olika organisationer och forskare i Sverige. Eftersom hennes krönika inte handlar uteslutande om våld i nära relationer, om mäns våld mot kvinnor, om sexuellt våld eller om könsrelaterat eller könsbaserat våld (alla dessa begrepp förekommer på svenska) används begreppet genusbaserat våld i översättningen.
På www.uppdragmission.se finns krönikan på engelska med notapparat.
