Pingsthelgen har nyss passerat, för många av oss en tystare pingst än vanligt. I coronapandemins spår har flera kyrkor stängt sina lokaler, och gudstjänst firas digitalt. Många sitter hemma i isolering och läser pingstens texter; om en brusande vind, om nya tungomål, nya sätt att tala, med de
ord som Anden ingav dem.
Vissa ord bryter ständigt igenom våra nyhetssändningar – lock down, karantän, social distansering – och vi läser: ”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt.”
Min morfar fyller år i pingsttiden. Hans åttionionde födelsedag har också nyss passerat, liksom den tid då han kom ihåg alla namn och ord. Nu sviker minnet ibland. Alzheimerns intåg har tyvärr sammanfallit med coronapandemins, och ingenting är sig likt: inga luncher med vänner och barnbarn, inget flygelspelande av Karl Gerhard-kupletter och jazz timme ut och timme in i kyrkan under vardagar då den står tom. Frustrationen när talet sviker och kopplingen mellan språk och subjekt, mellan tingen och dess namn, verkar lossa.
Men Andens vind rufsar om i de vitaste hårtestar, och det finns språk bortom orden. Det finns oförklarligheter som knappt låter sig beskrivas och som tungans snabbhet hjälper föga till att begripa.
I det här numret får vi läsa om språket som är ett hav. Oavsett om vi ska lära oss nya språk när vi är vuxna eller om vi kämpar för att komma ihåg dem när vi är gamla är språket både en vägg och en öppning. Men en gång i Jerusalem hörde plötsligt alla samlade sitt eget modersmål talas. Det finns gemenskap bortom språket, gemenskapen i Anden som dånar och viner och bär över gränser, språkgränser och andra.
På vårt eget språk talar Anden om Guds stora gärningar.
