Scroll to top

Missionärerna

Jonas Jonson. Foto: Magnus Aronson

1874 var året då Svenska kyrkans mission bildades. Vid det laget fanns det missionärer på plats i många delar av världen, eftersom andra samfund varit snabbare i starten, och det var inte självklart var eller hur arbetet skulle påbörjas. Svenska kyrkan kunde ha överlåtit uppgiften åt något av de svenska missionssällskap som redan fanns, men så småningom beslöts det att den skulle utföras i Svenska kyrkans eget namn – ett tecken på att missionen var hela kyrkans angelägenhet.

Det första landet som valdes ut blev Sydafrika, där det redan fanns gott om kristna samfund och verksamma missionärer. 1876 sändes den förste missionären, Otto Witt, till Natalprovinsen (se separat artikel). Samma år tog SKM också över det ekonomiska ansvaret för tre missionärer som redan verkat i Indien i många år, utsända av Lunds Missionssällskap i samverkan med Leipzigmissionen.

De följande hundra åren sände Svenska kyrkan ut 812 missionärer till Sydafrika, Zimbabwe, Tanzania, Indien, Kina och Malaysia. Om några av dem handlar Jonas Jonsons bok, som han kallar för ”en biografisk berättelse”.

Jonas Jonsons bok är utgiven på Verbum förlag.

Skapat självbild

– Jag ville skriva den här boken helt enkelt därför att Svenska kyrkans mission har spelat en så viktig roll, skapat den självbild som kyrkan fått genom åren och dessutom gjort en insats ute i världen, men också därför att minnet av Svenska kyrkans mission både som organisation och rörelse har bleknat väldigt snabbt, säger Jonas Jonson.

– Ett ytterligare skäl är att missionen under de senaste fyrtio åren har varit utsatt för en väldig kritik. I och med 68-rörelsen och framåt avlästes missionens insatser i världen enbart i ett kolonialt perspektiv, som ”kulturförstörande”. Det här har blåst över, och nu kan vi återigen tala om missionen som en intressant och i många avseenden positiv del av den moderna kyrkohistorien.

Han har själv följt Svenska kyrkans mission inifrån i många år: under studietiden som volontär i Indien och Malaysia, och på 1960-talet som studentsekreterare på SKM med ansvar för bland annat för missionärsrekrytering. Han har också disputerat på en avhandling om den lutherska missionen i Kina under åren före den kinesiska revolutionen och haft uppdrag i Kyrkornas världsråd.

Arkivet en guldgruva

Objektiv kan han inte kalla sig, men han tycker att de egna erfarenheterna har varit en stor tillgång i arbetet med boken.

– Jag har inte varit missionär i egentlig mening men hela tiden sett Svenska kyrkans internationella dimension. I den mån någonting i boken känns levande, så är det delvis självupplevt.

Numera är Jonas Jonson biskop emeritus och pensionär. På senare år har han bland annat ägnat sig åt att skriva biografier, och det är ett av skälen till att hans nya bok ser ut som den gör, med målande miljö- och personbeskrivningar. Bland de 812 missionärerna har han valt ut ett antal som han berättar mer om i sin bok: vad de hade för bakgrund, hurdana de var som personer, vad som drev dem. En stor del av materialet är hämtat ur Svenska kyrkans arkiv – ”en guldgruva”, enligt författaren. Påfallande många av missionärerna var flitiga skribenter som skrev brev hem, dokumenterade sitt arbete och publicerade artiklar eller ibland större verk.

”Låt mig stå inför ditt ansikte”

Deras kallelse, ”nöden” som många av dem kände, kommer fram i de ansökningsbrev som Jonas Jonson ofta citerar ur. 24-åriga Ester Peterson vänder sig direkt till Jesus i sin ansökan till missionsstyrelsen: ”Låt mig stå inför ditt ansikte och tjäna dig med trohet bland dina ringaste, de föraktade indiska kvinnorna.” 1890 började hon sin tjänst på den skola som SKM:s medarbetare grundat i Madurai. Bland annat utbildade hon kvinnor i bibelkunskap så att de i sin tur kunde undervisa andra. När hon skrev sitt ansökningsbrev kunde hon inte veta att hon skulle leva nästan hela resten av sitt liv i Indien, men hon litade på Gud: ”Vad jag lämnar, det lämnar jag i hans händer och vad jag väntar, det väntar jag av honom.”

Från slutet av 1800-talet var majoriteten av dem som sändes ut i missionsarbetet kvinnor – inte bara i Svenska kyrkan utan generellt, bland såväl protestanter som katoliker. Också detta är en del av bakgrunden till Jonas Jonsons bok. Han anser inte att kvinnornas betydelse har lyfts fram tillräckligt.

– Det är en poäng att långt innan några kvinnor fick anställning i Svenska kyrkan i Sverige hade de ansvarsfyllda uppgifter i Afrika och Asien. De var så många, de var så hängivna, och de påverkade missionen.

Missionärer och missionsarbetare

Den första kvinnan som anställdes av Svenska kyrkan för att bedriva mission var Ida Jonatansson, en ung lärarinna från Småland som 1884 reste till missionsstationen Oscarsberg i Sydafrika. Där fick hon i uppgift att undervisa och ta hand om flickorna på skolhemmet, vilket hon sedan fortsatte med fram till sin död vid 90 års ålder.

Till en början var det bara prästvigda män som kallades missionärer. De ogifta kvinnor som sändes ut kunde i stället kallas missionsarbetare. De fick till exempel inte vara med och fatta beslut i missionärskonferensen.

Samtidigt kom dessa ”missionärsfröknar” rent praktiskt att göra sådant som ofta varit männens arbete. Många av de kvinnor som skymtar förbi i Missionärerna var driftiga och välutbildade. Bland dem fanns det sådana som vuxit upp i mycket enkla hem, men också adelsdamer som i vissa fall bekostade nya projekt med egna medel.

5555 syföreningar

Även på hemmaplan spelade kvinnorna en viktig roll. Missionens inverkan på Svenska kyrkan är något som Jonas Jonson ofta återkommer till i sin bok. Redan 1920 fanns det 1540 syföreningar, och i början av 1970-talet hade antalet vuxit till 5555 föreningar med sammanlagt 125 000 medlemmar. Samtidigt som de stod för en stor del av gåvomedlen var de en viktig länk mellan missionärer ute på fältet och vardagskristna hemma i Sverige.

– Det brukar ju sägas ibland att en syförening i baptistförbundet visste mer om Kongo än man visste på UD, säger Jonas Jonson.

Han framhåller att många av dem som engagerade sig också skapade en sorts personlig relation till kristna på andra kontinenter och kände samhörighet med dem.

– Missionen involverade varenda församling i hela Svenska kyrkan och satte avtryck i kyrkoåret med särskilda dagar, inte bara för kollekter utan också för texter och psalmer. Det här är något som påverkar Svenska kyrkan i hög grad, som öppnar den för världen och med tiden också gör den mer ekumenisk. Kyrkan lär sig vara kyrka, för en kyrka är en kyrka bara när den är i mission.

Den ekumeniska rörelsens ursprung

De som gick in i SKM:s arbete i Asien eller Afrika mötte nya kulturer, språk och trosuppfattningar. De ställdes inför svåra beslut när det gällde var och hur insatserna skulle göra störst nytta. Ibland gick åsikterna isär, till exempel när det gällde om missionen borde ägna sig åt att bedriva kostsam sjukvård eller om detta snarare var samhällets uppgift. Det var inte heller enkelt för missionärerna att förhålla sig till fenomen som det indiska kastväsendet eller den lag om ”bantuutbildning” som stiftades i Sydafrika 1953 när apartheidsystemet började slå rot. Ibland fanns det också spänningar mellan missionärer som verkade på samma plats och var utsända av olika samfund.

– Den missionsteologiska diskussionen pågår hela tiden. Samtidigt har missionärerna samma uppdrag, och därför står de väldigt nära varandra. Det är ingen tillfällighet att den ekumeniska rörelsen föds ur missionsrörelsen, säger Jonas Jonson.

Rättvisande bild

Inriktningen stakades ut som en följd av enskilda viljor, konkreta förutsättningar och ibland också tillfälligheter. När missionärerna själva skrev sina brev och rapporter framhävde de kanske mest de positiva nyheterna för att inspirera människor till givande, men alla idéer kunde inte förverkligas. För att bilden ska bli rättvisande behöver berättelsen också handla om de ekumeniska samarbetena som inte blev av, universitetet som rann ut i sanden och medarbetarna som inte drog jämnt. 

Men mycket av arbetet bar frukt. De svenska missionärerna har lämnat spår efter sig i form av tro och kunskap, byggnader och institutioner, och de har också satt sin prägel på det statliga svenska biståndet. När Sida grundades 1965 fick missionsorganisationerna bidra med kunskap och inblick.

Om man ska sammanfatta Svenska kyrkans missionslinje bör den i första hand beskrivas som kyrkobyggande, anser Jonas Jonson.

– Man satsade primärt på att hjälpa till att bygga upp lokala kyrkor, med lokala präster, lokala biskopar, kyrkor som på många sätt liknar de vi har i Europa. De kyrkor som växte fram genom Svenska kyrkans arbete blev systerkyrkor som är ganska präglade av Sverige.

Det kan inte vara som förr

Hundra år efter att Svenska kyrkans mission sänt ut sin första missionär stod de nya kyrkorna i allmänhet på egna ben. Flera av dem hade fått inhemska biskopar, och därmed hade missionen uppnått målet att göra sig själv överflödig.

– Jag vill befria människor från någon sorts nostalgi att det ska vara som förr med missionen. Det kan det inte vara, konstaterar Jonas Jonson.

Men hur kan eller ska det då vara? Församlingar som ber honom komma och tala vill ofta att han ska hjälpa dem med en fråga: Vad är mission i dag?

Ett svar kan vara att missionen behöver fortsätta att stötta sina systerkyrkor, hjälpa dem att vara kyrkor, bidra till att utvecklingen med demokratisering och mänskliga rättigheter fortsätter.

Ett annat svar finns i den missionssyn som började växa fram på 1950-talet och som inbegriper alla människor.

– Det är en mycket vidare missionssyn än den vi hade för hundra år sedan, säger Jonas Jonson. Att vi allihop är indragna i Guds mission och är på Guds sida i världen i alla möjliga avseenden. Det har vi anledning att dagligen reflektera över, oavsett vad vi har för uppgift här i livet.

___

Jonas Jonsons bok Missionärerna är utgiven på Verbum förlag, och Lunds Missionssällskap har engagerat sig i utgivningen genom att finansiera och sprida en del av den första upplagan och genom att tillsammans med Svenska kyrkan i Helsingborg arrangera en söndag med missionstema där Jonas Jonson celebrerade mässan och sedan höll ett föredrag om boken. Den förste missionär som Svenska Kyrkans Mission sände ut, Otto Witt, kom nämligen från Helsingborg.

print