Boel Lindegård tar fram ett fotografi av en ung kvinna som tittar lite snett uppåt mot kameran utan att le.
– Det här fick jag när hon började på skolan och min familj blev hennes sponsor, säger hon. Sedan skriver varje elev ett brev i slutet av varje termin, tre gånger om året. Och vi svarar. En termin slutade i augusti, så det borde komma ett brev snart nu.
Sedan bläddrar hon fram ett annat fotografi.
– Jag hade ju hoppats att vi skulle kunna ses, men jag var inte beredd på min egen reaktion, säger hon. En ung kvinna som log och pratade och ville lära känna oss … det var ett helt annat intryck än det jag hade fått av den första bilden.
På det andra fotografiet står Boel och samma unga kvinna och håller om varandra när Boel ska åka. Och så, säger hon, blev de stående i flera minuter.
Fredsbyggare
Kontakten mellan Två Systrars församling i Norrliden i Kalmar och Kisima Mixed Secondary School i Nyahururu 20 mil nordväst om Nairobi började med att Daniel Westergren för 20 år sedan åkte från Kalmar till London för att arbeta som volontär i den kristna kommuniteten Lee Abbey. Där blev han vän med David Kariuki, som också var volontär och som berättade mycket om sitt hemland Kenya och om en dröm han hade: han ville starta en internatskola där tonåringar från stammarna i nordvästra Kenyas halvökenområden skulle kunna gå i gymnasiet för att sedan återvända hem och bli både samhällsutvecklare och fredsbyggare.
– Det är obligatoriskt att gå i grundskolan i Kenya, berättar Daniels pappa Ebbe Westergren, men barnen i det här området går sällan i mer än sex–sju år.
Greppa det småskaliga
Ebbe Westergren har under många år på Kalmar läns museum arbetat i Sida-finansierade utvecklingsprojekt genom Bridging Ages, en organisation där museifolk och pedagoger i ett 20-tal länder använder det lokala kulturarvet för att bidra till det som kallas social cohesion och community building, på svenska ungefär social sammanhållning och samhällsbyggande i lokalsamhället. Hans fru Lena har arbetat med matematikpedagogik på Linnéuniversitetet.
– Jag är ju ett barn av 1970-talet, så det är klart att jag har en tanke med det jag gör, säger han. Det är viktigt att Sida-pengarna hanteras rätt, och Bridging Ages arbetar alltid på lokal nivå.
Det stora måste finnas med, men vi människor har lättare att greppa det småskaliga. Bland det viktigaste är de personliga kontakterna – de ger arbetet en annan dimension.
Ebbe Westergren har lett projekt i 15 länder och kom till Kenya första gången 2004. Sedan 2011 har han och Lena varit där i tjänsten flera gånger.
– Och när museet och universitetet har haft gäster från Kenya har de oftast velat gå i kyrkan på söndagen, så då har vi tagit med dem hit, säger han.
På det viset har vänskaper mellan Norrliden och människor på olika platser i Kenya vuxit.
Plog och traktor
I Storbritannien är det vanligt med så kallade sponsorships, och Daniels och Davids vänner i England tog på sig att sponsra de flesta av de 160 elevplatserna på den nya skolan. Ebbe Westergren berättade om skolprojektet i sin hemförsamling, och ungefär 20 av hans församlingsvänner tog på sig att bli sponsors eller faddrar åt varsin elev. De överför 300 kronor i månaden och lovar att hålla kontakten.
– Det är extra viktigt för eleverna eftersom de är ganska långt hemifrån och inte kan hålla kontakten med sina familjer under terminerna, säger Boel Lindegård.
Fadderåtagandena var en satsning som enskilda gjorde – men så kom hela församlingens engagemang igång.
– Den första gemensamma insamlingen som vi gjorde här var till en plog, berättar Johan Alberius som är församlingsherde. Vi frågade om det var något särskilt som behövdes till skolan. De har ett jordbruk, och det behövdes en plog där, så vi samlade in pengar till den.
– Vi fick in mer än vi hade satt som mål, så vi kunde bekosta en halv traktor också, säger Ebbe Westergren. Den andra halvan betalade skolans trust i England.
20 mikrometerskruvar
I februari 2016 reste en grupp på tolv personer från Två systrars församling till Nyahururu. Johan Alberius, hans fru Lotta och deras barn var några av resenärerna.
– De har gudstjänst på skolan varje söndag, och de bad mig att predika, berättar han. Jag minns inte riktigt vad jag sa … men jag talade om att ha Jesus som vän, och om vänskap.
Tidigare i år reste Boel Lindegård och hennes man Per tillsammans med en mindre grupp för att volontärarbeta i tio dagar.
– Jag hade frågat Stephen Njoroge, som är kemi- och fysiklärare, om de behövde något till undervisningen, berättar hon. Han sa att de behövde mikrometerskruvar. Ett moment i examen är att man ska mäta med en sådan, och om eleverna inte får öva med bra mikrometerskruvar klarar de ju inte det.
– Så jag gick till Biltema och sa att jag behövde tjugo stycken, berättar Johan Alberius. De undrade vad jag skulle med dem till.
– Vi blev utsända i en gudstjänst här för att bygga vänskapen mellan Kisima Mixed Secondary School och Två Systrars församling. Men det misslyckades kapitalt, för vänskapen var redan så etablerad, säger Boel Lindegård och skrattar.
Hon är kemilärare som Stephen, och under sina dagar på internatskolan hann hon med att undervisa i elektrokemi men också att plasta in böcker till skolbiblioteket. Och att samtala mycket med både elever och lärare.
Påtaglig glädje
Johan Alberius berättar att vänskapen med eleverna, lärarna och skolledningen i Nyahururu har betytt mycket för honom och hans familj.
– För oss alla är det viktigt att se hur mycket större världen är än vår vardagsmiljö, säger han. Varje dag ser vi ju vrede och ondska, och allt bottnar inte i illvilja, men det ger ett så negativt inflöde. Vi har fått uppleva en så påtaglig glädje över att mötas. Hudfärg, ålder, social bakgrund – det finns hundra olikheter, men allt sådant är underordnat. Det finns ingen hierarki. Vi möts bara.
– Och när Daniel Amunga som är rektor var på besök sa han att det betyder så mycket för honom att se hur engagerade människor här i Kalmar är i hans skola, säger Boel Lindegård. Han och David säger ofta att de är tacksamma för det ekonomiska stödet men att det är bönerna och vänskapen som är det viktigaste för dem.
Brunn blev by
Med denna intensiva kontakt hade kanske Två Systrars församling kunnat tycka att det räckte – men när Ebbe Westergren hade besök av Steven Labarakwe, också från Kenya, i sitt arbete uppstod en ny vänskap.
Ett stort företag, Civicon, hade byggt en tillfällig by mitt ute i öknen i samband med ett infrastrukturprojekt i norra Kenya. Nu är allt borta – och runt den borrade brunnen har det uppstått en by som också kallas Civicon.
– Lagen säger ju att alla barn i Kenya ska gå i skola, men det fanns ingen skola där, för samhället var så nytt, berättar Ebbe Westergren.
Steven Labarakwe har lång erfarenhet av ledarskap och skolbyggen, och tillsammans med sina nya vänner i Kalmar håller han på att bygga Two Sisters’ School, en förskola och grundskola som inom tre–fyra år ska överlämnas till regeringen.
– Det kan ju inte bli bättre än att de tar över, säger Johan Alberius. Men nu finns det ett engagemang här för skolan och människorna. I mars nästa år gör vi en församlingsresa till skolinvigningen. Vi kommer säkert att hålla kontakten.
***
Nyahururu
Nyahururu är en stad med drygt 35 000 invånare. Den ligger vid ekvatorn, i centrala Kenya, på 2300 meters höjd, 20 mil nordväst om Nairobi och nordost om Nakuru. Under en period hette den Thomson’s Falls efter det stora vattenfallet på platsen. I Nyahururu finns ett universitet, ett par teologiinstitutioner och en rad skolor och yrkesskolor.
Kisima Mixed Secondary School
Kisima Mixed Secondary School ligger i utkanten av Nyahururu. Kisima betyder ”källa”. Skolan startade 2005 och har 160 elever i fyra årskurser, 20 flickor och 20 pojkar i varje årskurs. Den byggdes för att ge tonåringar i nordvästra Kenya, där många lever i fattigdom och utsatthet, möjlighet till gymnasieutbildning. Oftast är 15 olika stammar representerade på skolan. Den har en kristen grundsyn och följer den kenyanska läroplanen. Majoriteten av eleverna kommer från kristna familjer, men det finns också en muslimsk klubb. Skolan har en kristen grundsyn, och undervisningen följer den kenyanska läroplanen. Huvudparten av eleverna är kristna, men det finns också en muslimsk klubb på skolan.Många elever går vidare till olika universitetsutbildningar, en del med stipendier för utlandsstudier, och flera tidigare elever arbetar nu i sina hemtrakter, bland annat som lärare, IT-tekniker och revisorer.I en rankning av kenyanska gymnasieskolors resultat nyligen hamnade Kisima Mixed Secondary School på sjunde plats.
Civicon
Civicon är namnet på ett stort företag som i Kenya arbetar med vägbyggen. Företaget byggde en väg genom öknen i norra Kenya för att vindturbiner skulle kunna transporteras till en omfattande vindkraftpark. Därför byggdes också ett tillfälligt kontor i öknen med baracker för de anställda, och en brun borrades där. En liten by med boskapsskötare från trakten växte upp i närheten. För tre år sedan var vägbygget avslutat, och Civicon rev sina byggnader och lämnade platsen. Den lilla byn, som fick namn efter företaget, blev kvar.
