Scroll to top

Nära vänner

Theopista och Marita. Foto: privat

Jag är barnsjuksköterska på en barnavdelning i Borås, aktiv i Korskyrkan och mycket intresserad av mission. De senaste fyra åren har jag varit i Tanzania som volontär för Skandinaviska Läkarbanken och Erikshjälpen fyra gånger. Den första gången arbetade jag och handledde nyanställda på salen med för tidigt födda barn, och tre gånger nu har jag varit med och lett en kurs om barnsjukvård för sjuksköterskor.

Det är samma sjukhus, i Nkinga, som jag har varit på fem gånger. Första gången var 2015 när jag gjorde praktik på deras barnavdelning. Det var en utmaning och ett spännande steg att ta, och jag kände mig ganska liten när jag första morgonen satt på morgonrapporten där och inte visste hur det fungerade och vad jag skulle möta. Jag har både då och efteråt tänkt på Sören Kirkegaards ord: ”Att våga är att förlora fotfästet för en liten stund, att inte våga är att förlora sig själv.”

Och jag är så glad att jag vågade. Tanzania och människorna där har flyttat in i mitt hjärta.

Eftersom jag varit tillbaka på samma plats så många gånger har jag fått många vänner för livet. Gästfriheten och den mänskliga värmen är så stor, och med den moderna tekniken är det lätt att hålla kontakten. Nästan dagligen får jag små uppmuntrande meddelanden på sms eller WhatsApp från någon av dem.

dav

2016 fick jag vara med på en väns förlossning, och den familjen kallar mig nu mormor. Det är roligt, för jag har inga egna barnbarn än. När jag var där i april i år hade jag med mig en söt mörkhyad docka som jag själv haft som liten och som mina barn också har lekt med. Det var fint att få ge den vidare till mitt afrikanska barnbarn, som nu vårdar henne ömt!

En annan vän som betyder mycket är Theopista. Hon är en verklig hjältinna. Hon är ensamstående med två barn och tar också hand om sin systerdotter eftersom systern, som hade hiv, dog vid förlossningen.

Theopista var sjuksköterska på barnavdelningen det första året jag var i Nkinga. Sedan blev hon förflyttad till ett mindre sjukhus, där hon har huvudansvaret för vården med väldigt lite personal till hjälp. Jag har hälsat på två gånger och har sett de utmaningar som hon står i. Hon har bönat och bett om att om att jag också skulle sova över hos henne, och i våras blev det möjligt, till bådas glädje. På bilden har hon lånat ut sin ena kanga för att visa på vårt systerskap. När hon skriver till mig kallar hon mig just syster – dada på swahili.

Mina föräldrar och jag hjälper till med skolavgift för de båda äldre barnen. Theopista skriver ofta och tackar och berättar hur det går för dem i skolan. Och hon ber för oss. Mina föräldrar har varit krassliga i sommar, och förra veckan skrev hon så underbart: ”Krama om dem och hälsa dem! Jag önskar att Sverige vore närmare, i så fall skulle jag påbörja resan för att hälsa på dem, men det är långt från Tanzania, så jag kommer genom bön.”Så omtänksamt och rörande, och fantastiskt att känna att avståndet inte hindrar vänskapen och bönen!

print