För mig kan pilgrimsvandring innebära att göra en på-äng-promenad, sakta, med alla sinnen öppna. Se, lyssna, känn och smaka!
Att gå på lupptäcktsfärd är att upptäcka det stora i det lilla, att med luppen och förstoringsglasets hjälp se saker som man annars oftast missar och går förbi.
Utgångspunkten är att Gud kommunicerar med oss i skapelsen. Naturen kan ses som ett gränssnitt (interface) – en översättning som vi kan förstå och som kan lära oss något om Livets Gud. Det är i honom som vi lever, rör oss och är till.
Lupptäcksfärden har mycket gemensamt med så kallade skapelsevandringar, men fokus ligger mer på det lilla, och det vi upptäcker får tala för sig självt.
Vi lupptäcker
- hushumlan med dess orange-svart-vita ”streckkod”. Hur den värmer upp en tidig morgon för att kunna ge sig ut tidigare än de flesta andra insekter.
- ormbunksbladens fantastiska fraktalmönster.
- att nässelhåren på undersidan av en brännässla är vackra i motljus.
- tordyvelns metallic-undersida.
- månlandskapet hos en skorplav.
- att gräset blommar och att blommans detaljer är oerhört vackra och funktionella.
- att ett enkelt björklöv har mycket att säga:
Ett björklöv i min kupade hand
En grön oblat
för mig utgiven
Vi lägger oss på rygg en stund i gräset och tänker på hur Livet manifesteras på så många sätt runt omkring oss. Och kanske blir ängen en ”thin place”, en plats där det, enligt keltisk tradition, är närmare till himlen.
