Min väninna kommer hem efter en fem dagar lång pilgrimsvandring från Riga och ut till en gammal kyrka på landsbygden.
Hon säger inget om tung ryggsäck eller om att sova på golv i församlingsbyggnader av varierande standard. Inget om att packa matsäck eller om att laga mat utomhus heller.
”Det var så fint!” säger hon. ”Det var en så bra grupp! Jag visste inte alls vad jag kunde vänta mig, men det fungerade verkligen bra den här gången.”
Sedan berättar hon något som gör att jag måste berätta vidare för er.
Gruppen vandrar ut från storstaden.
Svenskar som åker till Riga och Tallinn, kanske också till Vilnius, blir ofta fascinerade av den vackra stadskärnan där så många gamla byggnader har blivit renoverade. Det finns ju inslag av Sovjetarkitektur också, men Gamla stan och jugendstaden i Riga är det lätt att tycka om och ta massor av bilder av.
Förorterna är det inte lika många som ser. När jag var i Riga senast sa jag till min väninna att Solitude, ändhållplatsen på en av Rigas stadsbusslinjer, låter som en vacker plats. Hon sa att det är en av de sorgligaste hon vet.
En annan väninna sa att man inte kan säga att man har varit i en östeuropeisk huvudstad om man inte har åkt med lokaltrafiken till en ändhållplats och gått omkring där en stund. I centrum flockas investerarna och alla de som gärna handlar i exklusiva butiker. Sovjetstaternas motsvarigheter till våra miljonprogramsområden har inte blivit vackrare med tiden. Men någon gång ibland vandrar pilgrimer genom dem.
Och landsbygden?
Gruppen från Riga går utmed mindre vägar. Gräs utmed vägrenen. Fält. Träd. Det är vackert. Hus här och var.
Och så allt som människor har slängt utmed vägen: plastpåsar, förpackningar, läskburkar. Äppelskruttet som far ut genom rutan i farten blir jord igen förr eller senare, och bananskalet också, men det här?
Min väninna tar fram en plastpåse och plockar upp det närmaste.
Hon hinner inte gå många steg innan hon får syn på nästa.
Man får andra ögon när man har börjat titta – förut var det fult med skräpet, och tråkigt, men fullt möjligt att vänja sig och gå förbi. Nu känns det helt otänkbart att låta det ligga kvar.
Nästa gång gruppen passerar en soptunna är påsen redan full, så hon tömmer den och fortsätter.
Några i gruppen skrattar lite, men en av de andra vandrarna letar också fram en påse.
Nästa dag är det flera i gruppen som städar utmed vägen. De har fått ett nytt samtalsämne som bonus – några av dem skojar om att bilda en ny rörelse: pilgrimer som städar naturen på vägar mot heliga mål och gör naturen så vacker som den egentligen är.
”Vi klarar inte att hålla schemat om ni ska gå såhär sakta!” säger en av vandringsledarna.
Hon ångrar sig direkt, det märks, berättar min väninna.
De senaste åren har en svensk gren av den internationella kristna miljöorganisationen A Rocha börjat bildas i Sverige – det har varit helgkonferenser, föredrag, fågelskådning. Medan jag arbetar med det här numret av tidningen får jag en inbjudan till gökotta i Malmö på Kristi himmelsfärds dag: fågelskådning med blicken lyft mot himlen och full av förundran. Samtalen om vad det första praktiska åtagandet i Sverige ska bli pågår.
Jag hörde en av rörelsens ledare, Dave Bookless, berätta om sitt ”miljöuppvaknande” när Taizékommuniteten i Frankrike firade 75 år för några år sedan. Också han fick se skräp på en vacker plats och insåg att han var tvungen att göra något.
Och jag har många gånger känt mig provocerande beskäftig när jag plockar skräp utmed strandpromenaden i Limhamn på min springrunda eller på trottoarerna på väg till bussen på morgonen, men det må verkligen vara hänt.
Anna Braw är redaktör för Uppdrag Mission och har tidigare arbetat som förlagsredaktör och förläggare. Pilgrimslivet – stillhet, skoskav och sång och Fester med rester – gott och nytt av det som blev över är två av de böcker som hon har satt samman. Huvuddelen av denna krönika har tidigare publicerats i tidningen Sändaren sensommaren 2017.
