Scroll to top

Med glädje

Maria Küchen. Foto: Ulrik Fallström

Vem behöver mig?

Finns inget svar på den frågan öppnar sig ett tomrum i människan, en avgrund.

Att försöka trösta med ord är frestande. ”Gud behöver dig!” Ja, förhoppningsvis, men hur?

Att vara kyrka är att materialisera Guds längtan efter människor – alla människor. Det sker inte genom ord, åtminstone inte enbart. Inte heller sker det genom att släktingar, vänner och bekanta som redan funnit trygghet i kyrkans hägn nöjer sig med att bekräfta varandra.

Att vara kyrka är att öppna sin dörr för främlingen, xenos på grekiska, både för att främlingen behöver kyrkan och för att kyrkan behöver främlingen. I detta ömsesidiga behov, denna från båda håll besvarade längtan, måste äkthet och balans finnas.

Längtan kan aldrig uppammas genom formella beslut och strategier, och den måste bygga på verklig hunger, verklig törst. Gud törstar efter människan så som kyrkan törstar efter främlingen – en främling som kan vila ut och öppna dörrar, visa vägar och fråga efter dem.

Vem är hon? Var är han? Naturligtvis finns hon i alla och överallt, det är ingen nyhet för den som vill missionera. Ut och sprid det glada budskapet! Varför? Av längtan, men efter vad?

Det duger inte med låtsassvar på dessa frågor. Kyrkan måste behöva främlingen på riktigt. Främlingen vill inte bli hjälpt och omhändertagen, hon vill bidra. Fråga henne inte vad hon förväntar sig, utan vad hon konkret kan och vill göra.

Det gäller även den mest utsatta, kanske i synnerhet henne, jag vet det eftersom hon finns i mig – precis som i den frommaste av präster, den mest uppsatta av kyrkoledare. Vi finns i varandra, vi längtande, det är därför vi på lika villkor delar bröd och vin.

I samtidens dån och larm tillhör jag de materiellt rikaste. Därför behöver jag dem som inte har. Det låter lika riskabelt som det är. Har jag för avsikt att använda de fattiga till något? Till självbekräftelse kanske? Nej, men jag behöver deras undervisning, lika mycket som de behöver få del av brödet jag har börjat kalla ”mitt”, brödet som är allas – jordens tillgångar, himlens ord.

Vem behöver jag? Jag behöver människan, vem hon än är. Gudsinsikt innebär också insikt på ett både mystikt och praktiskt plan om att alla vi människor är förbundna med varandra i ett samspel där balans måste upprättas och upprätthållas, ständigt, det är ett kontinuerligt arbete.

Allt hänger ihop med allt. Allt är ett. Skadar jag min nästa eller min värld så skadar jag mig själv i lika mån. Därför är den existentiella fråga som dominerar samtiden, ”Vem är jag?”, så mycket ointressantare än den tyvärr mindre vanliga ”Vem är du?”.

Att med uppriktig nyfikenhet fråga en annan människa vem hon är – rakt ut, eller bildligt talat genom lyhördhet och samspel – det tillhör kärnan i den kristna människans uppdrag. Det är ett krav som ställs på oss.

Krav kan kännas betungade, men hur är det nu vi brukar säga? Det glada budskapet. Tjäna Herren med glädje. Var glad i din herre och Gud.

Att ge rum åt det som växer, att skydda det växande mot sådant som hotar förgöra det, att röra sig i världen och tala med kärlekens röst mot orättfärdighet, att vända sig inåt sin egen kyrka eller sig själv och finna glädje i stället för tomrum och avgrund, att öppna sin dörr för det okända utan fruktan – det är ett arbete i glädje.

Detta arbete är per definition demokratiskt. Att härska över andra i stället för att samarbeta får inte Andens frukter att växa, och det glada budskapet kan inte åläggas någon annan, lika lite som längtan kan det.  ”Tjäna Herren med glädje!” är ingen order.

”Tjäna Herren med glädje!” uttrycker en önskan.

Jag önskar att du och jag och de andra människorna tillsammans ska få tjäna Herren med glädje. Kanske är det en alltför from förhoppning. Människan är ett brustet kärl, skapelsen också. Det kommer inte att bli som vi trodde. Vi kommer att bli besvikna. Vi kommer att tvingas börja om, gång på gång. Det ska inte få hindra oss från att åtminstone försöka.

Uppgivenhet kan vara en rastplats vi behöver när vi har gått vilse och utmattats, men bli inte kvar där, jag önskar att vi i stället förmår samla ny kraft.

Kom, vi går. Vi fortsätter. Vart går vi? Vi är på väg mot himlen, tillsammans. Det är himlens ljus som leder oss, också genom den mörkaste dal. Resten är en praktisk fråga. Vad behöver vi göra?


Maria Küchen är författare och medverkar i flera tidningar och i Sveriges Radio. Några av hennes böcker har fått stor spridning i de kristna samfundens sammanhang och gjort att hon ofta gör författarbesök i församlingar – efter den självbiografiska Anteckningar efter en frontalkrock med Gud (Cordia 2006) har hon bland annat gett ut Ett liv i din dag (Libris 2010) och Söndagarna (Artos 2015). En av hennes senaste böcker är Att flyga (Natur och Kultur 2016), som har belönats med Samfundet De nios specialpris.

print