Scroll to top

Att göra utrymme

Latinamerikansk ikon, inköpt i nordöstra Brasilien. Foto: Anna Braw

Ganska exakt fyra år efter att Jakob Wiréns doktorsavhandling blev klar kommer den ut på ett bokförlag. Det var i december 2013 han skrev det sista, ändrade det sista, läste det sista och lämnade doktorandlivet i Lund bakom sig.

– Jag ville arbeta med religionsmöten i min avhandling, och hoppet är ett centralt kristet tema som också finns i andra religioner, berättar han. Det kristna hoppet är en spännande plats att börja på – framtiden är ju det som vi delar med alla. Det är något öppet och oavslutat, något lovande, med alla våra framtidsskildringar.

Avhandlingen och dess författare klarade sig igenom disputationen, och Jakob Wirén är numera både docent i systematisk teologi och ärkebiskopens teologiska sekreterare.

Så skulle den ges ut i bokform.

Då hände något oväntat:

– Inbjudan till en fest är ju en metafor för hoppet. Det finns en måltidsdimension i eskatologin – det saliga gästabudet, säger han. Jag ville också utforska den språkliga eller teologiska gästfriheten, hur vi gör utrymme för den andre i berättelsen när vi talar om vårt hopp. Avhandlingen var ute på blind peer review (andra forskare läser utan att veta vem som har skrivit, red:s anm), och flera skrev att jag gärna fick utveckla temat gästfrihet mer. Den smög sig in på flera ledder!

Jakob Wirén. Foto: Ikon

Något lyhört

Hope and Otherness – Christian Eschatology and Interreligious Hospitality blev den nya titeln, och omslaget är en bild av ett dukat bord.

– Det är en amerikansk konstnär, Andrea Riley, som har målat den. Jag tycker mycket om måltiden som en bild för hoppet och evighetshoppet. Det är handfast, kroppsligt, konkret. Man kan leka med metaforen. Gästerna har inte kommit än. Vilka är bjudna?

Begreppet gästfrihet är ungefär detsamma på många språk, och Jakob Wirén har också upptäckt att det är en stark åder i alla de stora religiösa traditionerna, inte något som den kristna tron ensam förfogar över.

– Det innebär att jag öppnar mig för den andre, bjuder in till mitt hem, delar med mig av det som är jag. Och det är något som inte sker på mina villkor, något lyhört. Jag kanske tänker att jag öppnar ytterdörren, men det är ju mer än så. Den andre behöver plats att vara sig själv.

Och det moderna svenska samhället kan ha satt upp hinder för en del av oss:

– Behöver jag ha ett stort hus och ett kulturellt och ekonomiskt kapital för att kunna visa gästfrihet? Måste jag ha något att visa upp?

En gåva tillbaka

Hösten 2015 kan ha blivit en början till något nytt i Sverige. Många församlingar frågade nyanlända från Mellanöstern och Afrika om deras behov och startade språkcaféer, matlagningsgrupper och klädutdelning.

– Det var många olika ansatser, och många människor upptäckte att när man är generös med sin tid blir det ofta en gåva tillbaka.

Nu, poängterar Jakob Wirén, krävs ett långt och långsiktigt arbete.

– Det finns en fara med en professionaliserad kyrka där anställda visar gästfrihet inom ramen för sin anställning. Målet måste ju vara vänskap. Jag måste bjuda hem till mitt eget köksbord! Vi behöver professionella strukturer, men gästfriheten kan inte professionaliseras. Och ett kapitalistiskt samhälle leder inte per automatik till gästfrihet, för att uttrycka det försiktigt …

Jakob Wiréns doktorsavhandling är utgiven på Brill förlag.

Det heligas plats

Han berättar om en muslimsk teolog, Mona Siddiqui, som har sagt att gästfrihet i alla dess former är det som manifesterar och möjliggör det heligas plats – något som kan ha hänt både vid en språkträningskvällsmat i ett församlingshem och i samtal om tron och hoppet, kan man tänka. Ibland leder ju också det ena till det andra.

Och så berättar han om ett exempel på motsatsen. Den judiske teologen Abraham Heschel, som i samband med Andra Vatikankonciliet fick läsa ett dokument där den kristna eskatologin beskrevs. Han reagerade starkt. ”Jag skulle hellre uppleva Auschwitz en gång till än det tillintetgörande som det här dokumentet innebär”, sa han.

– Det fanns inget eskatologiskt rum för honom som jude i det kristna dokumentet, säger Jakob Wirén.

Det är en av hans avhandlings huvudfrågor: om man vill arbeta med religionsmöten och själv har ett evighetshopp, hur gör man utrymme för den som inte tror som man själv?

– Jag har läst om hopp för hela skapelsen, och det är ju en inklusiv vision, en gästfrihet i någon bemärkelse. Men vi kristna lägger ofta pusslet väldigt färdigt. Självklart kan vi inte tala om vårt kristna hopp utan att tala om Jesus. Samtidigt: om vi gräver djupt ser vi att vi inte vet svaret. Gud ska bli allt i alla, men Sonens roll är olika: han är värden, han är brudgummen, ibland är han inte där på festen. Vi har ett hoppfullt ”att”, men vi behöver ett försiktigt ”hur”.

Försprång

– I vissa fall kan gästfriheten vara ömsesidig, säger han. Det kan finnas en symmetri. I religionsmötena finns det möjligheter till det.

På det viset har muslimska troende ett litet hermeneutiskt försprång framför kristna och judar, förklarar han: i de första muslimska skrifterna nämns juden och den kristne.

– Den andres ansikte finns redan med. Vi får springa ikapp och skapa den språkliga gästfriheten!

Fotnot: Jakob Wiréns avhandling Hope and Otherness – Christian Eschatology and Interreligious Hospitality ges ut av förlaget Brill i Nederländerna.

print