Scroll to top

Leendet

Foto: Anna Braw

Oavsett om man är jordiskt sett nyfödd eller mycket gammal och erfaren är den bästa hållningen att vara som ett barn. Vid några få tillfällen i evangelierna uttrycker Jesus riktigt, riktigt stor glädje, och ett av dem är i Matteusevangeliet:

”Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”[1]

I grekiskan är ordet för ”barn” det ord som används om ett spädbarn, honäpios. När 1917 års bibelöversättning gjordes var det ordet så utmanande att översättarna, trots att de visste vad det betydde, valde formuleringen ”de enfaldiga” istället. De tänkte väl att enfald var en framträdande egenskap hos spädbarn, men jag tror att Jesus vill uttrycka den optimala relationen mellan Gud och människa – och betona att den är möjlig för alla människor, var och en för sig, personligen.

Vid ungefär sex veckors ålder kan ett barn fästa blicken. Ögonmusklerna fungerar. Det börjar intuitivt förstå ”du”, börjar bli en relationell varelse, ler mot sin mamma vid amningen.

Som vuxen kan man fylla barnets intuitiva leende med ett mer tänkt innehåll: ”Jag (barnet) är ja, du (mamma) är du. Jag har kommit ur dig. Jag har oändliga behov av att bli sedd, buren och bytt på[2] och av att få näring ur din kropp.”

Och mammans medvetna leende tillbaka säger att hon vet om alla barnets behov och att hon med mycket kärlek kommer att göra allt för att uppfylla vart och ett av dem.

Himmelrikets hemligheter uppenbaras särskilt när vi som mycket små barn kommer till ro i Guds famn och försiktigt ler i vetskap om att vi har kommit ur Gud och att han ser våra oändliga behov av att bli burna, få förlåtelse, få näring.

I nattvardens djupa gemenskap ser vi hur Gud ler tillbaka mot oss, ett leende som också formuleras i ord: ”För dig utgiven. För dig utgjutet.”

___


[1] Matteusevangeliet 11:25

[2] Martin Luther beskrev syndernas förlåtelse som ett blöjbyte!

print