Scroll to top

Brasilien: En öppen dörr

Brincadeira är ett slags fritidsgård som har öppet i ett par timmar varje eftermiddag. Foto: Anna Braw

Broder Rodolfo går genom trädgården förbi kyrkan och till det som i Sverige skulle kallas en reception.

Utanför grinden står det en trasig telefonkiosk, och trottoaren har kapsejsat på flera ställen.

Där, och precis innanför grinden, väntar ungefär tjugo barn. De flesta är i skolåldern, men några äldre tonåringar bär på riktigt små barn. En del av dem har just kommit, och några har hunnit leka en stund medan de har väntat. Broder Rodolfo skakar hand med alla och går med dem in i retreatgårdens trädgård.

Från landsbygd till slum

Bröderna från Taizé kom till Brasilien på inbjudan av Dom Helder Camara, som hade lärt känna kommunitetens grundare broder Roger under Andra Vatikankonciliet. Efter några år på ett par olika platser fick de uppdraget att bygga och bemanna en stiftsgård i ett nytt stift, Alagoinhas.     – Vi fick en tomt på landet några kilometer från stan och byggde en gård som kunde fungera som retreatgård och utbildningscenter, berättar broder Rodolfo. Men så blev det en stor urbaniseringsvåg här i Brasilien, och plötsligt var vi omgivna av människor som hade flyttat in från landsbygden.

Nu är Taizéområdet en del av en av Alagoinhas fattigare stadsdelar, en så kallad favela. Det finns ännu fattigare områden i andra städer, men med europeiska mått mätt är det slum. Utanför brödernas murar finns både mer stabila hus, små affärer och många förfallna, halvbyggda och halvrenoverade bostadshus utan riktiga elledningar.

Taizébrödernas område fungerar som stiftsgård, retreatgård och fritidsgård. Foto: Anna Braw

Korsvandring

Det var i samband med ett påskfirande som bröderna upptäckte stadsdelens barn och deras behov.

– Vi hade bestämt att vi skulle göra korsvandringen tillsammans med alla som ville vara med här i området, och det kom så många barn och gick tillsammans med oss. Det var fint. Men dagen efter den sista delen av vandringen kom de och frågade om vi inte skulle gå mer … Och då förstod jag att vi måste fortsätta tillsammans med dem, säger broder Rodolfo.

Han heter från början Rudolf, växte upp i en luthersk prästfamilj i norra Tyskland under och efter andra världskriget och prästvigdes strax innan han blev upptagen i kommuniteten i Taizé. Under Kalla krigets år reste han oavbrutet i Östeuropa för att kommuniteten skulle kunna hålla kontakten med och stötta de kristna bakom Järnridån.

– Jag hade arbetat så länge med unga vuxna men aldrig med barn, säger han. Så när vi började ta emot barnen här var det nytt för mig. Men initiativet var deras, och jag insåg att vi måste göra som Jesus sa: vända hierarkin uppochner. Här är det barnen som är viktigast, det är barnen som bestämmer.

Alla barn som vill kan fira sin födelsedag på Brincadeira tillsammans med fyra vänner. Foto: Anna Braw

En plats för lek

Barnen som har väntat vid porten går med honom under de blommande träden och genom retreatgårdens område till det område som kallas Brincadeira – det är en ordlek, en plats där man kan leka och samtidigt ordet för ”skämt”. Där finns flera byggnader, en öppen matplats under tak, volleybollplan, många träd och en stor port ut mot en bakgata.

– Reglerna här är ganska enkla, säger broder Rodolfo och ställer sig på sin plats innanför den lilla dörren bredvid porten. Man får inte komma in om man bär vapen eller är påverkad av droger. Man får inte bråka härinne. Brincadeira ska vara en öppen dörr för barnen här. Alla ska vara välkomna. Det ska vara en trygg plats.

På gatan väntar ytterligare ett 50-tal barn, tonåringar och mammor, ibland också några vuxna män. Broder Roger skakar hand med var och en som vill komma in. Många av barnen har planerat vad de ska leka med och ber honom genast att skriva en lapp som de kan ta med bort till förrådet för att hämta ut leksaker.

Intill broder Rodolfo börjar några barn klänga i klätterställningen av bambustammar. Några meter bort porten ligger stockar i en kvadrat, banca de pensamente, ”tänkarbänken”. Där får man sitta en stund om man slåss eller bär sig illa åt.

Drogernas intåg

– I början kunde vi göra så mycket, säger broder Rodolfo. I den här delen av Brasilien finns det i stort sett bara slavättlingar, och nästan alla är mycket fattiga. Det var stora problem med arbetslöshet och alkoholism då, men vi kunde arbeta tillsammans med mammorna och byggde hälsocentraler och söndagsskoleplatser ute i kvarteren. Det gick bra i flera år, och specialskolan som vi hade startat efter en epidemi där många barn blev blinda växte och kunde ta emot hörselskadade barn och ”vanliga” barn också.

Så kom drogen crack till Alagoinhas, och nästan allt blev annorlunda. Nu är det drognätverken som styr hela staden, och broder Rodolfo har en lång lista med namnen på alla tonåringar som har blivit misshandlade eller skjutna till döds i drogrelaterade uppgörelser de senaste åren.

– Titta här, säger han och pekar på ett av matborden. Det här är signaturen för ett av drognätverken. Jag vet inte vem som har ristat in den. Vi tar bort dem hela tiden, men jag vet tioåringar som är kurirer och många tonåringar som är dealers.

För tonåringarna anordnas yrkeskurser som ska kunna leda till arbete. Foto: broder Christovao

Yrkeskurser

Att hålla barnen och tonåringarna sysselsatta och försöka ge dem alternativ till drogernas värld har blivit en huvudsysselsättning för flera av bröderna. För de yngre barnen öppnar ”skolan där man kan lära sig allt möjligt” eller ”skolan som aldrig tar slut” varje dag när de vanliga skolorna är stängda – och det är de ofta på grund av de många lärarstrejkerna. Dona Sonia och Ricardo, broder Rodolfos medhjälpare, ser till att alla barn får varm frukost och en morgonsamling med sånger och berättelse, och storasyskon, mammor och tillresta volontärer håller lektioner i de ämnen som barnen väljer.

– Men vad ska de göra när de blir tonåringar? Det är så få av dem som har en chans att klara skolan, säger broder Rodolfo. Så vi har startat enkla yrkesutbildningar också. Inträdeskravet är att du inte har någon annan möjlighet. Vi har provat med några olika inriktningar, och nu är det en datorutbildning, svetsning, motorcykelreparation och frisörkurs de kan välja på.

Kurserna hålls så att de som vill ska kunna fortsätta i skolan och så att de långa mörka kvällarna – solen går ner klockan sex – ska fyllas med något meningsfyllt. Men det har visat sig att också detta ställer till problem:

– Så fort det blir mörkt blir gatorna mycket farligare, och en del av ungdomarna vågar eller får inte röra sig ute då.

Blommor, ljus och tårta

Något som verkar ha etablerat sig som tradition är att barn i alla åldrar firar sina födelsedagar på Brincadeira. De flesta mammorna är ensamstående, och finns det en man i familjen så är han styvfar åt de äldre barnen.

– Det är få av barnen som kan fira sin födelsedag hemma, säger broder Rodolfo.

Men på Brincadeira finns det alltid tigerkaka att ha som födelsedagstårta, och Dona Sonia häller upp hemgjord juice och tar fram ett ljus och en tändsticksask.

– De måste ha med sig sin födelseattest, och de får bjuda fyra vänner på festen, säger broder Rudolf. Vännerna plockar blommor att dekorera kakan med – vi har ju alltid mycket blommor här i trädgården. Och så måste de sjunga hela födelsedagssången innan de skär upp kakan. Det är som en hel liturgi!

Han är ofta med och gratulerar födelsedagsbarnet. Och han har vant sig vid ytterligare ett av barnens initiativ: de skär bara små bitar av kakan under festen, och sedan ber de om en plastpåse.

– Nästan alla tar med det mesta av kakan hem till mamma.

Stiftsgården har plats för ett stort antal övernattande gäster, och här hålls bland annat gemensamma utbildningsdagar för alla unga kommunitetsmedlemmar i Alagoinhas katolska stift. Foto: Anna Braw

Taizébröderna i Alagoinhas

Det arbete som bröderna från Taizé gör i Alagoinhas finansieras genom den tyska organisationen Misereor och av en tysk vänkrets, Freundeskreis der Kinder von Alagoinhas. Skolan och flera andra verksamheter som de har startat drivs numera av en brasiliansk stiftelse, Fundação do Caminho. Bröderna tar emot unga vuxna volontärer, främst från Brasilien och Europa, för att kunna hålla Brincadeira-arbetet igång.

print